Connemara & Menlo Castle part I

Hej vänner! ♥

Igår var det en varm, solig sommardag här i Västernorrland. Helt fantastiskt att få vara ledig då det var alldeles lagom varmt och blåste lite ljumma vindar så de värsta insekterna höll sig undan. Jag ägnade dagen åt att klippa gräset, började bygga väggar på vindskyddet, gosade en massa med hästarna förutom de dagliga sysslorna som att fodra, mocka, byta vatten osv. Hundarna låg i solen halva dagen och hade det mysigt, jag rensade lite ogräs och redigerade bilder. Under tiden lyssnade jag på en hel massa podcasts om skrivande så nu är jag fullproppad med tips och inspiration från härliga, skrivande människor!

Har redigerat bilder från förra årets semester på Irland, jag har fortfarande inte kommit igenom alla bilder än, så ni får “stå ut” med Irlands-inlägg ett tag till… 😉

Den sjunde dagen på vår semester (halvvägs!) så vaknade vi upp i Connemara, som vi utforskat dagen innan. Men när vi åkte från nattens sovställe så körde vi förbi det här vackra stället och var tvungna att vända tillbaka så vi kunde parkera. Jag ville förstås föreviga det här vidunderliga landskapet som verkligen talade till mig, med sina enorma berg och gröna kullar.

När vi kände oss klara på den här platsen så åkte vi vidare mot nästa destination, som var Menlo Castle! Ett gammalt, övergivet slott som brann ned 1910 och sedan dess har stått övergivet och förfallit.

Det första vi möttes av när vi kom fram till slottet var de här söta hästarna som gick i en hage precis utanför ruinens område. Jag var förstås tvungen att hälsa på dem, då de kom fram till oss vid grinden. De var så söta och busiga, två stycken unghästar och så gick det en vuxen häst med dem. När vi stått där ett tag så kom en äldre man som visade sig vara ägaren av unghästarna. Vi pratade med honom en lång stund och han berättade att den vuxna hästen var det någon som dumpat utanför hagen och sedan bara lämnat där. Han påstod att den var livsfarlig och att man absolut inte kunde komma nära den. Att han hade fått in den i hagen men att det hade varit ett himla jobb.

Strax innan han kom hade jag stått och gosat med sagda häst en lång stund och han hade varit hur lugn och mysig som helst… Mannen sa att han pratat med någon myndighet som skulle komma och ta hand om hästen, men sa till oss att “ni kan väl ta hem honom!”
Åh jag hade verkligen så gärna velat det, men vi förklarade att vi bor i Sverige och att det skulle bli väldigt dyrt och svårt att få hem honom till oss. Jag hoppas bara att den stackaren fick ett fint hem hos någon som faktiskt bryr sig om honom och behandlar honom väl. ♥

När vi fortsatte förbi hästhagen så möttes vi av den här synen. Gömd bakom en övervuxen stenmur befann sig ruinen av det gamla slottet.
Det byggdes redan år 1569 och ägdes av familjen Blake under alla år. Men när eldsvådan bröt ut brann det så häftigt att två av kvinnorna i huset dog och slottet inte gick att rädda. Sedan dess har naturen tagit tillbaka det som en gång tillhörde moder jord och när vi var där förra året så var nästan hela byggnaden övervuxen.

Den här byggnaden var en bit ifrån slottet och jag antar att det kan ha varit stallar eller uthus en gång i tiden. Nu var den nästan helt gömd under växtligheten.

De förvittrade stenarna döljs bakom murgrönan som klänger sig fast på väggarna och som snart döljer alla spår av mänskliga händer. Endast korparna bor kvar.

När vi kom dit var det helt tomt och jag hade gott om möjligheter att ställa upp kameran och fota ifred. Efter en stund kom det lite andra människor men ingen stannade så länge som oss, så jag kunde ta en hel del självporträtt i lugn och ro. När jag började gå igenom bilderna så blev jag verkligen glad för det, för flera blev jag väldigt nöjd med. Tror jag ska ta och printa ut några som ska få pryda väggarna här hemma.
Önskar jag kunde åka tillbaka hit under hösten och fota när det är dimma och brinnande färger. Tror det är helt magiskt den tiden på året.

Jag satt en lång stund på en mosstäckt sten och tittade ut över vattnet, lyssnade på korparnas kraxande, drack varmt kaffe ur en takeaway mugg och funderade över hur det sett ut här, en gång för länge sedan. Vart eldstäderna varit placerade, hur rummen varit möblerade och vilka människoöden som utspelat sig här. Hade de som en gång bott här varit lyckliga? Eller kanske de längtade bort, ut i världen för att uppleva äventyr?
Det är något med gamla byggnader som verkligen får fantasin att börja glöda. Jag kan se scenarion framför mig, föreställa mig olika saker som utspelats här. Motgångar, glädje, olyckor. Livet.

När vi steg in i ruinerna så möttes vi av den här lilla fågelungen, som satt bland stenarna ovanför en dörröppning. Hen satt där så lugnt och betraktade oss. Vi höll andan och vågade knappt göra ett ljud för att inte skrämma den, men hen verkade helt obekymrad om vår närvaro, så jag hann ta en hel del bilder på den innan hen bestämde sig för att flyga iväg. Det var en fin stund av stillhet där vi betraktade varandra, utan rädsla eller tvång inblandat. Hen kunde uppenbarligen flyga så den kunde ha stuckit så snart vi kom in, men valde att sitta kvar i flera minuter.
Blev så fascinerad över dess vackra, klarblå ögon. De matchade verkligen så vackert med de kolsvarta fjädrarna.
Djur ♥

Här är en bild inifrån ruinen, som ni ser är den väldigt igenvuxen. Men det gick ändå att ta sig fram där inne om man klättrade runt lite. Det enda som störde friden var skräpet som vissa människor slängt på marken där inne. Blir vansinnig på sånt! Har de släpat skräpet med sig hela vägen dit så kan de för fasen släpa med det hem, eller till närmaste papperskorg, också. Det är så fruktansvärt respektlöst mot både naturen och djuren.

Jag har så många fler bilder jag vill visa er från den här otroliga platsen, men jag tänkte att jag delar upp dem på två inlägg, så det inte blir alltför överväldigande för er att bläddra igenom.

Hoppas ni tyckte om titten på den här gamla slottsruinen. Åker ni någon gång till Irland så får ni inte missa den här platsen, om ni tycker om gamla byggnader och slott. Den är magisk.

Kram på er!

Gilla/kommentera inlägget om du uppskattade det och dela det gärna med dina vänner. ♥

3

Vadande genom Connemara

Hej på er! ♥

Här är nästa inlägg om vår sjätte dag på Irland. Här kan ni läsa det tidigare inlägget.

Som jag visade på ett par bilder i det tidigare inlägget så stannade vi på en vacker plats och åt lunch, efter det åkte vi för att kika på slottet Kylemore Abbey. När vi var klara där återvände vi till den här förtrollande platsen vid vattnet och bestämde oss för att försöka nå en strand som det inte fanns någon väg till. Den låg inbäddad mellan berg och en skog, och vi försökte först följa vägen för att hitta någon stig in, men eftersom hela Irland typ är inhägnat så var det svårt att komma fram någonstans.

Vi bestämde oss helt enkelt för att vada genom vattnet för att komma till den “hemliga” stranden, så vi tog av oss skor och strumpor och vadade sedan igenom det knädjupa vattnet. Det var kallt men uppfriskande, det värsta var gruset som var rätt vasst att gå på, på en del ställen. Men vi nådde fram till den långsträckta, öde stranden! Sanden var supervarm, nästan så man brände fötterna så vi drog snabbt på oss skor när vi kommit förbi allt vatten.

Vi var helt själva där, trodde vi. Tills ett huvud dök upp bakom en buske haha! En tacka och hennes lamm stirrade förvånat på oss innan de travade iväg. Men jag hann knäppa några kort på dem innan de försvann iväg. Så himla söta. ♥

De travade iväg längs med stranden och långt därborta stod en svan alldeles intill strandkanten. De brydde sig inte alls om varandra, utan följdes åt en bit innan svanen simmade iväg ut i vattnet och fåren försvann utom synhåll. Det var fint att se hur de kunde vara i symbios med varandra, få finnas på samma plats utan att störa varandra på något sätt.

Daniel packade upp sina målargrejer som han tagit med från bilen och började måla på en tavla, medan jag passade på att dra på mig en klänning och springa iväg för att ta lite bilder. Det var verkligen så passande att han kunde stå och måla medan jag fotade, så slapp vi vänta på varandra och båda hade hela tiden något att göra.

Det var verkligen en fantastiskt vacker plats vi hittade och jag kunde inte få nog av  utsikten. Jag tog massor av bilder, filmade lite och var allmänt lycklig just där och då. (Även om det gjorde väldigt ont att springa barfota på allt grus 😅)

Det var en varm dag och solen sken, när jag var klar med fotandet så la jag mig i gräset och solade en stund medan Daniel målade klart. När han var färdig så bytte vi om till badkläder och tog vårt första (och enda) dopp på Irland. Där mellan bergen, med den klarblå himlen ovanför och naturen som enda sällskap tog vi ett snabbt, iskallt dopp. Lagom till att vi doppat oss drog moln fram över himlen och det blev snabbt kyligare. Då packade vi ihop våra grejer, utan att lämna något annat efter oss än fotspår, och vadade tillbaka till bilen.

Det tycker jag är en fruktansvärt viktigt sak med att vistas i naturen. Det gäller både hemma och borta, att man inte lämnar några spår efter sig. Inget skräp, matrester eller saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att slänga engångsmuggar, plast eller annat skräp omkring mig, men tyvärr verkar väldigt många inte bry sig alls om sådant. Vart man än går så hittar man skräp och jag plockar upp det jag kan, men det skulle inte ens behövas om folk bara tog med sig sitt skräp!
Förstår verkligen inte hur man kan vara så obrydd om djuren och naturen. Det är tragiskt och ledsamt, för det är knappast de individer som gör så som blir påverkade. Nej, det är oskyldiga djur som sätter i sig saker som är farligt för dem, som fastnar, skadar sig och kvävs på grund av människors lathet.

Och länder som har mycket turism, som t.ex. Irland och Island är väldigt utsatta för turister som struntar fullkomligt i att plocka upp efter sig. Har sett så mycket bilder på hur olika ställen blivit förstörda på grund av överturism, vilket är så tråkigt. Tycker det känns som en självklarhet att hålla ordning omkring sig även när man är ute och reser. Jag hoppas att detta är något som fler kommer lyfta i framtiden och prata mer om.

Dagen gick mot kväll och när vi packat in alla saker i bilen så satte vi kurs mot sovstället för kvällen och på vägen dit passerade vi en helt magisk plats. Jag blev eld och lågor och stannade bilen så snabbt jag kunde och hoppade ut med kameran i högsta hugg. Solen var på väg ned, fälten var fyllda av får och vattnet porlade fram under den gamla stenbron.

Dessa sötnosar tittade intresserat på oss medan jag sprang omkring och fotade och tjoade av glädje. Önskar att vi hade kunnat klappa dem (Älskar får! De är helt underbara djur ♥), men de var alla väldigt skygga och höll sig på avstånd. Kanske lika bra det, så får de vara ifred.

Det här blev en av mina favoritbilder från dagen. Älskar precis allt med den här bilden, den gamla bron i sten, alla rosa blommor, vattnet som forsar fram mellan alla stenar och gräsets starkt gröna färg. Allt ser så himla idylliskt ut, och det var verkligen precis lika vackert i verkligheten. Det blev en fin avslutning på dagen och sedan sov vi gott efter en lång dag med flera äventyr och mycket körande.

Hoppas ni fortfarande tycker det är mysigt med dessa inlägg från vår Irlandsresa. Jag älskar att skriva dem, det känns som att få uppleva allting en gång till. ♥

Stor kram!

7

Connemara nationalpark & Kylemore Abbey

Hej på er!

Nu var det ett tag sedan jag la upp ett inlägg med bilder från vår Irlandsresa förra sommaren, så jag tänkte passa på och göra det nu när vädret är grått och trist ute. Snön smälter mer och mer för varje dag som går men det har inte börjat växa något än så naturen skiftar i olika nyanser av grått och brunt, vilket inte resulterar i fotolust för min del. Jag är säker på att den kommer återvända när gräset börjar spira och blommorna letar sig upp ur jorden, men just nu ligger den i träda. Då är det bra att ha ett omfattande arkiv av foton att dela med sig av!

Lyssnade på den här låten när jag redigerade en del av de här bilderna och tycker den passade in så fint i den stillsamma, men samtidigt dramatiska stämningen i bilderna. <3

Vår sjätte dag som vi spenderade på den gröna ön startade strax utanför vackra Connemara nationalpark. Vi möttes av den här vyn när vi kom körande och var tvungna att köra in till vägkanten och stanna för att fotografera den makalösa utsikten. Det var väldigt mycket berg längs Irlands kust, mycket mer än jag hade räknat med. Det gav en mäktig känsla till landskapet och skapade maffiga vyer.

Himlen var fylld av mörka dramatiska moln, vilket bara skapade mer stämning. Tyckte husen där låg så fint inbäddade mellan bergen och vattnet, inramade av naturen. Jag fotade en massa och ville knappt slita mig från den här vackra platsen, men till slut var vi ändå tvungna att åka vidare för att ta oss till Connemara nationalpark och Kylemore Abbey som var ett mål för dagen.

Här stannade vi för att äta lunch, vi klättrade över den låga muren och satte oss på avsatsen nedanför, så var vi skymda från vägen och hade en fantastisk utsikt framför oss. Vi åt medköpt lunch (minns inte exakt vad, men det var säkert hummus med ris och grönsaker med tanke på hur mycket vi åt det under dessa två veckorna haha) och njöt av stillheten omkring oss trots bilarnas sus bakom oss.

Denna vackra plats lämnade vi sedan för att åka och titta på ett slott i närheten, men vi återkom hit lite senare. De bilderna ska ni få se i nästa inlägg!

Efter en stunds åkande var vi plötsligt inne i Connemara nationalpark, som täcker en yta av 2957 hektar (!). Vi såg några Connemara ponnyer på håll en gång, men inga som var tillräckligt nära för att bli fotade eller kunna hälsas på. Däremot såg vi en himla massa får och inte bara i Connemara utan hela Irland är fullt av dem. De är så himla gulliga och fluffiga, de springer omkring lösa lite hur som helst i nationalparkerna och är helt obrydda av bilar och andra fordon, men gick man ur bilen så sprang de iväg om man kom för nära.

Jag lyckades ändå ta några bilder på dem innan de sprang iväg och det var förstås extra mysigt när det fanns lamm med i flocken. Bebisar ♥

Det blev många plötsliga stopp på vår färd när jag ville stanna och fota, men Daniel klagade aldrig utan stannade alltid om det gick och annars vände vi och körde tillbaka för att jag skulle kunna ta mina foton. Det är kärlek det! 😉 ♥

När vi närmade oss Kylemore Abbey så hade solen kikat fram genom molntäcket och skänkte sagoslottet liv med sina strålar. Vi stannade först på andra sidan vattnet och klättrade ned mellan träd och buskar för att få en vy över slottet från den sidan. Det var magiskt att få se ett sånt här riktigt slott i verkligheten, och trots alla vackra slott, kyrkor och byggnader vi såg så slutar jag aldrig förundras över hur vackra de kan vara och hur mycket mystik som vävs in i historien omkring dem.

På andra sidan vägen låg den här vackra naturen, med berg och sjöar, strävt gult gräs och färgsprakande blommor. Det var tryckande varmt och det kändes som att ett åskväder låg på lur i luften.

Vi körde sista biten fram till slottet och området däromkring, där fanns det souvenir shops, toaletter, restauranger osv. Vi passade på att fylla på vattenflaskorna och kikade sedan lite mer på slottet och utsikten däromkring. Tyvärr så kostade det förstås pengar om man ville se sig omkring på ägorna eller i slottet så vi skippade det. Istället njöt vi av den här vackra synen och jag blev eld och lågor när en svan kom simmande lite sådär nonchalant rakt in i bilden. Den kompletterade bilden med det magiska sagoslottet vid vattnet helt perfekt och jag smattrade av en hel massa bilder för att åtminstone ett par skulle bli bra.

Det var en massa människor som hängde ut över kanten för att få en bra bild på svanen men den var totalt obekymrad över all uppmärksamhet och simmade bara förbi i maklig takt.

“Kylemore Castle was built in 1868 as a private home for the family of Mitchell Henry, a wealthy doctor from London whose family was involved in textile manufacturing in Manchester, England. He moved to Ireland when he and his wife Margaret purchased the land around the Abbey, after having travelled there on their honeymoon in the mid 1840s. He became a politician, becoming an MP for County Galway from 1871 to 1885. The castle was designed by James Franklin Fuller, aided by Ussher Roberts. The construction of the castle began in 1867, and took the total of one hundred men and four years to complete.

The castle covered approximately 40,000 square feet (3,700 m2) and had over seventy rooms with a principal wall that was two to three feet thick. The facade measures 142 feet (43 m) in width and is made of granite brought from Dalkey by sea to Letterfrack and from limestone brought from Ballinasloe. There were 33 bedrooms, 4 bathrooms, 4 sitting rooms, a ballroom, billiard room, library, study, school room, smoking room, gun room and various offices and domestic staff residences for the butler, cook, housekeeper and other servants. Other buildings include a Gothic church and family mausoleum containing the bodies of Margaret Henry, Mitchell Henry and a great grand-nephew.” 

Här kan ni läsa mer om ni är nyfikna.

Det var en otroligt vacker plats och om ni någonsin åker till Irland så kan jag verkligen rekommendera er att åka dit, vi tyckte besöket var väl värt trots att vi inte ens gick in. Tar man dessutom en tur genom slottet så får man nog ut ännu mer av besöket.

Nu ska jag avsluta det här inlägget, men det kommer alltså ännu ett inlägg med bilder från den här dagen.

Kram på er! ♥

4

Magisk solnedgång med rosa moln

Det fortsätter snöa ute och jag har spenderat dagen med att redigera ikapp bilder från februari, hämta ved och elda för att hålla det varmt i huset. Tänkte dela några av bilderna jag redigerat med er, har hört att många har väldigt regnigt och trist väder som bor längre söderut än oss, så här får ni lite vackra bilder att njuta av!

Tog dessa bilder den 8:e februari, när dagarna äntligen började kännas lite längre och solen inte försvann bortanför berget förrän vid fyratiden. Det kändes som att få uppleva en liten stund i en annan värld när jag blickade upp mot himlen.

Husen låg så fint inbäddade i vinterns vita famn, medan allt magiskt utspelade sig på himlen. Ibland är det verkligen så vackert, åt vilket håll man än vänder sig. Andra gånger är det en fantastisk solnedgång, men det syns bara åt ett håll och resten av himlen är helt oberörd.

Kommer ni förresten ihåg det här inlägget jag skrev för ett tag sedan, om skrivande? Och att jag hittat en sådan bra blogg som hjälpt mitt skrivande massvis?
Hon som skriver den bloggen (Pia Lerigon) driver också en podd med Johannes Vivers som heter Skrivdrömmar.
Jag har lyssnat mig igenom en hel del avsnitt nu och den är verkligen så himla bra! De ger tydliga tips och råd, de berättar hur mycket fungerar i förlagsvärlden med t.ex. lektörer, agenter, refuseringar osv. Allt sådant som man vill veta, men som i alla fall inte jag, hittat så mycket information om innan.

Så är ni själva intresserade av att skriva, eller vet någon som är intresserad så kan jag verkligen rekommendera både den podden och bloggen. De har gett mig otroligt mycket och jag känner definitivt att jag har så mycket mera grund att stå på i mitt skrivande efter att ha fått ta del av deras tankar och information.

Älskar den här vyn över bergen och husen som syns där borta i fjärran, mellan tallarnas stammar. Och solen som varje eftermiddag färgar bergen i olika nyanser.

Men det här blev min absoluta favoritbild från det tillfället. Älskar hur nymånen och flygplanet adderar detaljer till bilden, hur berget som bara syns i hörnet skapar mer djup och färgerna i molnen som nästan känns overkliga.

Den här gillar jag också, blandningen av de mörkare, lila molnen och de upplysta rosa. Det är i sanning mycket vackert som vi får ta del av, bara av att bo som vi gör.

Kram! ♥

0

Månadens bild – Februari

Här har ni den, månadens bild!

Jag har väntat och väntat hela månaden, då jag gärna ville ta den här bilden medan det snöade, men eftersom vädret tydligen bestämt sig för att det är vår nu så var det bara att tänka om. Jag valde att göra den sagolik och fantasieggande för att spegla den värld som jag gärna gräver ned mig i, både vad gäller läsande och mitt eget skrivande. Jag hoppas ni gillar den. ♥

Det var inte den lättaste historien att fota den här bilden. Jag skulle hämta en fackla som vi hade liggande ute i förrådet, när jag tar ned den från hyllan högst upp så fastnar den i en stor glasvas som står på hyllan bredvid och jag ser i slowmotion hur den faller ned medan jag kastar mig fram för att fånga den, och självklart missar den helt haha. Så det var bara att sopa upp glassplitter från hela golvet innan jag kunde fortsätta.

När alla attiraljer är nedpackade i väskan så ska jag ta mig ned till tjärnen, där jag inte varit sedan senaste månadsbilden i januari så det är alltså helt igensnöat. Efter många dagars svajande mellan plus och minusgrader så har snön töat och sedan frusit på så den är hård men inte tillräckligt för att vara bärande, så varje steg sjunker jag igenom hård skare och har snö upp till knäna.
Andfådd kommer jag fram till tjärnen, ställer upp kameran och tar några testfoton och allt ser bra ut. Härligt! Då är det bara att tända facklan och köra.

Eller inte… 😂 Har doppat facklan i lampolja och försöker tända, då kommer förstås världens stormvindar så allt är på väg att ramla, det flyger hår i hela ansiktet och att tända facklan verkar bli omöjligt.
Jag får rycka upp lite torrt gräs och stoppa i facklan och huka bakom ett träd för att försöka få fjutt på den. Svär lite frustrerat men till slut funkar det!
Har lampolja över hela händerna, hackar tänder av kastvindarnas kyla och springer fram för att hinna knäppa av några bilder innan facklan slocknar av vinddraget.

Manteln blåser omkring på helt fel sätt och håret flyger framför ögonen samtidigt som jag försöker att inte sätta eld på mig själv genom att hålla undan facklan och samtidigt ska ta några snygga bilder. 😂

Till slut ger facklan upp och hela pinnen är avbränd och trillar ned i en rykande klump vid mina fötter. Jag håller tummarna att någon av bilderna blev okej och pulsar tillbaka till kameran. Förstå lyckan när jag insåg att flera bilder faktiskt blev bra!

Packade snabbt ihop mina grejer och skräpet för att sedan pulsa hela vägen tillbaka. Sedan har jag suttit och kämpat med photoshop för att få bilden som jag ville och har säkert gjort en miljard fel, men huvudsaken är att jag fick ut en bild av allt detta som jag faktiskt blev nöjd med.

Så kan det alltså gå till när man bara ska “springa ned lite snabbt och ta en bild vid vattnet”. 😀

Kram på er! ♥

1