Jag står i kvällssolens strålar & blundar

Jag står där i kvällssolens strålar och blundar. Njuter av att känna dagens sista strålar mot min hud, av att känna kvällens kyliga bris rufsa om i mitt hår.

Det susar i träden och de nyutslagna bladen glöder i guld, jag andas in den friska luften och ler av lyckan som bubblar upp inom mig. Lyckan av att få vara just där, just då och vara en del av naturen omkring mig.

Stenen under mina fötter är ojämn men ger mig bättre utsikt över solnedgången. Kameran är tung men kan inte låta bli att filma lite ändå, eftersom jag såklart glömt den lilla, lätta filmkameran inne i huset. Och det är ingen idé att springa in efter den, för den här vackra stunden varar inte länge.

Jag står där och tar in allting omkring mig tills jag börjar huttra av köld. Molnen jagar fram över himlen och lyser i guld-rosa nyanser. Jag tar vägen över fältet tillbaka för att kunna ta några foton av den mäktiga himlen, knäpper några bilder men plötsligt landar några droppar i mitt ansikte. Jag tittar upp och ovanför mig har molnen mist sin färg och ruvar tunga, fyllda av regn.

Plötsligt vräker det ned och jag springer mot huset med kameran under jackan för att skydda den mot väta. Snubblar lite på den ojämna åkern där hundarna grävt hål i sin jakt på spännande dofter.

Skrattar, för att livet är så vackert ibland. Och för att man ibland råkar matchar tiden perfekt när man ska rasta hundarna för kvällen och råkar kliva ut i den vackraste av solnedgångar, som bara minuter senare är uppslukad av det framrusande mörkret.
Hade vi gått ut tio minuter senare hade vi missat allt. ♥

5

Vadande genom Connemara

Hej på er! ♥

Här är nästa inlägg om vår sjätte dag på Irland. Här kan ni läsa det tidigare inlägget.

Som jag visade på ett par bilder i det tidigare inlägget så stannade vi på en vacker plats och åt lunch, efter det åkte vi för att kika på slottet Kylemore Abbey. När vi var klara där återvände vi till den här förtrollande platsen vid vattnet och bestämde oss för att försöka nå en strand som det inte fanns någon väg till. Den låg inbäddad mellan berg och en skog, och vi försökte först följa vägen för att hitta någon stig in, men eftersom hela Irland typ är inhägnat så var det svårt att komma fram någonstans.

Vi bestämde oss helt enkelt för att vada genom vattnet för att komma till den “hemliga” stranden, så vi tog av oss skor och strumpor och vadade sedan igenom det knädjupa vattnet. Det var kallt men uppfriskande, det värsta var gruset som var rätt vasst att gå på, på en del ställen. Men vi nådde fram till den långsträckta, öde stranden! Sanden var supervarm, nästan så man brände fötterna så vi drog snabbt på oss skor när vi kommit förbi allt vatten.

Vi var helt själva där, trodde vi. Tills ett huvud dök upp bakom en buske haha! En tacka och hennes lamm stirrade förvånat på oss innan de travade iväg. Men jag hann knäppa några kort på dem innan de försvann iväg. Så himla söta. ♥

De travade iväg längs med stranden och långt därborta stod en svan alldeles intill strandkanten. De brydde sig inte alls om varandra, utan följdes åt en bit innan svanen simmade iväg ut i vattnet och fåren försvann utom synhåll. Det var fint att se hur de kunde vara i symbios med varandra, få finnas på samma plats utan att störa varandra på något sätt.

Daniel packade upp sina målargrejer som han tagit med från bilen och började måla på en tavla, medan jag passade på att dra på mig en klänning och springa iväg för att ta lite bilder. Det var verkligen så passande att han kunde stå och måla medan jag fotade, så slapp vi vänta på varandra och båda hade hela tiden något att göra.

Det var verkligen en fantastiskt vacker plats vi hittade och jag kunde inte få nog av  utsikten. Jag tog massor av bilder, filmade lite och var allmänt lycklig just där och då. (Även om det gjorde väldigt ont att springa barfota på allt grus 😅)

Det var en varm dag och solen sken, när jag var klar med fotandet så la jag mig i gräset och solade en stund medan Daniel målade klart. När han var färdig så bytte vi om till badkläder och tog vårt första (och enda) dopp på Irland. Där mellan bergen, med den klarblå himlen ovanför och naturen som enda sällskap tog vi ett snabbt, iskallt dopp. Lagom till att vi doppat oss drog moln fram över himlen och det blev snabbt kyligare. Då packade vi ihop våra grejer, utan att lämna något annat efter oss än fotspår, och vadade tillbaka till bilen.

Det tycker jag är en fruktansvärt viktigt sak med att vistas i naturen. Det gäller både hemma och borta, att man inte lämnar några spår efter sig. Inget skräp, matrester eller saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att slänga engångsmuggar, plast eller annat skräp omkring mig, men tyvärr verkar väldigt många inte bry sig alls om sådant. Vart man än går så hittar man skräp och jag plockar upp det jag kan, men det skulle inte ens behövas om folk bara tog med sig sitt skräp!
Förstår verkligen inte hur man kan vara så obrydd om djuren och naturen. Det är tragiskt och ledsamt, för det är knappast de individer som gör så som blir påverkade. Nej, det är oskyldiga djur som sätter i sig saker som är farligt för dem, som fastnar, skadar sig och kvävs på grund av människors lathet.

Och länder som har mycket turism, som t.ex. Irland och Island är väldigt utsatta för turister som struntar fullkomligt i att plocka upp efter sig. Har sett så mycket bilder på hur olika ställen blivit förstörda på grund av överturism, vilket är så tråkigt. Tycker det känns som en självklarhet att hålla ordning omkring sig även när man är ute och reser. Jag hoppas att detta är något som fler kommer lyfta i framtiden och prata mer om.

Dagen gick mot kväll och när vi packat in alla saker i bilen så satte vi kurs mot sovstället för kvällen och på vägen dit passerade vi en helt magisk plats. Jag blev eld och lågor och stannade bilen så snabbt jag kunde och hoppade ut med kameran i högsta hugg. Solen var på väg ned, fälten var fyllda av får och vattnet porlade fram under den gamla stenbron.

Dessa sötnosar tittade intresserat på oss medan jag sprang omkring och fotade och tjoade av glädje. Önskar att vi hade kunnat klappa dem (Älskar får! De är helt underbara djur ♥), men de var alla väldigt skygga och höll sig på avstånd. Kanske lika bra det, så får de vara ifred.

Det här blev en av mina favoritbilder från dagen. Älskar precis allt med den här bilden, den gamla bron i sten, alla rosa blommor, vattnet som forsar fram mellan alla stenar och gräsets starkt gröna färg. Allt ser så himla idylliskt ut, och det var verkligen precis lika vackert i verkligheten. Det blev en fin avslutning på dagen och sedan sov vi gott efter en lång dag med flera äventyr och mycket körande.

Hoppas ni fortfarande tycker det är mysigt med dessa inlägg från vår Irlandsresa. Jag älskar att skriva dem, det känns som att få uppleva allting en gång till. ♥

Stor kram!

7

Under en stjärnklar himmel vandrar tankarna

Hej på er ♥

Igår kväll när vi gick ut för sista rastningen med hundarna så var det en fantastisk, stjärnklar himmel. Jag har inte fotat så mycket nattfoton den här vintern och det har helt enkelt att göra med att jag vant mig vid att gå upp tidigt om morgnarna och därför har varit så trött på kvällarna att jag inte orkat ta mig ut.

Men igår kände jag lusten kicka in när alla miljoner stjärnor blinkade mot mig från en alldeles klar himmel. När vi gick till gula huset som vi sover i just nu pga. renoveringen så såg jag också månen skymta fram mellan trädens svarta stammar. Så Daniel och hundarna gick och la sig, medan jag sprang in efter kameran och stativet.

Blev ännu gladare när jag väl riggat upp allting och tog några testbilder och fick se ett blygsamt norrsken kika fram på bilderna. Det syntes inte för blotta ögat men kameran kunde fånga de gröna stråken. Det var helt tyst omkring mig i mörkret, någonstans prasslade det till när något djur rörde på sig i sin sovplats. Att bara vara just där, just då. Få ta in nattens skönhet i stillhet, inga ljud som stör, inget som kan bryta tystnaden. Bara det låga klickandet från kameran när jag knäppte bilder.

Jag blir mer medveten om vilken rymd det finns ovanför oss när jag är ute ensam på natten. Vilken oändlig rymd som befinner sig omkring oss, och hur liten en är i det stora hela. Hur våra liv är en sådan minimal del av den tiden som vi människor existerat på jorden. Men också att det är det liv som har givits oss och att vi inte bör slösa bort det.

Vi bör inte slösa vårt liv på att älta, att stå ut med människor som tar all energi utan att ge någon tillbaka, att fokusera på hur mycket vi måste jobba för att tjäna en massa pengar så vi kan ta det lugnt. Jag vill inte leva på det sättet och jag tror att jag är på god väg åt rätt håll.

Att medvetet stanna upp och njuta av det vackra i naturen, av glädjen att kunna ta lätta steg på barmark efter månader av djup snö. Att kunna sätta sig ned med en kopp te och bara andas i några minuter, utan att ta upp telefonen och kolla notiser. Att glädjas åt bäckarna som porlar fram, fyllda till bredden av den smältande snön. Att unna sig att sätta sig ned och läsa en bok, låta det ta den tid det tar istället för att lyssna på ljudböcker i högsta hastigheten, för att läsa så effektivt som möjligt. Att få tända en brasa och lyssna på sprakandet och knäppandet från veden.

Att blir mer medveten om allt det vackra i livet, som inte behöver vara de största, dyraste eller krångligaste sakerna. Då tror jag man är på en god väg närmare sitt inre, närmare det liv man faktiskt vill leva, inte det liv som samhället säger oss att vi borde vilja leva.

Hur vill du leva ditt liv? ♥

5

Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥

1

Minnen från Irland, femte dagen på ön

Här kommer äntligen nästa inlägg från vår resa till Irland förra sommaren.  Äntligen säger jag, eftersom jag själv tycker det är så himla mysigt att få blicka tillbaka på alla fina minnen vi skapade under den här resan. Men hur känner ni? Börjar ni tröttna på bilder och berättelser från Irland?
Jag hoppas inte det, för det finns så mycket kvar som jag vill visa er!


Vår femte dag på den gröna ön startade vi med att leta upp ett slott som vi sett bilder på och som vi ville besöka. Efter lite letande hittade vi till slut slottet, men det visade sig att det är bebott av en familj och därför avstängt för offentligheten. Vi blev lite ledsna över att inte få se det på nära håll, för det såg så vackert ut, men vi hittade en liten utkiksplats på andra sidan vattnet som vi kunde få en fin vy över slottet och dess ägor.

Nedanför utkikspunkten låg den här lilla gömda viken, med en strand av runda stenar som polerats av tusentals vågor genom tidens gång. Vi klättrade ned dit och tog oss fram mellan stenarna, kände doften av tång och salt hav medan vinden blåste i håret.

Jag ställde som vanligt upp stativet och tog några bilder och filmade en stund. Efter ett tag kom en kille fram och frågade om jag filmade och vad jag filmade till. Berättade om min lilla blogg och han skrev upp min bloggadress för att kunna kolla in sedan när han hade internet. Han var också fotograf och sprang runt med en kamera och han berättade att han reste runt helt själv för att se landet. Vi pratade en stund innan han gick vidare och det var väldigt trevligt. Vet dock inte om han kikade in här någon gång? Om du gjorde det så får du gärna säga hej! 😄

Tycker det är roligt när folk kommer fram och pratar om de märker att man har något gemensamt (t.ex. som fotograferande, hundar, etc.), men jag själv skulle aldrig göra samma sak eftersom jag är både introvert och ganska tillbakadragen bland folk jag inte känner. Men det är som sagt härligt när någon annan tar initiativet, så länge de gör det utan att göra någon obekväm. För mig var det bara trevligt att få prata lite om fotograferande och film, samt att höra någon annans upplevelse av att resa runt på Irland.

The Castle was built almost entirely of stone brought by sea from Donegal, the stonemasons being paid a penny half-penny an hour. Lord Palmerston died in the year 1865, before the Castle was completed. The Irish Estate was left to his stepson the first Lord Mount Temple (William Cowper Temple) who only completed the building of the Castle in 1874.

Läs mer här om ni är nyfikna på slottet och dess historia.

Det var så himla vackra omgivningar, med en öppen hed utan något som hindrade ögats väg, det dånande havet som var så klart att man kunde se ned på botten och med det sagolika slottet i bakgrunden.
Daniel ville att jag skulle flyga med drönaren för att få en bättre bild över slottet, men jag var fortfarande inte så van vid att flyga den då, så jag var supernojig att jag skulle råka krascha den i havet då det blåste en del. Det blev inga drönarbilder från den här platsen alltså, även om jag kanske ångrar det lite nu i efterhand. 😉

Vi stannade en bra stund på den här platsen och njöt av att vara utomhus i solen, på en sån här vacker plats. Det var så lätt att bara stanna upp och verkligen vara i stunden, njuta av allting runt omkring oss och uppskatta det vi hade där och då. Inga tankar framåt eller bakåt, ingen oro eller stress någonstans. Vi kunde stanna precis var vi ville och vara där den tid vi kände att vi behövde. Ett underbart sätt att resa på.

Så småningom åkte vi vidare och jag har för mig att vi körde längs en väg och spontant såg en skylt in till den här platsen, som vi blev nyfikna på. Vi kunde inte bara stanna där eftersom vi såg den för sent, men vi körde en bit till tills vi hittade en plats att vända på och så körde vi tillbaka hit.

Inte en annan själ i sikte, bara det här vackra gravröset och stillheten. Vi vandrade runt, läste på skylten och sträckte på benen. Det blev mycket stillasittande under de långa körsträckorna så det var skönt att hitta spontana ställen att pausa på.

Sedan åkte vi vidare till ett annat slott, det första (tror jag?) som vi gick in i under resans gång. Det kostade ju i princip alltid pengar att gå in och vi gjorde endast det ett fåtal gånger. Allting kostade pengar. Så det gällde att välja ut vad man tyckte var värt att lägga slantarna på. Men det slottet vi kom till efter de här platserna fick vi gå in i gratis eftersom de höll på att renovera och allting därför inte gick att se.
Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg så detta inte blir alldeles för långt… 😄

Hoppas ni har en fin dag, kram på er! ♥

1