Två månader i fjorton punkter

Hej!

Nu var det över två månader sedan jag skrev ett blogginlägg sedan sist. Jag vet inte ens varför det blev så, jag hade inte planerat att ha någon paus. Men livet springer på och det händer alltid så himla mycket hela tiden.
Desto längre tid som går så skapas det också mer motstånd i mig till att skriva ett inlägg, eftersom det känns som att jag då måste uppdatera om allt jag inte hunnit skriva om sedan sist. Eftersom det blir ett jätteprojekt så har jag bara inte haft energi nog.

Men jag tänkte skriva ned några saker som hänt sedan sist, i några få rader bara för att få det ur världen.

  • Vintern har äntligen gått, den var helt hopplös och våren har ankommit, även om den har varit omväxlande solig, regnig, snöig och med en massa hagel.
  • Flera närstående har varit in till sjukhus av olika anledningar vilket förstås har varit väldigt jobbigt. (Inte med Corona)
  • Jag har ägnat mycket tid åt att skriva på min bok och är nu uppe i över 52 000 ord! Känns rätt magiskt.
  • Jag och Wilde åkte de 45 milen upp till mina föräldrar och hälsade på i slutet av februari.♥ Är väldigt glad för att vi gjorde den resan då, för nu vet man inte hur länge det kommer dröja innan man kan hälsa på någon igen.
  • Jag fotade ett helt magiskt norrsken under tiden vi var i Västerbotten!
  • Coronaviruset har drabbat världen på väldigt många sätt. Eftersom ingen vet hur länge det kommer dröja innan den här pandemin ebbar ut så har jag och Daniel bestämt oss för att ställa in vårt bröllop och skjuta på det till nästa år. Känns jättetråkigt förstås, men också som helt rätt val. Vi vill inte riskera att någon blir sjuk.
  • Stjärna har fyllt 40 år! Det firades förstås med hästtårta till henne och chokladbollar till oss människor. ♥
  • Leia har varit hos veterinären i flera omgångar pga en konstig knöl hon hade på halsen och vi landade veterinärräkningar på över 15 000 kronor…. Säger bara, tack och lov för försäkringar! Se till att ha era djur försäkrade vänner. (Hon mår bra nu igen!)
  • Vår ena bil gick sönder under vintern och vi bestämde oss för att köpa en ny bil. Så vi har utökat med både fyrhjulingen och en Skoda octavia.
  • Vi har renoverat hallen och målat. Från vitt i massa olika nyanser till kritvitt tak och vita dörrfoder och mörkgråa väggar. Det blev så fint!
  • Daniel hittade ett program som man kan göra sina egna fantasykartor i! Wonderdraft heter programmet. Det kostar en slant men är väl värda pengarna för mig, det underlättar så mycket att skriva min bok om jag vet vart saker utspelar sig och hur det ser ut.
  • Har lyssnat på en massa skrivpoddar och verkligen nördat ned mig i ämnet.
  • Hittade en massa gamla teckningar, skolpapper och liknande hemma hos mamma och pappa som jag gått igenom. Det var fruktansvärt roligt att läsa haha. Mina författarambitioner visade sig redan då! En av sagorna var väldigt kort.
    I princip “Det var en blomma och en katt. Dom var ute och gå. SLUT!” hahaha 😂
  • Jag har varit ute med hästarna flera gånger, men mycket färre gånger än jag velat.

Och säkert tusen saker till som jag inte minns nu. Men det var i alla fall en liten sammanfattning av de senaste månaderna. Hur har ni haft det? Hur mår ni? ♥

Stor kram!

7

Under en stjärnklar himmel vandrar tankarna

Hej på er ♥

Igår kväll när vi gick ut för sista rastningen med hundarna så var det en fantastisk, stjärnklar himmel. Jag har inte fotat så mycket nattfoton den här vintern och det har helt enkelt att göra med att jag vant mig vid att gå upp tidigt om morgnarna och därför har varit så trött på kvällarna att jag inte orkat ta mig ut.

Men igår kände jag lusten kicka in när alla miljoner stjärnor blinkade mot mig från en alldeles klar himmel. När vi gick till gula huset som vi sover i just nu pga. renoveringen så såg jag också månen skymta fram mellan trädens svarta stammar. Så Daniel och hundarna gick och la sig, medan jag sprang in efter kameran och stativet.

Blev ännu gladare när jag väl riggat upp allting och tog några testbilder och fick se ett blygsamt norrsken kika fram på bilderna. Det syntes inte för blotta ögat men kameran kunde fånga de gröna stråken. Det var helt tyst omkring mig i mörkret, någonstans prasslade det till när något djur rörde på sig i sin sovplats. Att bara vara just där, just då. Få ta in nattens skönhet i stillhet, inga ljud som stör, inget som kan bryta tystnaden. Bara det låga klickandet från kameran när jag knäppte bilder.

Jag blir mer medveten om vilken rymd det finns ovanför oss när jag är ute ensam på natten. Vilken oändlig rymd som befinner sig omkring oss, och hur liten en är i det stora hela. Hur våra liv är en sådan minimal del av den tiden som vi människor existerat på jorden. Men också att det är det liv som har givits oss och att vi inte bör slösa bort det.

Vi bör inte slösa vårt liv på att älta, att stå ut med människor som tar all energi utan att ge någon tillbaka, att fokusera på hur mycket vi måste jobba för att tjäna en massa pengar så vi kan ta det lugnt. Jag vill inte leva på det sättet och jag tror att jag är på god väg åt rätt håll.

Att medvetet stanna upp och njuta av det vackra i naturen, av glädjen att kunna ta lätta steg på barmark efter månader av djup snö. Att kunna sätta sig ned med en kopp te och bara andas i några minuter, utan att ta upp telefonen och kolla notiser. Att glädjas åt bäckarna som porlar fram, fyllda till bredden av den smältande snön. Att unna sig att sätta sig ned och läsa en bok, låta det ta den tid det tar istället för att lyssna på ljudböcker i högsta hastigheten, för att läsa så effektivt som möjligt. Att få tända en brasa och lyssna på sprakandet och knäppandet från veden.

Att blir mer medveten om allt det vackra i livet, som inte behöver vara de största, dyraste eller krångligaste sakerna. Då tror jag man är på en god väg närmare sitt inre, närmare det liv man faktiskt vill leva, inte det liv som samhället säger oss att vi borde vilja leva.

Hur vill du leva ditt liv? ♥

6

Minnen från mars genom åren

Tänkte jag skulle dela med mig av lite minnen av mars månad från tidigare år. Blev inspirerad av Alicias fina inlägg med bilder från föregående års mars månad. Men eftersom jag bara haft den här bloggen sedan 2017 så tänkte jag att det kunde vara roligt att dela lite bilder från tidigare år också. 


2018

I mars 2018 bodde vi i prästgården utanför Härnösand. Det hade varit en extremt snörik vinter och det låg fortfarande enorma drivor av snö överallt men vi hade många vackra, soliga dagar.

Det var verkligen sådana enorma mängder snö! Har nästan glömt bort hur mycket det var, men blev påmind av de här bilderna. Och då har vi ändå rätt mycket snö i år också. Vi var och tittade på gården som senare skulle bli vår och hade mycket drömmar och förhoppningar. <3

Jag och Bagheera tog oss ut i skogen en liten stund trots att snön räckte mig en bra bit upp på låren på de flesta ställena. Men efter att inte ha kunnat gå i skogen på flera månader så var den lilla stunden bland trädens stammar välbehövlig.

Jag tog flera självporträtt som jag aldrig publicerade. Här kan ni kika in på alla inlägg från mars förra året.

Vi hade influensa, jag fotade norrsken och stjärnor, blickade tillbaka på 2017, uppdaterade bloggen och längtade efter våren. Mars verkar vara min allra största längta-efter-annan-årstids-månad. Kanske för att vintern har varit så länge vid det laget och smältperioderna ger en försmak av våren? Som sedan grusas när snön återigen vräker ned.

2017


Mars 2017 bodde vi fortfarande i Stockholm. Jösses det känns som en evighet sedan?!
Jag har aldrig känt mig bekväm att fotografera runt andra människor, så när vi bodde i Stockholm fotade jag inte speciellt ofta. Det blev oftast när jag var ute i skogen med Bagheera som jag tog med mig kameran för att fånga tiden.

Vi hade snö även i Stockholm i början av mars! Men det var inte tillnärmelsevis lika mycket som det är häruppe haha. Bagheera blev överlycklig varje gång det kom lite snö så vi var ofta uppe på berget bakom Lappkärrsberget och lekte i skogarna där. Där kunde han springa fritt utan att vi träffade på andra hundar eller människor.

Där fotade jag också de första vårtecknen när snön hade smält bort och njöt av solens strålar, vandrande i skogens tystnad. Jag hittade torr ljung, fallna gamla träd och trädens första knoppar.

2016


Mars 2016 bodde vi också på Lappkärrsberget. Bagheera var cirka tio månader gammal och i sin värsta ålder. Han var lättstressad, hade tonvis av energi och tog ut stressen på oss. Vi lärde oss mycket under den här perioden och började läsa på om reko hundträning.

Han fick öva på att ha munkorg för att kunna det om det skulle behövas i framtiden (vid veterinärbesök osv) och han tyckte inte så värst mycket om den i början, men efter att ha fått mycket godis och blivit belönad vid varje träningstillfälle så började den bli lite roligare.

Vi gick många promenader i naturreservatet, njöt av de bubblande vårkänslorna, fåglarnas kvittrande och barmarken som lät oss ta oss fram lätt och ledigt.

Bagheera blev motionerad med dragsele och midjebälte för att få ur sig lite av energin. Han käkade gladeligen torrt gräs och ville bada i varje pöl, medan jag njöt av promenader utan tjock vinterjacka och vantar.

Vi träffade på svanar vid stranden och de lät sig snällt fotograferas en lång stund innan de simmade vidare. Bagheera tittade nyfiket på dem men lekte sedan hellre med pinnar och roade sig med att gräva hål i sanden.

2015


I Mars 2015 hade nyligen flyttat till lägenheten på Lappkärrsberget och bott där cirka en månad. Bagheera var inte ens född ännu och jag och Daniel var fortfarande helt ovetandes om att han skulle svansa in i våra liv några månader senare. <3

Vi var Game of Thrones-fans redan då och var självklart på GoTexhibit när de kom till Stockholm och fick provsitta järntronen! (Inte den riktiga tyvärr 😉)

Jag hade mörkt hår och levde ett helt annat liv än vad jag gör nu. Men mitt hjärta längtade redan då efter att få bo på landet, att få blicka upp mot stjärnorna varje natt och att få dansa med dimman över gröna ängar.

Vi beundrade de fantastiska kläderna, vapnen och rustningarna som fanns på plats och testade att åka upp på muren genom Oculus Rift virtual reality utrustning. (Margaerys klänning är verkligen helt fantastisk. Skulle gärna haft en sån som bröllopsklänning!)

De hade några statyer av white walkers som var riktigt obehagliga, men väldigt bra gjorda. Vi köpte ett par små souvenirer i deras shop och hade en trevlig upplevelse allt som allt. (Men det var en fruktansvärt lång kö för att komma in!)

Vi var också riktigt kulturella och passade på att besöka Naturhistoriska riksmuseet. Daniel fick posera framför det här enorma trädet. Det känns helt sjukt att det där har varit ett riktigt träd?!

Vi var där ganska länge och strosade runt, det fanns mycket att se och lära sig, men tyvärr var det otroliga mängder uppstoppade djur.. Inte så konstigt med tanke på vilket sorts museum det är, men det kändes väldigt obehagligt att röra sig omkring alla dessa döda djur. Vi föredrog att titta på häftiga växter, stenar, mineraler och sådant.

Vi kollade litegrann på dinosaurie skelett och skelett av andra djur. Det är helt vansinnigt hur stora de var. Man kände sig rätt liten bredvid dessa bjässar.
Vi avslutade besöket med att titta på IMAX med någon natur/djurvideo men har glömt bort exakt vad den handlade om. Minns dock att stolarna var så sköna att jag somnade haha.

Det var mars från några år tillbaka! Så kul ändå att få återuppleva lite minnen från tidigare år. <3 Hoppas ni också tyckte det var roligt!

Kram på er <3

0

Gott nytt år ♥️

Gott nytt år finaste ni!

Efter jul så blev jag ordentligt sjuk och har knappt orkat göra mer än ligga i soffan, men idag satte jag i alla fall ihop den här videon av tillbakablickar från året som har varit.
Det har varit en underbart år på så många sätt, och jag uppskattar verkligen allt vackert jag fått vara med om under 2018. Jag hoppas och tror att 2019 kommer bli minst lika bra, fast på ett annat sätt!

Hoppas ni gillar videon och att ni får en fin början på det nya året! Själv hoppas jag på att snart vara frisk och orka lite mer.

Stor kram till er alla! ♥️

1

När rädslan släpper taget

Mörkrädsla. Det är något så vanligt, men samtidigt inte något vi pratar mycket om när det gäller vuxna människor.
Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd och min livliga fantasi gjorde det knappast lättare. De konstigt formade skuggorna blev till skräckfigurer som bara väntade på att jag skulle komma nära nog för att de skulle gripa tag i mig. Ögon som reflekterades i ficklampan blev till monster, även om det förmodligen bara var en harmlös liten räv. När jag befann mig utomhus i mörkret så kände jag mig otrygg och hade hela tiden känslan av att någon eller något fanns bakom mig, runt mig, över mig och förföljde mig med tysta steg.

Att då bo ute på landet, omgiven av skogar och med närmaste gatlyktor över en kilometer bort som jag gjorde som barn var kanske inte det roligaste alla gånger. Hade jag någon med mig var det inga problem, men så fort jag var ensam så började hjärtat slå snabbare och kroppen gjorde sig beredd på flykt. Att ha en ficklampa eller pannlampa med sig gjorde inte något bättre, eftersom de skapar så hårda skuggor i utkanten av ljusskenet. Vem vet vad som kunde dölja sig där?
Samtidigt tänkte jag också att med en ficklampa så blir jag blind för allt utanför ljuskretsen, medan alla runt omkring mig ser precis vart jag befinner mig. Det var ju egentligen helt vansinniga tankar, jag visste förstås, rent logiskt, att det inte fanns någon där. Men när rädslan kom krypande så försvann alla logiska tankar helt.
Av just den här anledningen så har jag väldigt sällan tittat på skräckfilmer, och gör det aldrig idag. För de scenerna som kanske inte känns så läskiga när man sitter inomhus och har sällskap framför filmen, känns alltid en miljon gånger värre när jag befinner mig ensam i mörkret. Och de har en tendens att dyka upp i mina tankar vid de absolut sämsta tillfällena.

Jag kommer speciellt ihåg alla gånger jag gick ut för att ge hästarna kvällsmat och var tvungen att gå in i ladan som var beckmörk, utan någon lampa installerad, för att hämta höet. Att öppna de där knarrande dörrarna och snabbt som attan springa in och rycka åt sig hösäcken för att inte behöva befinna sig där inne längre än nödvändigt. Man visste ju inte vad som kunde lura i de långa skuggorna i hörnen. När hästarna då gnäggade och frustade, ivriga efter maten, så kändes det lite bättre och hjärtat kunde sakta ned. Sedan kastade jag in säcken och smällde igen dörrarna, lättad som om jag precis sluppit ur klorna på en vidrig varelse.

Jag älskade alltid när det var fullmåne, eftersom den lyste så starkt att det blev nästan lika ljust som under dagen. Den skapade inte heller de hårda, svarta skuggorna utan de blev mer grå. Då gick jag alltid utan pannlampa, eftersom ögonen vande sig vid det svaga månskenet och helt plötsligt kunde jag se allting. Då höll sig rädslan borta för stunden.
Det här var inte en rädsla som styrde mitt liv, jag var ändå ute mörka vinterkvällar, gick hem drygt en kilometer från bussen varje vardag längs en väg som saknade gatlyktor, var ute och red på hästarna i skogen och rastade hundarna under stjärnorna. Men det var en rädsla som gjorde att jag inte kunde njuta av dessa stunder om jag var ensam. Hade jag en vän eller någon i familjen med mig så tänkte jag knappt på mörkret, vilket var väldigt skönt. När jag sedan flyttade till Stockholm så var jag i princip aldrig mörkrädd eftersom det alltid fanns gatlyktor där man gick. Kanske borde jag varit rädd då, med tanke på allt som kan hända när man befinner sig bland mycket människor, men mitt sinne böjde sig inte heller där för logiken.

När vi då flyttade norrut för drygt ett år sedan och hamnade i ett hus utanför Härnösand omgivet av skogar, så kände jag återigen hur rädslan för mörkret kom krypande tillbaka. Det var otäckt att rasta hundarna själv på kvällarna, fast det fanns gatlyktor på vissa ställen och jag rös av bara tanken på att gå in i skogen under mörkrets inbrott. Men sedan jag började intressera mig för att fotografera norrsken så bestämde jag mig för att aktivt arbeta mot min rädsla. Jag ville inte längre styras av mina oförnuftiga känslor och hjärnspöken. Jag ville kunna springa ut och fota norrskenet utan att behöva snegla in i skogens mörker och funder över vad för hemskt som kunde finnas där. Jag ville slippa svettiga handflator, ett hjärta som betedde sig som att jag vore jagad och den där krypande känslan av olust över ryggen.

Jag utsatte mig själv för mörkret, men började när det t.ex. var norrsken eller fullmåne för att göra det lite lättare. Jag tog med mig kameran och jagade norrskenet för då blev jag så uppslukad av det jag höll på med att jag glömde bort att fundera över mörkret. Ibland spelade jag musik på min telefon eller lyssnade på en ljudbok för att inte känna mig så ensam. Jag började vända blicken mer uppåt än in i skogen och insåg att det väldigt sällan är så mörkt som man tänker sig. Är det inte molnigt så lyser massvis av stjärnor upp himlen, norrskenet visar sig sporadiskt och en gång varje månad får jag sällskap av fullmånen i mörkret.

Jag började stanna upp mer, lyssna på nattens ljud och analysera vad jag hörde. Var det en älg som knäckte grenen i skogen? Bruset kom från en liten bäck bredvid och susandet var bara vinden i trädkronorna. Jag tittade på skuggornas former och försökte lista ut vad som skapade dem istället för att skrämmas av dem. Sakta började mina känslor förändras och jag började kunna uppskatta mörkret som en stillsam vän, istället för en skräckinjagande fiende.

Jag kan fortfarande få en ångestkänsla i kroppen om jag är ensam och hör något skarpt ljud eller om hundarna reagerar väldigt mycket mot något i mörkret, men jag försöker verkligen att tänka logiska tankar. (Det är bara en älg, älgar håller sig undan från människor, älgen vill mig inget ont, osv.) Jag tittar upp mot stjärnhimlen och inser att det inte är så mörkt som jag tror.

Igår kväll var jag ute för att fota norrskenet, Daniel var med en sväng men sedan var han tvungen att gå in och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt. Förut skulle min hjärna då direkt ha börjat spinna igång fantasier och läskiga scener, men nu kunde jag fokusera på det jag ville göra – fånga norrskenet och stjärnorna på bild. Och det blev en magisk stund, där jag verkligen kunde njuta av att få ta del av allt det här vackra istället för att känna mig jagad av rädsla eller ångesttankar. Det röda norrskenet syntes knappt för ögat, men kameran fångade det desto bättre. Jag är så glad att jag kunde stanna kvar där ute och få uppleva den här vackra natten.

Jag stannade tills det mesta av norrskenet hade klingat av och passade på att fotografera vår magiska stjärnhimmel, som syns så väl här, långt bort från ljusföroreningar och gatlyktor. Helt plötsligt har jag börjat uppskatta mörkret, att få ta del av en värld som är densamma som under dagen, men samtidigt så annorlunda. Att få uppleva en annan sorts skådespel av naturen och känna mig liten under den enorma stjärnhimlen som sträcker sig åt alla håll.

Låta tankarna vandra och tiden vara något som inte existerar. Bara vara just där, just då, utan några funderingar över framtiden eller det som varit. Släppa allt som drar mig ned och låta tankarna expandera. Jag brukar också fundera över vilka djur det kan vara som rör sig i skogarna på nätterna, och se dem framför mig när de tar sig runt i mörkret för att äta, dricka eller leta upp en sovplats. Låta djuren göra skogen mindre främmande och mer normal. Den är deras hem, även i mörkret. Det är en tanke som ger mig tröst och glädje, att det inte är något konstigt som händer när det blir mörkt. Allt är precis som tidigare, bara att vi inte kan se det lika tydligt.

Jag är så glad att jag har funnit ett sätt att klättra ur hålet av mörkrädsla. Det är ju så fruktansvärt onödigt att gå omkring och vara rädd när jag vet helt logiskt att det inte finns något farligt där ute. Jag stirrade helt enkelt rädslan i ansiktet och fann ut att det inte fanns något skrämmande där.

Är eller har du varit mörkrädd? Hindrar det dig i livet på något sätt?

Nu är det dags att ta sig ut och hinna njuta av solen en stund också, för hur vackert det än kan vara på natten så får jag aldrig nog av att känna solstrålarna mot mitt ansikte. De är mina lyckopiller.

Stor kram till er alla. <31