Augustiminnen från arkivet

Satt för ett par dagar sedan och redigerade en del bilder jag tagit under året men som jag glömt av att redigera då. Hittade då bland annat dessa bilder från augusti så tänkte dela dem med er. Idag är det en typisk novemberdag, det regnar från gråsjaskiga moln, golven är kalla under mina fötter och hundarna vill inte röra sig från soffan ens för att rastas. Så jag drar på mig tjocksockar, bäddar in hundarna i filtar och väljer att titta tillbaka på dessa fina stunder från en underbar sommar.

Vi plockade stora mängder äpplen som jag kokade äppelsaft, äppelmos och äppelmust av, bakade flera äppelpajer och hade ändå massvis kvar. De äpplen som föll till marken åt hundarna gärna upp. Vi sprang runt i shorts dygnet runt och svettades ändå, och Bagheera badade massor för att svalka ned sig. Leia var väl den som njöt allra mest av värmen, liggande mitt i solen och kunde inte vara lyckligare.

Vi hade fantastiska kvällar med rosa-lila-guldiga moln som täckte himlen och flera uppfriskande skyfall som skänkte livet åter till naturen. Gräset började sakta växa och täckte fälten med sin spirande gröna färg. Det kändes som att hela moder jord drog ett djupt, friskt andetag för första gången på flera månader.


Vi behövde återigen klippa gräset nästan varje vecka eftersom det helt plötsligt började växa i snabb takt. Jag älskade vårt hem mer och mer för varje dag och önskade att sommaren aldrig skulle ta slut.

Månen vandrade sin bana över bergen och började så sakteligen synas när nätterna återigen blev mörkare.

En kväll när jag kom hem efter jobbet så fick jag uppleva den här overkligt vackra solnedgången. Det såg ut som om vinden blivit satt i brand och svepte fram över bergen, förvandlande allting i sin väg till guld.

Bagheera var förstås med mig när jag klättrade omkring på stenblock och kämpade mig fram genom busksnår och träd för att få bästa vyn över solnedgången bortom kalhygget. Balanserande med kameran i handen och halkande på mossiga stenar. Han skuttade efter med lite bättre balans och utan att bekymras över kläder som fastnade i spretiga grenar.

Nu har jag massvis med saker att fixa för idag, jag passar på att göra mycket innesysslor dagar som denna när det ändå är lite tråkigt väder ute. Vad hittar ni på idag?

Stor kram till er! <3

Teatime beside Mount Errigal & sleeping at Cozy Joes

Hej på er!

Här kommer äntligen det sista inlägget från vår fjärde dag på Irland. De tidigare inläggen från den här dagen kan ni läsa här, här och här!
Efter att vi spenderat i princip hela dagen utanför Glenveagh nationalpark och sedan kollat in slottet Glenveagh så började vi röra oss mot stället vi skulle sova på den kvällen.

På vägen åkte vi förbi ett berg som heter Mount Errigal, som många väljer att vandra uppför. Vi var dock där så sent på dagen att vi varken hade tid eller energi kvar till en bergsbestigning. Men vi passade på att stanna där för att fotografera utsikten och köpa en kopp te. På en liten parkeringsficka nedanför berget fanns det nämligen en liten butik på hjul där de sålde te, kaffe och lite fika. Så himla udda men rolig grej, mitt uppe bland bergen så kunde man stanna och ta sig en fika haha. Daniel köpte en mugg med hett, svart te åt mig som var alldeles för varmt att dricka så jag fick ta med mig det i bilen och smutta på det på vägen.

Långt där nedanför låg en gammal kyrka utan tak. Det var ett otroligt vackert landskap, med bergen i bakgrunden, vattnet och alla färgglada buskar som lyste i allt det gröna. Det fanns till och med en del träd! Det är inte en speciellt vanlig syn på Irland.

Efter att ha stannat där en bra stund och sträckt på kroppen, fotograferat och andats lite frisk luft så satte vi oss i bilen igen och åkte vidare till sista stoppet för dagen, nämligen en liten ort som heter Bundoran där vi hade bokat ett rum för natten på Cozy Joes Lodge.

Där möttes vi av en fantastisk solnedgång som var mittemot huset vi skulle bo i. Vi tog med oss alla grejer upp till rummet, sedan skyndade vi oss ut för att jag skulle hinna fotografera innan solen gick ned helt. Vi bestämde oss för att gå en liten sväng i den ljumma sommarkvällen och det var en mysig promenad längs tomma gator, endast på håll kunde vi se människor här och där.

Det lila huset bodde vi i. Älskar att alla husen har olika färg, det ger ett härligt intryck. Det var överhuvudtaget mycket olika färger på husen på hela Irland och det ger verkligen städerna en egen prägel.

Sån här vy kan man ju inte annat än älska. Tydligen är det en hel del folk som åker dit just för att surfa eller gå längs havspromenaden.

Jag fotade hus och street art och det var en uppfriskande omväxling från alla naturfoton.

Många av husen var i rätt dåligt skick och flera verkade helt övergivna. Det var lite sorgligt att se, tomma hus skär alltid lite i mitt hjärta. Man börjar fundera över vem det var som lämnade det vind för våg och varför ingen tar hand om det längre. Kanske ägaren har blivit sjuk eller dött och så vill ingen annan ta över det?
Jag gillade dock alla plantor som växte på taken, så fint.

Jag måste vara världens långsammaste på att ladda upp semesterbilder, håller fortfarande på flera månader efter vi var där haha. Men det tar en sån enorm tid att gå igenom och redigera alla bilder från resan så det drar ut på tiden. Nu har jag dock redigerat ”ikapp” alla mina andra bilder från hela det här året, förutom just bilderna från Irland, så nu kommer jag kunna lägga lite mer energi på att få dessa bilder klara att delas.
Jag försöker alltid gå igenom, rensa och sedan redigera bilderna så snabbt som möjligt efter att jag har tagit dem, men ibland halkar man ohjälpligt efter och sedan tar det en enorm tid att ta ikapp det.

Jag hoppas ni har en fin helg!
Stor kram från mig <3

Första drönarbilderna över gården

Hej på er!

Här är de allra första drönarbilderna som jag tog när vi flyttade till gården, jag har äntligen tagit tag i att skicka in dem och fått dem godkända. Det tog bara ett halvår ungefär haha. 😀

Så dessa bilder är tagna i mitten på maj, då vi flyttade till gården. Då hade löven just börjat slå ut och det var en fantastiskt vacker vår.

Här kan ni se hur det såg ut kring huset då. Det var en massa grejer kvar då som vi nu har monterat ned och plockat bort till en stor hög med grovsopor. Tog ett ryck igår och lastade bilen full med skräp som vi åkte och slängde på återvinningscentralen. Men det finns fortfarande mycket kvar, egentligen hade det varit smidigast att ha ett släp men eftersom vi inte haft möjlighet att köpa något än så får vi ta det i mindre omgångar när man ändå åker förbi.

Tycker det är så häftigt att kunna se allting från det här perspektivet, att få uppleva det vi ser varje dag på ett helt nytt sätt. Att få utsikten över gårdarna, vägen och bergen som vi annars knappt skymtar mellan träden.

Här är vår lilla tjärn, innan näckrosorna hade börjat slå ut och sprida sig mer mot mitten. Det är så rent och friskt vatten här, som blev ordentligt uppvärmt under den varma sommaren. När man hoppade i och hamnade ett par meter ned så kände man dock det iskalla vattnet som förmodligen kommer från underjordiska källor och jag kan tänka mig att det är därför det hålls så fräscht. Det fanns inte tillstymmelse till alger eller liknande som lätt blommar ut i stillastående sjöar.

Här kan ni verkligen se hur rallarrosorna brer ut sig på kalhyggena. På det bortre kalhygget uppe till höger i bilden är var jag tog dessa bilder.

De här bilderna tog jag i juli och här kan ni se att det hänt lite sedan i maj. Många grejer har blivit bortplockade och vi har försökt rensa upp så mycket skräp som möjligt. Tyvärr var gräset helt gult eftersom det knappt regnat något alls på cirka 2 1/2 månad i kombination med extrem värme.

Den lilla ladan som skymtar i skogen hör också till gården, men den är tyvärr i väldigt dåligt skick och lutar väldigt mycket. Kan tänka mig att den inte kommer orka en vinter till om det blir lika mycket snö som förra året.

 

De två sista bilderna tog jag när vi fick det första regnet på flera månader, samtidigt som det brann på två berg bara ett par kilometer från oss. Brandkåren var snabba med att släcka bränderna där dock, som uppstod på grund av blixtnedslag. Vi var såklart oroliga att det skulle hända hos oss med men vi hade tur den gången. Det var samtidigt en otrolig lättnad att regnet kom just då och det vräkte sedan ned i en och en halv dag, vilket var fruktansvärt välbehövligt.

Nu ska jag verkligen försöka bli snabbare med att skicka in filer för godkännande så jag kan publicera drönarfoton och videos lite mer frekvent.

Vad tycker ni om drönarfoton/videos? Är det något ni uppskattar?

Önskar er en fin kväll! Kram på er <3

November lever inte upp till förväntningarna

Var bara tvungen att visa er dessa bilder. Vem har inte någon gång påstått att november är den mest färglösa och tråkigaste månaden på året? Jag har många gånger känt likadant. Det har oftast inte fallit någon snö, löven har lämnat träden för att förena sig med jorden i en brungrå massa. Det regnar, snöar och haglar om vartannat, marken fryser till livsfarlig blankis och nästa dag igen har allt blivit till en blöt modd.  De isande vindarna blåser genom märg och ben, näsan droppar och det känns ibland som att man aldrig ska bli varm igen.

Men inte här tydligen?!

Vi har haft flera helt fantastiska dagar med tjocka sjok av dimma som driver förbi medan solens strålar leker i dess kölvatten. Frostiga morgnar med klar, kall luft. Fåglar som varje morgon möter mig med ett kvittrande när jag går ut för att fylla på deras mat. Sprakande norrsken på nätterna och en stjärnhimmel som är bortom denna värld.

Jag tror på riktigt att det vilar något magiskt över denna plats. Till och med de absolut gråaste dagarna, när molnen tynger ned över oss och naturens färger har falnat, så finns det så mycket vackert. Dimman som oftast täcker tjärnen på morgonen, ett rytmiskt droppande från regnet på plåttaket, de mörkt gröna grantopparna som sticker fram och skänker en färgklick till utsikten. Älskar den sista bilden här nedanför, hur dimman som är upplyst av solljuset vävs ihop med dimman som ligger i skugga och bildar magi.

Så hittills har november varit en precis lika fin månad som alla de andra, fast på ett nytt sätt. Det känns fint att kunna njuta av årets alla månader, även om man gör det av olika orsaker. Det har till exempel blivit mörkt mycket tidigare nu i och med omställningen till vintertid, men det gör det också så mycket mysigare att tända ljus, elda i kaminen och dra på sig raggsockorna.
I mitten på november har vi bott på den här platsen i sex månader. Det känns som att tiden verkligen har rusat förbi, som att det var i förrgår vi flyttade in och samtidigt som att vi alltid har bott här. Det kändes snabbt som ett riktigt hem, som att vi verkligen hör hemma på den här biten av jorden. Det är här min själ kan andas, jag kan fokusera och få utlopp för min kreativitet. Det är magiskt att vi fann den här gården så tidigt i våra liv, att vi förhoppningsvis kommer att få spendera många, lyckliga år tillsammans här. <3

Hur har er november varit hittills?

Stor kram <3

När rädslan släpper taget

Mörkrädsla. Det är något så vanligt, men samtidigt inte något vi pratar mycket om när det gäller vuxna människor.
Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd och min livliga fantasi gjorde det knappast lättare. De konstigt formade skuggorna blev till skräckfigurer som bara väntade på att jag skulle komma nära nog för att de skulle gripa tag i mig. Ögon som reflekterades i ficklampan blev till monster, även om det förmodligen bara var en harmlös liten räv. När jag befann mig utomhus i mörkret så kände jag mig otrygg och hade hela tiden känslan av att någon eller något fanns bakom mig, runt mig, över mig och förföljde mig med tysta steg.

Att då bo ute på landet, omgiven av skogar och med närmaste gatlyktor över en kilometer bort som jag gjorde som barn var kanske inte det roligaste alla gånger. Hade jag någon med mig var det inga problem, men så fort jag var ensam så började hjärtat slå snabbare och kroppen gjorde sig beredd på flykt. Att ha en ficklampa eller pannlampa med sig gjorde inte något bättre, eftersom de skapar så hårda skuggor i utkanten av ljusskenet. Vem vet vad som kunde dölja sig där?
Samtidigt tänkte jag också att med en ficklampa så blir jag blind för allt utanför ljuskretsen, medan alla runt omkring mig ser precis vart jag befinner mig. Det var ju egentligen helt vansinniga tankar, jag visste förstås, rent logiskt, att det inte fanns någon där. Men när rädslan kom krypande så försvann alla logiska tankar helt.
Av just den här anledningen så har jag väldigt sällan tittat på skräckfilmer, och gör det aldrig idag. För de scenerna som kanske inte känns så läskiga när man sitter inomhus och har sällskap framför filmen, känns alltid en miljon gånger värre när jag befinner mig ensam i mörkret. Och de har en tendens att dyka upp i mina tankar vid de absolut sämsta tillfällena.

Jag kommer speciellt ihåg alla gånger jag gick ut för att ge hästarna kvällsmat och var tvungen att gå in i ladan som var beckmörk, utan någon lampa installerad, för att hämta höet. Att öppna de där knarrande dörrarna och snabbt som attan springa in och rycka åt sig hösäcken för att inte behöva befinna sig där inne längre än nödvändigt. Man visste ju inte vad som kunde lura i de långa skuggorna i hörnen. När hästarna då gnäggade och frustade, ivriga efter maten, så kändes det lite bättre och hjärtat kunde sakta ned. Sedan kastade jag in säcken och smällde igen dörrarna, lättad som om jag precis sluppit ur klorna på en vidrig varelse.

Jag älskade alltid när det var fullmåne, eftersom den lyste så starkt att det blev nästan lika ljust som under dagen. Den skapade inte heller de hårda, svarta skuggorna utan de blev mer grå. Då gick jag alltid utan pannlampa, eftersom ögonen vande sig vid det svaga månskenet och helt plötsligt kunde jag se allting. Då höll sig rädslan borta för stunden.
Det här var inte en rädsla som styrde mitt liv, jag var ändå ute mörka vinterkvällar, gick hem drygt en kilometer från bussen varje vardag längs en väg som saknade gatlyktor, var ute och red på hästarna i skogen och rastade hundarna under stjärnorna. Men det var en rädsla som gjorde att jag inte kunde njuta av dessa stunder om jag var ensam. Hade jag en vän eller någon i familjen med mig så tänkte jag knappt på mörkret, vilket var väldigt skönt. När jag sedan flyttade till Stockholm så var jag i princip aldrig mörkrädd eftersom det alltid fanns gatlyktor där man gick. Kanske borde jag varit rädd då, med tanke på allt som kan hända när man befinner sig bland mycket människor, men mitt sinne böjde sig inte heller där för logiken.

När vi då flyttade norrut för drygt ett år sedan och hamnade i ett hus utanför Härnösand omgivet av skogar, så kände jag återigen hur rädslan för mörkret kom krypande tillbaka. Det var otäckt att rasta hundarna själv på kvällarna, fast det fanns gatlyktor på vissa ställen och jag rös av bara tanken på att gå in i skogen under mörkrets inbrott. Men sedan jag började intressera mig för att fotografera norrsken så bestämde jag mig för att aktivt arbeta mot min rädsla. Jag ville inte längre styras av mina oförnuftiga känslor och hjärnspöken. Jag ville kunna springa ut och fota norrskenet utan att behöva snegla in i skogens mörker och funder över vad för hemskt som kunde finnas där. Jag ville slippa svettiga handflator, ett hjärta som betedde sig som att jag vore jagad och den där krypande känslan av olust över ryggen.

Jag utsatte mig själv för mörkret, men började när det t.ex. var norrsken eller fullmåne för att göra det lite lättare. Jag tog med mig kameran och jagade norrskenet för då blev jag så uppslukad av det jag höll på med att jag glömde bort att fundera över mörkret. Ibland spelade jag musik på min telefon eller lyssnade på en ljudbok för att inte känna mig så ensam. Jag började vända blicken mer uppåt än in i skogen och insåg att det väldigt sällan är så mörkt som man tänker sig. Är det inte molnigt så lyser massvis av stjärnor upp himlen, norrskenet visar sig sporadiskt och en gång varje månad får jag sällskap av fullmånen i mörkret.

Jag började stanna upp mer, lyssna på nattens ljud och analysera vad jag hörde. Var det en älg som knäckte grenen i skogen? Bruset kom från en liten bäck bredvid och susandet var bara vinden i trädkronorna. Jag tittade på skuggornas former och försökte lista ut vad som skapade dem istället för att skrämmas av dem. Sakta började mina känslor förändras och jag började kunna uppskatta mörkret som en stillsam vän, istället för en skräckinjagande fiende.

Jag kan fortfarande få en ångestkänsla i kroppen om jag är ensam och hör något skarpt ljud eller om hundarna reagerar väldigt mycket mot något i mörkret, men jag försöker verkligen att tänka logiska tankar. (Det är bara en älg, älgar håller sig undan från människor, älgen vill mig inget ont, osv.) Jag tittar upp mot stjärnhimlen och inser att det inte är så mörkt som jag tror.

Igår kväll var jag ute för att fota norrskenet, Daniel var med en sväng men sedan var han tvungen att gå in och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt. Förut skulle min hjärna då direkt ha börjat spinna igång fantasier och läskiga scener, men nu kunde jag fokusera på det jag ville göra – fånga norrskenet och stjärnorna på bild. Och det blev en magisk stund, där jag verkligen kunde njuta av att få ta del av allt det här vackra istället för att känna mig jagad av rädsla eller ångesttankar. Det röda norrskenet syntes knappt för ögat, men kameran fångade det desto bättre. Jag är så glad att jag kunde stanna kvar där ute och få uppleva den här vackra natten.

Jag stannade tills det mesta av norrskenet hade klingat av och passade på att fotografera vår magiska stjärnhimmel, som syns så väl här, långt bort från ljusföroreningar och gatlyktor. Helt plötsligt har jag börjat uppskatta mörkret, att få ta del av en värld som är densamma som under dagen, men samtidigt så annorlunda. Att få uppleva en annan sorts skådespel av naturen och känna mig liten under den enorma stjärnhimlen som sträcker sig åt alla håll.

Låta tankarna vandra och tiden vara något som inte existerar. Bara vara just där, just då, utan några funderingar över framtiden eller det som varit. Släppa allt som drar mig ned och låta tankarna expandera. Jag brukar också fundera över vilka djur det kan vara som rör sig i skogarna på nätterna, och se dem framför mig när de tar sig runt i mörkret för att äta, dricka eller leta upp en sovplats. Låta djuren göra skogen mindre främmande och mer normal. Den är deras hem, även i mörkret. Det är en tanke som ger mig tröst och glädje, att det inte är något konstigt som händer när det blir mörkt. Allt är precis som tidigare, bara att vi inte kan se det lika tydligt.

Jag är så glad att jag har funnit ett sätt att klättra ur hålet av mörkrädsla. Det är ju så fruktansvärt onödigt att gå omkring och vara rädd när jag vet helt logiskt att det inte finns något farligt där ute. Jag stirrade helt enkelt rädslan i ansiktet och fann ut att det inte fanns något skrämmande där.

Är eller har du varit mörkrädd? Hindrar det dig i livet på något sätt?

Nu är det dags att ta sig ut och hinna njuta av solen en stund också, för hur vackert det än kan vara på natten så får jag aldrig nog av att känna solstrålarna mot mitt ansikte. De är mina lyckopiller.

Stor kram till er alla. <3

Några små projekt

Hej på er!

Hade tänkt skriva ett inlägg igår men både jag och Daniel somnade i soffan i flera timmar på kvällen, så det blev liksom aldrig av. Vet inte varför vi var så trötta igår eftersom vi inte hade gjort något speciellt?? Vissa dagar så känns det som att det inte spelar någon roll hur många timmar man sovit, man är trött ändå. Så kändes det igår och det var en skön känsla att känna att man då kan släppa allting och bara sova ett par timmar i soffan utan att världen går under för det. Kanske är det kroppens sätt att anpassa sig till de mörkare tiderna som kommer nu? Hjärnan går ned i varv och kroppen kräver mer sömn för att ta sig igenom den mörka årstiden.

Idag har vi varit ute nästan hela dagen och eldat en stor hög med skräp som är bredvid vedboden. Har velat elda upp den länge nu, för det är inte så trevligt att se skräpet det första man gör när man kommer hem, men vi har inte riktigt vågat chansa efter den här varma sommaren. Men igår vräkte regnet ned hela dagen så det kändes hyfsat säkert att tända en brasa idag då allt var genomblött. Tog lite tid att få igång den, men sedan brann det bra och det var underbart att sitta där och se hur högen krympte. Tog dock inte några bilder idag, men ville passa på att visa lite foton från några projekt jag höll på med under september.

Det första var att måla vedboden. Eller jag har inte målat hela vedboden, utan endast den här sidan eftersom den var så sliten där carporten tidigare suttit. Jag började med att spika fast de bräder som satt löst och sedan målade jag. Det är även en del brädor som behöver bytas ut helt, men det är inget akut så det får vi ta allt eftersom. Det jag vill fixa nu är dock att sätta en bräda för hålet så det inte snöar in på veden sen i vinter.

Här hade jag målat cirka halva och det blev ganska stor skillnad med bara ett lager! Den behöver dock ett lager till för att täcka helt och hållet, får se när jag får tid till det… 😀

Mitt andra projekt var att städa upp i det gamla kostallet då det var en redig röra där inne. Har dock inga efterbilder insåg jag nu, så måste fota några sådana också. Så här såg det i alla fall ut när jag började, fullt med gamla grejer, skräp och cirka ett ton damm! 🙂

Här stod de två fåtöljerna som vi nu har i biblioteket. De var täckta av damm och grejer, men efter en ordentlig dammsugning var de ett riktigt fynd! Tänk vad man kan hitta ute i ett gammalt kostall.

När jag rensat bland alla grejer, staplat sånt som vi vill spara i hörnet, rensat ut skräp och slängt en massa grejer så sopade jag igenom hela rummet. På ett ställe blev dammet helt orange när det yrde omkring i solljuset och jag tycker det såg så vackert ut, mitt i röran.

I gången utanför hängde alla dessa gamla saker, men lite mer oorganiserat, så jag hängde allt på samma ställe och sorterade bland allting. Det finns så mycket gamla grejer här, kokättingar, kedjor, lyktor och ja allt möjligt. Ser nästan läskigt ut, som någon sorts tortyredskap… Tänk att man hade dessa kättingar runt halsen på djuren, det kan verkligen inte ha varit skönt. 🙁

Den här trappan har Daniel byggt för att ha en bra väg upp till sin ateljé. Visst är han duktig?
Här sopade jag också ut en hel del smuts och damm. Tyvärr är golvet rätt sprucket här med, men det kan vi inte göra så mycket åt just nu.

Det tredje projektet var att göra i ordning kontoret. Här ångade jag ned tapeterna, Daniel hade tagit bort alla lister och efter det så spacklade jag igen alla hål. Efter att det torkat och jag sandpapprat så var det målardags!

Här blev det också tre vita väggar och en blå fondvägg istället. Här kan ni se slutresultatet! Blev väldigt nöjd till slut, nu saknas bara lite prints och tavlor att pryda väggarna med.

Det var några projekt som jag hållit på och grejat med under hösten. Känns som att det blir en del plockande här och var hela tiden, men man får ju anpassa sig efter vad som går att göra efter väder/tid/ork. När det är fina dagar passar jag på att göra utomhussaker och när det regnar eller är väldigt kallt så gör jag mer grejer inne. Känns bra att alltid ha något att pyssla med, att vara uttråkad är en känsla som jag aldrig behöver dras med, haha. 😀

Såg förresten en hermelin idag!! Den sprang runt i en brädhög medan jag var ute och höll koll på elden, såg bara något vitt i ögonvrån och där var den. Stod helt stilla i flera sekunder och tittade på mig, fast jag var bara några meter bort. Den var så söt! Vi har fått höra att det brukar bo en hermelin i vedboden, men aldrig sett den förut. Men jösses vad liten den var, hade fått för mig att hermeliner var mycket större. (Blandade nog ihop dom med illrar) Älskar att se vilda djur, det är så fint att känna att vi lever här med dem, samexisterar utan att skada varandra. <3

Stor kram till er! <3

Glimtar av oktober

Hej på er!

Idag tänkte jag dela med mig av lite glimtar från oktober, som har bjudit på mycket dimma och sprakande färger. Vi har eldat i vedspisen och jag har i princip bott i mina tjocksockar och långkalsonger. Det börjar bli riktigt kyligt och idag hade vi -8 grader imorse. Det är det kallaste vi haft hittills, den här hösten.

I början av oktober så hade många löv redan lämnat träden, men fruktträdens löv höll sig kvar extra länge. De skiftade i vackra färger och spreds av vinden så de snart täckte hela gräsmattan.

Det har varit mycket dimma under den här månaden, och jag har fått njuta av både morgon och kvällsdimma flera gånger. Luften har blivit kallare och plötsligt kan man inte gå ut utan mössa och vantar utan att frysa ordentligt. Det har också märkts på hundarna, som ju är korthåriga och ganska frusna av sig, att det börjar bli kallt ute. Så de har fått ett varsitt nytt täcke som förhoppningsvis ska hålla dem varma i vinter. Leia verkar dock helst vilja spendera vintern i ide nedkrupen i sitt soffhörn under ett berg av filtar.

Vi stannade till i Stöde en eftermiddag och kollade in hantverksboden. Jag har sett den varenda gång jag åker till jobbet och varit sugen på att kika in, men det har aldrig varit läge när de väl hade öppet. Men den dagen så bestämde vi spontant att vi skulle stanna där och kolla runt. Det var mycket större än någon av oss hade förväntat sig och det fanns en massa fina grejer! Jag handlade ett te och en fin lavendeltvål som luktar supergott. De hade märkt ut så bra vilka ingredienser de innehöll, vilka som var veganska och att de inte var testade på djur. De två kvinnorna som jobbade var supertrevliga också så det blev ett roligt besök. En bonus var att man fick varorna i en tygkasse, som de syr själva och som man fick på köpet. Så himla fint tycker jag.

Det har blivit många fina promenader i skogen med hundarna, många koppar te, en del jobb framför datorn och lite secondhand shopping den här månaden. Många fina stunder att titta tillbaka på.

Vi fick också den första snön för säsongen! En morgon när vi vaknade så tittade jag ut genom fönstret och såg att tjärnen var helt vit. Isen hade lagt sig under natten och så hade ett tunt, tunt lager snö lagt sig över. Det snöade fortfarande så smått men ingenting som blev kvar på marken. Bara på tjärnen höll de små flingorna sig envist kvar.

Jag har jobbat ganska mycket i stan och plockat skräp på mina skogspromenader. Vi har haft bilkrångel som till slut löste sig, testat nya veganska quorn produkter och varit med i Sundsvalls tidning.

Har ätit pannkakor flera gånger, haft mängder av fåglar på besök som är otroligt hungriga så jag får fylla på med frön varje dag och så har vi börjat röja upp en ny stig åt oss, som vi kan gå med hundarna.
Det är nämligen något som det är lite dåligt om här hos oss, det finns en del vägar att gå men nästan inga rundor utan man får gå fram och tillbaka, vilket inte är det roligaste i längden. Så nu har vi börjat plocka undan pinnar och skräp så vi kan gå runt tjärnen med hundarna på deras dagliga promenader.

Ser ni fåglarna? 🙂

Det är en hel del jobb då det har fallit mängder av träd/pinnar/småträd och det är tätvuxet i dessa skogar. Men vi tar en bit i taget så blir vi nog klara snart. Det är så fint att kunna gå runt tjärnen, med bergväggen på ena sidan och vårt hus på andra sidan. Att se gården från nya vinklar.

Nä, nu är det nog dags att fixa lunch, min mage kurrar högljutt efter lite mat. Jag önskar er en fin måndag. <3

Just outside Glenveagh Nationalpark

Där jag flög med drönaren första gången på Irland, utanför Glenveagh nationalpark, tog jag också de här bilderna medan Daniel målade en tavla. Eftersom man inte fick flyga drönaren inne i natonalparken (vilket verkar vara så i alla nationalparker) så stannade vi en bit utanför och parkerade bilen på en liten grusväg.

Vi lastade över allt vi ville ha med oss i en ryggsäck, bytte skorna mot gummistövlar och drog på oss regnjackor, då det var rätt mulet till en början. Sedan vandrade vi iväg, klafsade genom blöta partier, hoppade över diken och hjälpte varandra uppför branta ställen. Till slut kom vi upp på en liten höjd där det var torrt och med fin utsikt över bergen i fjärran, långt bort från andra människor och bilvägar.

Vi stannade här en lång stund, åt lunch på klipporna och njöt av tystnaden. Daniel målade på sin tavla och jag passade på att flyga drönaren. Det var inga problem att flyga här, utan ett enda träd att väja för och bara öppna vidder åt alla håll.

Det är väldigt roligt att fota och filma med drönaren, då den kan se allting från helt nya perspektiv. Helt plötsligt är jag inte bunden att kunna fota från endast de platser jag kan nå till fots. Nu kan jag fota trädtopparna, bergen, ja allting ända från 120 meters höjd. Det är en rätt mäktig känsla att se allting där uppifrån, att se världen bre ut sig miltals åt varje håll.

Jag har en DJI Mavic Air. När jag köpte den så köpte jag den med fly more combo-kitet, där man fick med extra batterier och en laddare som kan ladda upp till fyra batterier på en gång. Det var så värt den extra kostnaden eftersom varje batteri bara har cirka 21 minuter flygtid. Det är inte mycket medan man fortfarande håller på och lär sig hur den fungerar, men när kunskapen sitter hur man flyger den, så räcker 21 minuter ganska långt.

Det var så vackert på den här platsen, med en massa höga berg åt alla håll och lite vatten som skymtade där emellan. Det var en annan sak vi inte väntat oss av Irland, alla bergen. Jag har av någon anledning aldrig förknippat den gröna ön med just berg, utan sett framför mig hur den består av nästan bara gröna, böljande kullar. Vi åkte ju runt i princip hela kusten och i alla fall där var det otroligt mycket berg, vilket jag förstås älskade. Har alltid älskat kuperad natur, med dalar, berg, skogar och sjöar. Hemma hos mamma och pappa så kunde man i fjärran se bergen i nästan alla väderstreck. Långt därborta ruvade de på sina hemligheter, skimrande i en blågrå nyans och ibland dolda av dimma eller moln.

Det är också något som är genomgående i Daniels tavlor, skogar, berg och vatten. Kanske inte så märkligt att vi valde att bosätta oss där vi gjorde!
Det var i alla fall en underbar stund där på en namnlös plats på Irland. Bara vi och naturen, och långt, långt därborta en väg där det ibland svischade förbi bilar som en påminnelse om att vi fortfarande befann oss i människornas värld.

Efter det här stoppet fortsatte vi in i nationalparken och besökte Glenveaghs slott, som jag skrev om i det här inlägget. Det blir ett inlägg till från den här dagen, då blir det ett fikastopp, en solnedgång och lite stadsvandring.

Nu är det sovdags för oss och imorgon är det en ny vecka. Jag hoppas ni får en fin måndag och en bra start på veckan!
Stor kram <3

Innan löven föll

Hej! Hur mår ni?

Jag jobbar en hel del den här veckan, men är ledig imorgon så då ska jag passa på att vara ute i skogen och förhoppningsvis få  ta del av lite solsken. Har gått morgonpromenad med hundarna både igår och idag och det är härligt att komma ut tidigt, men ofta har solen inte ens hunnit upp över trädtopparna då.

Det känns märkligt att vi snart går in i november, jag tycker veckorna går så himla snabbt och jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är oktober. Förra hösten gick också väldigt snabbt, men vintern blev en av de långsammaste jag upplevt på många år. Det var otroligt vackert med all snön, men det var också jobbigt med allt skottande, kylan och snön som la sig nästan två meter djup så vi inte kunde gå i skogen på flera månader.

Jag hoppas att den här vintern inte blir lika extrem. Nu har vi haft både en extremvinter och en otroligt varm sommar, jag hoppas att det inte är så här årstiderna kommer fortsätta se ut i framtiden. Jag älskar både snö och värmen under sommaren men det får vara någon måtta på det hela. För mycket av något brukar sällan bli bra. De här höstbilderna fotade jag i slutet på september när de flesta träden fortfarande hade de flesta löven kvar. Det har varit några blåsiga dagar sedan dess och nu är de flesta lövträden helt kala.

Jag har hängt upp två stycken fågelmatare och det har lockat hit stora mängder småfåglar, skator och nötskrikor. Även en och annan ekorre har tacksamt ätit frön som fåglarna spillt på marken. Så trots att träden är tomma på löv så är de istället fulla av fåglar som flaxar omkring hela dagarna. Tycker det är så mysigt att ha lite liv och rörelse här på gården! Längtar tills vi har råd/tid att bygga hagar, ligghallar och stall så vi kan ta hand om lite fler djur. Hästar, får, getter eller vad det nu blir för djur som behöver ett livslångt hem.

Har kollat en hel del på olika alternativ men det är onekligen dyrt att bygga hagar, oavsett hur man väljer att göra. Vi har ganska mycket mark att hägna in också och då drar kostnaderna iväg snabbt. Men förhoppningsvis finns det möjlighet att ordna det om inte alltför lång tid.

Tänkte visa er vår lilla skogsväg som går längs med kanten av ena fältet. När vi flyttade in var den helt igenvuxen av träd och buskar plus att det låg flera stora högar med ris slängt i kanterna så det var väldigt igenvuxet och rörigt.

Nu under hösten har jag då och då röjt där, klippt ned buskar och sågat ned småträd, samlat ihop allt ris i ett par högar och krattat enorma mängder barr, småpinnar och skräp. Sakta men säkert börjar det bli lite mer öppet och helt plötsligt har man en fin utsikt mot fältet och berget, samtidigt som skogsvägen blir mycket trevligare och mer lättframkomlig.

Vi har nu samlat ihop skräp i fem olika högar runt om på gården och det är ändå massvis kvar att dra ihop haha. Vi kommer kunna elda brasor hela vintern om vi har lust, med tanke på hur mycket ris det ligger överallt.

Här mellan träden låg det förut en stor rishög och ett stort, dött träd som vi har kapat ned i bitar och släpat till en brashög. Vi har fortfarande inte köpt någon motorsåg så vi har sågat allt för hand. Man får sannerligen en hel del träning när man håller på med gårdsarbete. 😀
Den lilla träställningen till höger ligger det en massa jord innanför, vet inte om det varit kompost eller något liknande tidigare. Jag har i alla fall tagit jord därifrån för att fylla igen hål i gräsmattan och när jag tömt all jord därifrån så ska jag riva ned de där plankorna. Dom håller nästan på att rasa bara man nyser på dom så det finns ingen mening med att spara på det. Sakta men säkert blir det lite öppnare och ser bättre ut.

Den här högen har jag inte hunnit börja med ännu, men jag hoppas hinna släpa bort allting innan snön kommer. Vore skönt att ha det här klart innan vintern, då vi nästa vår redan har flera andra projekt att ta tag i då. T.ex. bygga en gärdsgård, måla om huset/verandan/uthusen, byta dörrar i lagården och ja… det finns tusen saker att göra!

Så här är det fortfarande en del röjningsarbete kvar att göra, men jag har redan gjort den absolut längsta biten. Vi går längs den här vägen om vi ska ut i skogen så det är trevligt om den är lite fin och lättframkomlig, och inte helt övervuxen av sly.

September bjöd verkligen på en färgsprakande skala bland löven och jag uppskattade det varenda dag. Nu har de flesta löven fallit och det är kalt bland träden. Det är tur att vi har så mycket barrträd som glimmar grönt året runt, även när de andra träden gått i vila inför vintern.

Nu ska jag plocka i ordning mina grejer och åka in till staden för att jobba. Vad gör ni idag? Har ni något roligt på gång?

Önskar er en fin tisdag. Kram <3

Glenveagh castle

Vår fjärde dag på Irland började vi strax utanför Glenveagh national park eftersom jag ville testflyga drönaren och det fick man inte göra i nationalparkerna. De bilderna har jag dock inte redigerat än så jag börjar med det vi gjorde efter, nämligen ett besök på Glenveagh Castle.

Från the visitor center och parkeringen så var det en promenad på flera kilometer ned till slottet men eftersom det gick bussar så tog vi en sådan istället. Vi frågade busschauffören vart man kunde köpa biljetter, men han sa att vi kunde åka med utan biljett ned och sedan köpa biljetter på slottet när vi skulle åka tillbaka upp igen. Det stämmer verkligen att de flesta irländare är så himla trevliga! När Daniel skulle köpa biljetter för att åka upp igen, så berättade han att vi inte köpt någon biljett på vägen ned och alltså skulle betala för den nu, de blev förvånade över att han var så ärlig att han ens sa något om det och gav oss rabatt bara för det haha. Så fint. <3

Slottet och dess omgivningar var verkligen helt magiska och otroligt vackert skötta, det var verkligen värt att åka ned dit och gå runt. Så lummig trädgård, färgglada blommor och ett vackert gammalt slott.

Slottet låg vackert till med vatten på ena sidan och en stor välskött trädgård på den andra. Det fanns ett café och någon liten butik med souvenirer om jag inte minns helt fel. Medan vi var där så var det inte heller speciellt mycket folk så vi kunde verkligen strosa omkring i lugn och ro.

Min fina. <3

Man kunde gå upp i ett av tornen utan att betala något, så det passade vi förstås på att göra. Ville man se slottet från insidan var man dock tvungen att betala för en rundvisning och det hade vi inte riktigt lust med. Det räckte gott och väl med de fantastiska omgivningarna.

Tycker det är SÅ fint när det växer murgröna och andra växter på husen. Synd att det inte är så bra för trähus, annars skulle jag gärna klä hela vårt hus i slingrande växter..

Det var jag och pensionärerna som sprang runt och fotade haha 😀

Älskar färgglada blommor, de lyser verkligen mitt i allt det gröna. En sak som både jag och Daniel reagerade på var hur mycket palmer det var överallt, varenda trädgård stoltserade med palmer i överflöd. Kändes som ett träd jag inte alls skulle förknippa med Irland innan vi varit här.

I den här trädgården hade de dessutom en odling av bambu som var flera meter hög. Det var som en liten gång emellan så man kunde gå in i en tunnel under bambun. Så häftigt att man kan göra kläder och allt möjligt av bambu.

Älskade det här lilla lusthuset eller vad det nu ska kallas. Så himla fint och fantasy-aktigt.

Det fanns så mycket fint att se att det kändes som att det var omöjligt att ta in allting, jag fotade himla mycket och det är jag glad för så här i efterhand då jag verkligen kan uppleva allting igen genom att titta igenom fotona. Det svåra är att välja ut vilka få bilder jag ska dela med mig av.

Det var ett väldigt mysigt besök och vi båda uppskattade verkligen den här lilla utflykten. Vi blev båda inspirerade till hur vi vill ha det i vår egna trädgård i framtiden och jag hoppas vi kan få en liten del av våra omgivningar att bli lika harmoniska.

Sedan var det dags för oss och pensionärerna att ta bussen tillbaka till parkeringen.

Ska redigera bilderna från när jag fotade med drönaren så ni får se dessa också, det kanske blir nästa inlägg! Nu är det i alla fall sovdags för oss efter en lång. dag. Hoppas ni har det fint allesammans.

En stor kram till er! <3