Vadande genom Connemara

Hej på er! ♥

Här är nästa inlägg om vår sjätte dag på Irland. Här kan ni läsa det tidigare inlägget.

Som jag visade på ett par bilder i det tidigare inlägget så stannade vi på en vacker plats och åt lunch, efter det åkte vi för att kika på slottet Kylemore Abbey. När vi var klara där återvände vi till den här förtrollande platsen vid vattnet och bestämde oss för att försöka nå en strand som det inte fanns någon väg till. Den låg inbäddad mellan berg och en skog, och vi försökte först följa vägen för att hitta någon stig in, men eftersom hela Irland typ är inhägnat så var det svårt att komma fram någonstans.

Vi bestämde oss helt enkelt för att vada genom vattnet för att komma till den “hemliga” stranden, så vi tog av oss skor och strumpor och vadade sedan igenom det knädjupa vattnet. Det var kallt men uppfriskande, det värsta var gruset som var rätt vasst att gå på, på en del ställen. Men vi nådde fram till den långsträckta, öde stranden! Sanden var supervarm, nästan så man brände fötterna så vi drog snabbt på oss skor när vi kommit förbi allt vatten.

Vi var helt själva där, trodde vi. Tills ett huvud dök upp bakom en buske haha! En tacka och hennes lamm stirrade förvånat på oss innan de travade iväg. Men jag hann knäppa några kort på dem innan de försvann iväg. Så himla söta. ♥

De travade iväg längs med stranden och långt därborta stod en svan alldeles intill strandkanten. De brydde sig inte alls om varandra, utan följdes åt en bit innan svanen simmade iväg ut i vattnet och fåren försvann utom synhåll. Det var fint att se hur de kunde vara i symbios med varandra, få finnas på samma plats utan att störa varandra på något sätt.

Daniel packade upp sina målargrejer som han tagit med från bilen och började måla på en tavla, medan jag passade på att dra på mig en klänning och springa iväg för att ta lite bilder. Det var verkligen så passande att han kunde stå och måla medan jag fotade, så slapp vi vänta på varandra och båda hade hela tiden något att göra.

Det var verkligen en fantastiskt vacker plats vi hittade och jag kunde inte få nog av  utsikten. Jag tog massor av bilder, filmade lite och var allmänt lycklig just där och då. (Även om det gjorde väldigt ont att springa barfota på allt grus 😅)

Det var en varm dag och solen sken, när jag var klar med fotandet så la jag mig i gräset och solade en stund medan Daniel målade klart. När han var färdig så bytte vi om till badkläder och tog vårt första (och enda) dopp på Irland. Där mellan bergen, med den klarblå himlen ovanför och naturen som enda sällskap tog vi ett snabbt, iskallt dopp. Lagom till att vi doppat oss drog moln fram över himlen och det blev snabbt kyligare. Då packade vi ihop våra grejer, utan att lämna något annat efter oss än fotspår, och vadade tillbaka till bilen.

Det tycker jag är en fruktansvärt viktigt sak med att vistas i naturen. Det gäller både hemma och borta, att man inte lämnar några spår efter sig. Inget skräp, matrester eller saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att slänga engångsmuggar, plast eller annat skräp omkring mig, men tyvärr verkar väldigt många inte bry sig alls om sådant. Vart man än går så hittar man skräp och jag plockar upp det jag kan, men det skulle inte ens behövas om folk bara tog med sig sitt skräp!
Förstår verkligen inte hur man kan vara så obrydd om djuren och naturen. Det är tragiskt och ledsamt, för det är knappast de individer som gör så som blir påverkade. Nej, det är oskyldiga djur som sätter i sig saker som är farligt för dem, som fastnar, skadar sig och kvävs på grund av människors lathet.

Och länder som har mycket turism, som t.ex. Irland och Island är väldigt utsatta för turister som struntar fullkomligt i att plocka upp efter sig. Har sett så mycket bilder på hur olika ställen blivit förstörda på grund av överturism, vilket är så tråkigt. Tycker det känns som en självklarhet att hålla ordning omkring sig även när man är ute och reser. Jag hoppas att detta är något som fler kommer lyfta i framtiden och prata mer om.

Dagen gick mot kväll och när vi packat in alla saker i bilen så satte vi kurs mot sovstället för kvällen och på vägen dit passerade vi en helt magisk plats. Jag blev eld och lågor och stannade bilen så snabbt jag kunde och hoppade ut med kameran i högsta hugg. Solen var på väg ned, fälten var fyllda av får och vattnet porlade fram under den gamla stenbron.

Dessa sötnosar tittade intresserat på oss medan jag sprang omkring och fotade och tjoade av glädje. Önskar att vi hade kunnat klappa dem (Älskar får! De är helt underbara djur ♥), men de var alla väldigt skygga och höll sig på avstånd. Kanske lika bra det, så får de vara ifred.

Det här blev en av mina favoritbilder från dagen. Älskar precis allt med den här bilden, den gamla bron i sten, alla rosa blommor, vattnet som forsar fram mellan alla stenar och gräsets starkt gröna färg. Allt ser så himla idylliskt ut, och det var verkligen precis lika vackert i verkligheten. Det blev en fin avslutning på dagen och sedan sov vi gott efter en lång dag med flera äventyr och mycket körande.

Hoppas ni fortfarande tycker det är mysigt med dessa inlägg från vår Irlandsresa. Jag älskar att skriva dem, det känns som att få uppleva allting en gång till. ♥

Stor kram!

7

Connemara nationalpark & Kylemore Abbey

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag la upp ett inlägg med bilder från vår Irlandsresa förra sommaren, så jag tänkte passa på och göra det nu när vädret är grått och trist ute. Snön smälter mer och mer för varje dag som går men det har inte börjat växa något än så naturen skiftar i olika nyanser av grått och brunt, vilket inte resulterar i fotolust för min del. Jag är säker på att den kommer återvända när gräset börjar spira och blommorna letar sig upp ur jorden, men just nu ligger den i träda. Då är det bra att ha ett omfattande arkiv av foton att dela med sig av!

Lyssnade på den här låten när jag redigerade en del av de här bilderna och tycker den passade in så fint i den stillsamma, men samtidigt dramatiska stämningen i bilderna. <3

Vår sjätte dag som vi spenderade på den gröna ön startade strax utanför vackra Connemara nationalpark. Vi möttes av den här vyn när vi kom körande och var tvungna att köra in till vägkanten och stanna för att fotografera den makalösa utsikten. Det var väldigt mycket berg längs Irlands kust, mycket mer än jag hade räknat med. Det gav en mäktig känsla till landskapet och skapade maffiga vyer.

Himlen var fylld av mörka dramatiska moln, vilket bara skapade mer stämning. Tyckte husen där låg så fint inbäddade mellan bergen och vattnet, inramade av naturen. Jag fotade en massa och ville knappt slita mig från den här vackra platsen, men till slut var vi ändå tvungna att åka vidare för att ta oss till Connemara nationalpark och Kylemore Abbey som var ett mål för dagen.

Här stannade vi för att äta lunch, vi klättrade över den låga muren och satte oss på avsatsen nedanför, så var vi skymda från vägen och hade en fantastisk utsikt framför oss. Vi åt medköpt lunch (minns inte exakt vad, men det var säkert hummus med ris och grönsaker med tanke på hur mycket vi åt det under dessa två veckorna haha) och njöt av stillheten omkring oss trots bilarnas sus bakom oss.

Denna vackra plats lämnade vi sedan för att åka och titta på ett slott i närheten, men vi återkom hit lite senare. De bilderna ska ni få se i nästa inlägg!

Efter en stunds åkande var vi plötsligt inne i Connemara nationalpark, som täcker en yta av 2957 hektar (!). Vi såg några Connemara ponnyer på håll en gång, men inga som var tillräckligt nära för att bli fotade eller kunna hälsas på. Däremot såg vi en himla massa får och inte bara i Connemara utan hela Irland är fullt av dem. De är så himla gulliga och fluffiga, de springer omkring lösa lite hur som helst i nationalparkerna och är helt obrydda av bilar och andra fordon, men gick man ur bilen så sprang de iväg om man kom för nära.

Jag lyckades ändå ta några bilder på dem innan de sprang iväg och det var förstås extra mysigt när det fanns lamm med i flocken. Bebisar ♥

Det blev många plötsliga stopp på vår färd när jag ville stanna och fota, men Daniel klagade aldrig utan stannade alltid om det gick och annars vände vi och körde tillbaka för att jag skulle kunna ta mina foton. Det är kärlek det! 😉 ♥

När vi närmade oss Kylemore Abbey så hade solen kikat fram genom molntäcket och skänkte sagoslottet liv med sina strålar. Vi stannade först på andra sidan vattnet och klättrade ned mellan träd och buskar för att få en vy över slottet från den sidan. Det var magiskt att få se ett sånt här riktigt slott i verkligheten, och trots alla vackra slott, kyrkor och byggnader vi såg så slutar jag aldrig förundras över hur vackra de kan vara och hur mycket mystik som vävs in i historien omkring dem.

På andra sidan vägen låg den här vackra naturen, med berg och sjöar, strävt gult gräs och färgsprakande blommor. Det var tryckande varmt och det kändes som att ett åskväder låg på lur i luften.

Vi körde sista biten fram till slottet och området däromkring, där fanns det souvenir shops, toaletter, restauranger osv. Vi passade på att fylla på vattenflaskorna och kikade sedan lite mer på slottet och utsikten däromkring. Tyvärr så kostade det förstås pengar om man ville se sig omkring på ägorna eller i slottet så vi skippade det. Istället njöt vi av den här vackra synen och jag blev eld och lågor när en svan kom simmande lite sådär nonchalant rakt in i bilden. Den kompletterade bilden med det magiska sagoslottet vid vattnet helt perfekt och jag smattrade av en hel massa bilder för att åtminstone ett par skulle bli bra.

Det var en massa människor som hängde ut över kanten för att få en bra bild på svanen men den var totalt obekymrad över all uppmärksamhet och simmade bara förbi i maklig takt.

“Kylemore Castle was built in 1868 as a private home for the family of Mitchell Henry, a wealthy doctor from London whose family was involved in textile manufacturing in Manchester, England. He moved to Ireland when he and his wife Margaret purchased the land around the Abbey, after having travelled there on their honeymoon in the mid 1840s. He became a politician, becoming an MP for County Galway from 1871 to 1885. The castle was designed by James Franklin Fuller, aided by Ussher Roberts. The construction of the castle began in 1867, and took the total of one hundred men and four years to complete.

The castle covered approximately 40,000 square feet (3,700 m2) and had over seventy rooms with a principal wall that was two to three feet thick. The facade measures 142 feet (43 m) in width and is made of granite brought from Dalkey by sea to Letterfrack and from limestone brought from Ballinasloe. There were 33 bedrooms, 4 bathrooms, 4 sitting rooms, a ballroom, billiard room, library, study, school room, smoking room, gun room and various offices and domestic staff residences for the butler, cook, housekeeper and other servants. Other buildings include a Gothic church and family mausoleum containing the bodies of Margaret Henry, Mitchell Henry and a great grand-nephew.” 

Här kan ni läsa mer om ni är nyfikna.

Det var en otroligt vacker plats och om ni någonsin åker till Irland så kan jag verkligen rekommendera er att åka dit, vi tyckte besöket var väl värt trots att vi inte ens gick in. Tar man dessutom en tur genom slottet så får man nog ut ännu mer av besöket.

Nu ska jag avsluta det här inlägget, men det kommer alltså ännu ett inlägg med bilder från den här dagen.

Kram på er! ♥

4

Magisk solnedgång med rosa moln

Det fortsätter snöa ute och jag har spenderat dagen med att redigera ikapp bilder från februari, hämta ved och elda för att hålla det varmt i huset. Tänkte dela några av bilderna jag redigerat med er, har hört att många har väldigt regnigt och trist väder som bor längre söderut än oss, så här får ni lite vackra bilder att njuta av!

Tog dessa bilder den 8:e februari, när dagarna äntligen började kännas lite längre och solen inte försvann bortanför berget förrän vid fyratiden. Det kändes som att få uppleva en liten stund i en annan värld när jag blickade upp mot himlen.

Husen låg så fint inbäddade i vinterns vita famn, medan allt magiskt utspelade sig på himlen. Ibland är det verkligen så vackert, åt vilket håll man än vänder sig. Andra gånger är det en fantastisk solnedgång, men det syns bara åt ett håll och resten av himlen är helt oberörd.

Kommer ni förresten ihåg det här inlägget jag skrev för ett tag sedan, om skrivande? Och att jag hittat en sådan bra blogg som hjälpt mitt skrivande massvis?
Hon som skriver den bloggen (Pia Lerigon) driver också en podd med Johannes Vivers som heter Skrivdrömmar.
Jag har lyssnat mig igenom en hel del avsnitt nu och den är verkligen så himla bra! De ger tydliga tips och råd, de berättar hur mycket fungerar i förlagsvärlden med t.ex. lektörer, agenter, refuseringar osv. Allt sådant som man vill veta, men som i alla fall inte jag, hittat så mycket information om innan.

Så är ni själva intresserade av att skriva, eller vet någon som är intresserad så kan jag verkligen rekommendera både den podden och bloggen. De har gett mig otroligt mycket och jag känner definitivt att jag har så mycket mera grund att stå på i mitt skrivande efter att ha fått ta del av deras tankar och information.

Älskar den här vyn över bergen och husen som syns där borta i fjärran, mellan tallarnas stammar. Och solen som varje eftermiddag färgar bergen i olika nyanser.

Men det här blev min absoluta favoritbild från det tillfället. Älskar hur nymånen och flygplanet adderar detaljer till bilden, hur berget som bara syns i hörnet skapar mer djup och färgerna i molnen som nästan känns overkliga.

Den här gillar jag också, blandningen av de mörkare, lila molnen och de upplysta rosa. Det är i sanning mycket vackert som vi får ta del av, bara av att bo som vi gör.

Kram! ♥

0

Månadens bild – Februari

Här har ni den, månadens bild!

Jag har väntat och väntat hela månaden, då jag gärna ville ta den här bilden medan det snöade, men eftersom vädret tydligen bestämt sig för att det är vår nu så var det bara att tänka om. Jag valde att göra den sagolik och fantasieggande för att spegla den värld som jag gärna gräver ned mig i, både vad gäller läsande och mitt eget skrivande. Jag hoppas ni gillar den. ♥

Det var inte den lättaste historien att fota den här bilden. Jag skulle hämta en fackla som vi hade liggande ute i förrådet, när jag tar ned den från hyllan högst upp så fastnar den i en stor glasvas som står på hyllan bredvid och jag ser i slowmotion hur den faller ned medan jag kastar mig fram för att fånga den, och självklart missar den helt haha. Så det var bara att sopa upp glassplitter från hela golvet innan jag kunde fortsätta.

När alla attiraljer är nedpackade i väskan så ska jag ta mig ned till tjärnen, där jag inte varit sedan senaste månadsbilden i januari så det är alltså helt igensnöat. Efter många dagars svajande mellan plus och minusgrader så har snön töat och sedan frusit på så den är hård men inte tillräckligt för att vara bärande, så varje steg sjunker jag igenom hård skare och har snö upp till knäna.
Andfådd kommer jag fram till tjärnen, ställer upp kameran och tar några testfoton och allt ser bra ut. Härligt! Då är det bara att tända facklan och köra.

Eller inte… 😂 Har doppat facklan i lampolja och försöker tända, då kommer förstås världens stormvindar så allt är på väg att ramla, det flyger hår i hela ansiktet och att tända facklan verkar bli omöjligt.
Jag får rycka upp lite torrt gräs och stoppa i facklan och huka bakom ett träd för att försöka få fjutt på den. Svär lite frustrerat men till slut funkar det!
Har lampolja över hela händerna, hackar tänder av kastvindarnas kyla och springer fram för att hinna knäppa av några bilder innan facklan slocknar av vinddraget.

Manteln blåser omkring på helt fel sätt och håret flyger framför ögonen samtidigt som jag försöker att inte sätta eld på mig själv genom att hålla undan facklan och samtidigt ska ta några snygga bilder. 😂

Till slut ger facklan upp och hela pinnen är avbränd och trillar ned i en rykande klump vid mina fötter. Jag håller tummarna att någon av bilderna blev okej och pulsar tillbaka till kameran. Förstå lyckan när jag insåg att flera bilder faktiskt blev bra!

Packade snabbt ihop mina grejer och skräpet för att sedan pulsa hela vägen tillbaka. Sedan har jag suttit och kämpat med photoshop för att få bilden som jag ville och har säkert gjort en miljard fel, men huvudsaken är att jag fick ut en bild av allt detta som jag faktiskt blev nöjd med.

Så kan det alltså gå till när man bara ska “springa ned lite snabbt och ta en bild vid vattnet”. 😀

Kram på er! ♥

1

Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥

1