Under en stjärnklar himmel vandrar tankarna

Hej på er ♥

Igår kväll när vi gick ut för sista rastningen med hundarna så var det en fantastisk, stjärnklar himmel. Jag har inte fotat så mycket nattfoton den här vintern och det har helt enkelt att göra med att jag vant mig vid att gå upp tidigt om morgnarna och därför har varit så trött på kvällarna att jag inte orkat ta mig ut.

Men igår kände jag lusten kicka in när alla miljoner stjärnor blinkade mot mig från en alldeles klar himmel. När vi gick till gula huset som vi sover i just nu pga. renoveringen så såg jag också månen skymta fram mellan trädens svarta stammar. Så Daniel och hundarna gick och la sig, medan jag sprang in efter kameran och stativet.

Blev ännu gladare när jag väl riggat upp allting och tog några testbilder och fick se ett blygsamt norrsken kika fram på bilderna. Det syntes inte för blotta ögat men kameran kunde fånga de gröna stråken. Det var helt tyst omkring mig i mörkret, någonstans prasslade det till när något djur rörde på sig i sin sovplats. Att bara vara just där, just då. Få ta in nattens skönhet i stillhet, inga ljud som stör, inget som kan bryta tystnaden. Bara det låga klickandet från kameran när jag knäppte bilder.

Jag blir mer medveten om vilken rymd det finns ovanför oss när jag är ute ensam på natten. Vilken oändlig rymd som befinner sig omkring oss, och hur liten en är i det stora hela. Hur våra liv är en sådan minimal del av den tiden som vi människor existerat på jorden. Men också att det är det liv som har givits oss och att vi inte bör slösa bort det.

Vi bör inte slösa vårt liv på att älta, att stå ut med människor som tar all energi utan att ge någon tillbaka, att fokusera på hur mycket vi måste jobba för att tjäna en massa pengar så vi kan ta det lugnt. Jag vill inte leva på det sättet och jag tror att jag är på god väg åt rätt håll.

Att medvetet stanna upp och njuta av det vackra i naturen, av glädjen att kunna ta lätta steg på barmark efter månader av djup snö. Att kunna sätta sig ned med en kopp te och bara andas i några minuter, utan att ta upp telefonen och kolla notiser. Att glädjas åt bäckarna som porlar fram, fyllda till bredden av den smältande snön. Att unna sig att sätta sig ned och läsa en bok, låta det ta den tid det tar istället för att lyssna på ljudböcker i högsta hastigheten, för att läsa så effektivt som möjligt. Att få tända en brasa och lyssna på sprakandet och knäppandet från veden.

Att blir mer medveten om allt det vackra i livet, som inte behöver vara de största, dyraste eller krångligaste sakerna. Då tror jag man är på en god väg närmare sitt inre, närmare det liv man faktiskt vill leva, inte det liv som samhället säger oss att vi borde vilja leva.

Hur vill du leva ditt liv? ♥

4

Minnen från mars genom åren

Tänkte jag skulle dela med mig av lite minnen av mars månad från tidigare år. Blev inspirerad av Alicias fina inlägg med bilder från föregående års mars månad. Men eftersom jag bara haft den här bloggen sedan 2017 så tänkte jag att det kunde vara roligt att dela lite bilder från tidigare år också. 


2018

I mars 2018 bodde vi i prästgården utanför Härnösand. Det hade varit en extremt snörik vinter och det låg fortfarande enorma drivor av snö överallt men vi hade många vackra, soliga dagar.

Det var verkligen sådana enorma mängder snö! Har nästan glömt bort hur mycket det var, men blev påmind av de här bilderna. Och då har vi ändå rätt mycket snö i år också. Vi var och tittade på gården som senare skulle bli vår och hade mycket drömmar och förhoppningar. <3

Jag och Bagheera tog oss ut i skogen en liten stund trots att snön räckte mig en bra bit upp på låren på de flesta ställena. Men efter att inte ha kunnat gå i skogen på flera månader så var den lilla stunden bland trädens stammar välbehövlig.

Jag tog flera självporträtt som jag aldrig publicerade. Här kan ni kika in på alla inlägg från mars förra året.

Vi hade influensa, jag fotade norrsken och stjärnor, blickade tillbaka på 2017, uppdaterade bloggen och längtade efter våren. Mars verkar vara min allra största längta-efter-annan-årstids-månad. Kanske för att vintern har varit så länge vid det laget och smältperioderna ger en försmak av våren? Som sedan grusas när snön återigen vräker ned.

2017


Mars 2017 bodde vi fortfarande i Stockholm. Jösses det känns som en evighet sedan?!
Jag har aldrig känt mig bekväm att fotografera runt andra människor, så när vi bodde i Stockholm fotade jag inte speciellt ofta. Det blev oftast när jag var ute i skogen med Bagheera som jag tog med mig kameran för att fånga tiden.

Vi hade snö även i Stockholm i början av mars! Men det var inte tillnärmelsevis lika mycket som det är häruppe haha. Bagheera blev överlycklig varje gång det kom lite snö så vi var ofta uppe på berget bakom Lappkärrsberget och lekte i skogarna där. Där kunde han springa fritt utan att vi träffade på andra hundar eller människor.

Där fotade jag också de första vårtecknen när snön hade smält bort och njöt av solens strålar, vandrande i skogens tystnad. Jag hittade torr ljung, fallna gamla träd och trädens första knoppar.

2016


Mars 2016 bodde vi också på Lappkärrsberget. Bagheera var cirka tio månader gammal och i sin värsta ålder. Han var lättstressad, hade tonvis av energi och tog ut stressen på oss. Vi lärde oss mycket under den här perioden och började läsa på om reko hundträning.

Han fick öva på att ha munkorg för att kunna det om det skulle behövas i framtiden (vid veterinärbesök osv) och han tyckte inte så värst mycket om den i början, men efter att ha fått mycket godis och blivit belönad vid varje träningstillfälle så började den bli lite roligare.

Vi gick många promenader i naturreservatet, njöt av de bubblande vårkänslorna, fåglarnas kvittrande och barmarken som lät oss ta oss fram lätt och ledigt.

Bagheera blev motionerad med dragsele och midjebälte för att få ur sig lite av energin. Han käkade gladeligen torrt gräs och ville bada i varje pöl, medan jag njöt av promenader utan tjock vinterjacka och vantar.

Vi träffade på svanar vid stranden och de lät sig snällt fotograferas en lång stund innan de simmade vidare. Bagheera tittade nyfiket på dem men lekte sedan hellre med pinnar och roade sig med att gräva hål i sanden.

2015


I Mars 2015 hade nyligen flyttat till lägenheten på Lappkärrsberget och bott där cirka en månad. Bagheera var inte ens född ännu och jag och Daniel var fortfarande helt ovetandes om att han skulle svansa in i våra liv några månader senare. <3

Vi var Game of Thrones-fans redan då och var självklart på GoTexhibit när de kom till Stockholm och fick provsitta järntronen! (Inte den riktiga tyvärr 😉)

Jag hade mörkt hår och levde ett helt annat liv än vad jag gör nu. Men mitt hjärta längtade redan då efter att få bo på landet, att få blicka upp mot stjärnorna varje natt och att få dansa med dimman över gröna ängar.

Vi beundrade de fantastiska kläderna, vapnen och rustningarna som fanns på plats och testade att åka upp på muren genom Oculus Rift virtual reality utrustning. (Margaerys klänning är verkligen helt fantastisk. Skulle gärna haft en sån som bröllopsklänning!)

De hade några statyer av white walkers som var riktigt obehagliga, men väldigt bra gjorda. Vi köpte ett par små souvenirer i deras shop och hade en trevlig upplevelse allt som allt. (Men det var en fruktansvärt lång kö för att komma in!)

Vi var också riktigt kulturella och passade på att besöka Naturhistoriska riksmuseet. Daniel fick posera framför det här enorma trädet. Det känns helt sjukt att det där har varit ett riktigt träd?!

Vi var där ganska länge och strosade runt, det fanns mycket att se och lära sig, men tyvärr var det otroliga mängder uppstoppade djur.. Inte så konstigt med tanke på vilket sorts museum det är, men det kändes väldigt obehagligt att röra sig omkring alla dessa döda djur. Vi föredrog att titta på häftiga växter, stenar, mineraler och sådant.

Vi kollade litegrann på dinosaurie skelett och skelett av andra djur. Det är helt vansinnigt hur stora de var. Man kände sig rätt liten bredvid dessa bjässar.
Vi avslutade besöket med att titta på IMAX med någon natur/djurvideo men har glömt bort exakt vad den handlade om. Minns dock att stolarna var så sköna att jag somnade haha.

Det var mars från några år tillbaka! Så kul ändå att få återuppleva lite minnen från tidigare år. <3 Hoppas ni också tyckte det var roligt!

Kram på er <3

0

Gott nytt år ♥️

Gott nytt år finaste ni!

Efter jul så blev jag ordentligt sjuk och har knappt orkat göra mer än ligga i soffan, men idag satte jag i alla fall ihop den här videon av tillbakablickar från året som har varit.
Det har varit en underbart år på så många sätt, och jag uppskattar verkligen allt vackert jag fått vara med om under 2018. Jag hoppas och tror att 2019 kommer bli minst lika bra, fast på ett annat sätt!

Hoppas ni gillar videon och att ni får en fin början på det nya året! Själv hoppas jag på att snart vara frisk och orka lite mer.

Stor kram till er alla! ♥️

0

När rädslan släpper taget

Mörkrädsla. Det är något så vanligt, men samtidigt inte något vi pratar mycket om när det gäller vuxna människor.
Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd och min livliga fantasi gjorde det knappast lättare. De konstigt formade skuggorna blev till skräckfigurer som bara väntade på att jag skulle komma nära nog för att de skulle gripa tag i mig. Ögon som reflekterades i ficklampan blev till monster, även om det förmodligen bara var en harmlös liten räv. När jag befann mig utomhus i mörkret så kände jag mig otrygg och hade hela tiden känslan av att någon eller något fanns bakom mig, runt mig, över mig och förföljde mig med tysta steg.

Att då bo ute på landet, omgiven av skogar och med närmaste gatlyktor över en kilometer bort som jag gjorde som barn var kanske inte det roligaste alla gånger. Hade jag någon med mig var det inga problem, men så fort jag var ensam så började hjärtat slå snabbare och kroppen gjorde sig beredd på flykt. Att ha en ficklampa eller pannlampa med sig gjorde inte något bättre, eftersom de skapar så hårda skuggor i utkanten av ljusskenet. Vem vet vad som kunde dölja sig där?
Samtidigt tänkte jag också att med en ficklampa så blir jag blind för allt utanför ljuskretsen, medan alla runt omkring mig ser precis vart jag befinner mig. Det var ju egentligen helt vansinniga tankar, jag visste förstås, rent logiskt, att det inte fanns någon där. Men när rädslan kom krypande så försvann alla logiska tankar helt.
Av just den här anledningen så har jag väldigt sällan tittat på skräckfilmer, och gör det aldrig idag. För de scenerna som kanske inte känns så läskiga när man sitter inomhus och har sällskap framför filmen, känns alltid en miljon gånger värre när jag befinner mig ensam i mörkret. Och de har en tendens att dyka upp i mina tankar vid de absolut sämsta tillfällena.

Jag kommer speciellt ihåg alla gånger jag gick ut för att ge hästarna kvällsmat och var tvungen att gå in i ladan som var beckmörk, utan någon lampa installerad, för att hämta höet. Att öppna de där knarrande dörrarna och snabbt som attan springa in och rycka åt sig hösäcken för att inte behöva befinna sig där inne längre än nödvändigt. Man visste ju inte vad som kunde lura i de långa skuggorna i hörnen. När hästarna då gnäggade och frustade, ivriga efter maten, så kändes det lite bättre och hjärtat kunde sakta ned. Sedan kastade jag in säcken och smällde igen dörrarna, lättad som om jag precis sluppit ur klorna på en vidrig varelse.

Jag älskade alltid när det var fullmåne, eftersom den lyste så starkt att det blev nästan lika ljust som under dagen. Den skapade inte heller de hårda, svarta skuggorna utan de blev mer grå. Då gick jag alltid utan pannlampa, eftersom ögonen vande sig vid det svaga månskenet och helt plötsligt kunde jag se allting. Då höll sig rädslan borta för stunden.
Det här var inte en rädsla som styrde mitt liv, jag var ändå ute mörka vinterkvällar, gick hem drygt en kilometer från bussen varje vardag längs en väg som saknade gatlyktor, var ute och red på hästarna i skogen och rastade hundarna under stjärnorna. Men det var en rädsla som gjorde att jag inte kunde njuta av dessa stunder om jag var ensam. Hade jag en vän eller någon i familjen med mig så tänkte jag knappt på mörkret, vilket var väldigt skönt. När jag sedan flyttade till Stockholm så var jag i princip aldrig mörkrädd eftersom det alltid fanns gatlyktor där man gick. Kanske borde jag varit rädd då, med tanke på allt som kan hända när man befinner sig bland mycket människor, men mitt sinne böjde sig inte heller där för logiken.

När vi då flyttade norrut för drygt ett år sedan och hamnade i ett hus utanför Härnösand omgivet av skogar, så kände jag återigen hur rädslan för mörkret kom krypande tillbaka. Det var otäckt att rasta hundarna själv på kvällarna, fast det fanns gatlyktor på vissa ställen och jag rös av bara tanken på att gå in i skogen under mörkrets inbrott. Men sedan jag började intressera mig för att fotografera norrsken så bestämde jag mig för att aktivt arbeta mot min rädsla. Jag ville inte längre styras av mina oförnuftiga känslor och hjärnspöken. Jag ville kunna springa ut och fota norrskenet utan att behöva snegla in i skogens mörker och funder över vad för hemskt som kunde finnas där. Jag ville slippa svettiga handflator, ett hjärta som betedde sig som att jag vore jagad och den där krypande känslan av olust över ryggen.

Jag utsatte mig själv för mörkret, men började när det t.ex. var norrsken eller fullmåne för att göra det lite lättare. Jag tog med mig kameran och jagade norrskenet för då blev jag så uppslukad av det jag höll på med att jag glömde bort att fundera över mörkret. Ibland spelade jag musik på min telefon eller lyssnade på en ljudbok för att inte känna mig så ensam. Jag började vända blicken mer uppåt än in i skogen och insåg att det väldigt sällan är så mörkt som man tänker sig. Är det inte molnigt så lyser massvis av stjärnor upp himlen, norrskenet visar sig sporadiskt och en gång varje månad får jag sällskap av fullmånen i mörkret.

Jag började stanna upp mer, lyssna på nattens ljud och analysera vad jag hörde. Var det en älg som knäckte grenen i skogen? Bruset kom från en liten bäck bredvid och susandet var bara vinden i trädkronorna. Jag tittade på skuggornas former och försökte lista ut vad som skapade dem istället för att skrämmas av dem. Sakta började mina känslor förändras och jag började kunna uppskatta mörkret som en stillsam vän, istället för en skräckinjagande fiende.

Jag kan fortfarande få en ångestkänsla i kroppen om jag är ensam och hör något skarpt ljud eller om hundarna reagerar väldigt mycket mot något i mörkret, men jag försöker verkligen att tänka logiska tankar. (Det är bara en älg, älgar håller sig undan från människor, älgen vill mig inget ont, osv.) Jag tittar upp mot stjärnhimlen och inser att det inte är så mörkt som jag tror.

Igår kväll var jag ute för att fota norrskenet, Daniel var med en sväng men sedan var han tvungen att gå in och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt. Förut skulle min hjärna då direkt ha börjat spinna igång fantasier och läskiga scener, men nu kunde jag fokusera på det jag ville göra – fånga norrskenet och stjärnorna på bild. Och det blev en magisk stund, där jag verkligen kunde njuta av att få ta del av allt det här vackra istället för att känna mig jagad av rädsla eller ångesttankar. Det röda norrskenet syntes knappt för ögat, men kameran fångade det desto bättre. Jag är så glad att jag kunde stanna kvar där ute och få uppleva den här vackra natten.

Jag stannade tills det mesta av norrskenet hade klingat av och passade på att fotografera vår magiska stjärnhimmel, som syns så väl här, långt bort från ljusföroreningar och gatlyktor. Helt plötsligt har jag börjat uppskatta mörkret, att få ta del av en värld som är densamma som under dagen, men samtidigt så annorlunda. Att få uppleva en annan sorts skådespel av naturen och känna mig liten under den enorma stjärnhimlen som sträcker sig åt alla håll.

Låta tankarna vandra och tiden vara något som inte existerar. Bara vara just där, just då, utan några funderingar över framtiden eller det som varit. Släppa allt som drar mig ned och låta tankarna expandera. Jag brukar också fundera över vilka djur det kan vara som rör sig i skogarna på nätterna, och se dem framför mig när de tar sig runt i mörkret för att äta, dricka eller leta upp en sovplats. Låta djuren göra skogen mindre främmande och mer normal. Den är deras hem, även i mörkret. Det är en tanke som ger mig tröst och glädje, att det inte är något konstigt som händer när det blir mörkt. Allt är precis som tidigare, bara att vi inte kan se det lika tydligt.

Jag är så glad att jag har funnit ett sätt att klättra ur hålet av mörkrädsla. Det är ju så fruktansvärt onödigt att gå omkring och vara rädd när jag vet helt logiskt att det inte finns något farligt där ute. Jag stirrade helt enkelt rädslan i ansiktet och fann ut att det inte fanns något skrämmande där.

Är eller har du varit mörkrädd? Hindrar det dig i livet på något sätt?

Nu är det dags att ta sig ut och hinna njuta av solen en stund också, för hur vackert det än kan vara på natten så får jag aldrig nog av att känna solstrålarna mot mitt ansikte. De är mina lyckopiller.

Stor kram till er alla. <30

En guide till att fotografera norrsken

Att fotografera på natten är annorlunda än annan fotografering, då man behöver tänka på lite andra sätt och använda utrustning som man kanske inte använder annars. Här är min guide till hur du fångar norrsken på bild. Hoppas ni gillar!

Den viktigaste utrustningen är:

En kamera
Ett objektiv (gärna med oändlighetssymbolen)
Ett stativ
Om du äger en fjärrutlösare så kan det vara en bra idé att använda den, då bilderna lätt blir skakiga när man har långa slutartider och trycker av på kameraknappen

Att tänka på innan du ger dig ut:

* Var varmt klädd! Man blir snabbt nedkyld om man står stilla långa stunder för att invänta norrskenet.

*Ha gärna dubbla vantar, ett par tunna fingervantar så du kan fixa inställningar på kameran med dom på och ett tjockare par som du kan dra på resten av tiden.

*Ha gärna en pannlampa, som du kan tända när du behöver ändra inställningar på kameran.

*Se till att batteriet är ordentligt laddat och ha eventuellt ett extra batteri med dig ut. När det är kallt så tar batterierna slut mycket snabbare, så du kan gärna förvara batteriet i en varm innerficka tills det ska användas.

*Ta gärna med en termos med te, kaffe eller varm choklad för att värma upp dig om det blir en lång väntan.

*Ett sittunderlag kan också vara bra att ha om man tänker vara ute länge.

*Leta gärna rätt på en bra plats i dagsljus, då vet du sedan precis vart du ska och behöver inte famla dig fram i mörkret. Att fota vid vatten är väldigt effektfullt eftersom norrskenet då speglar sig i vattnet.

Så, hur vet jag när det finns chans för norrsken?

Du kan t.ex. kika på http://www.spaceweather.com/ för att få information.
Det finns också en superbra fb-sida som uppdaterar när det finns en chans att skåda norrsken, https://www.facebook.com/norrskensverige/.
Jag använder främst en app som heter Aurora, där man kan se hur många procents chans det finns för att se norrsken just nu på sin plats, och den har även information om hur mycket moln som kommer täcka himlen, kommande KP index osv. Man kan även sätta på notiser som kallas “aurora alerts”, då får du upp en notis i din mobil så fort det finns en chans för norrsken.

Hos oss i Västernorrland brukar det behöva vara en KP index på minst 4-5 för att vi ska kunna se något norrsken. Ju längre söderut man bor, desto högre KP nummer behöver det vara för att man ska kunna se norrskenet. KP numren går från 0-9, där 0 är det svagaste medan 9 är ett väldigt starkt norrsken där det kan ses ända ned till Frankrike.
HÄR kan ni läsa mer om KP index.

Dags för att fotografera!

Nu är det dags att fotografera, du har tagit reda på att det kommer vara norrsken, himlen är molnfri och du har packat väskan och parkerat dig på en lämplig plats där du har god översikt över himlen norrut. Men hur gör du då för att fånga norrskenet på bild, utan att den blir suddig, kolsvart eller grynig? Här kommer några tips:

(Jag fotar numera alltid med manuella inställningar så mina tips är baserade utifrån att man använder den inställningen på kameran.)

Fokus:
Det som har funkat för mig är att ha ett objektiv med oändlighetssymbolen, jag sätter över fokusen på manuell och vrider sedan fram oändlighetssymbolen, så den är mitt för den lilla pricken. Då brukar fokusen automatiskt bli rätt för att fota stjärnor och norrsken, jag vet att det finns många andra sätt att göra det på men det här är det som funkat bäst för mig.

Slutartid:
Beroende på omgivningarna så har du olika lång slutartid. Är det mycket gatlyktor/ljusföroreningar eller månljus så har du kortare slutartid för att bilden inte ska bli överexponerad. Befinner du dig däremot ute på landet där det i princip är kolsvart på nätterna så får du har längre slutartid.
Jag brukar ha någonstans mellan 1-10 sekunder, (anges som 1″ eller 10″ i kameran) men du kan ha slutartider ända ned på 30 sekunder. Har man väldigt långa slutartider så blir norrskenet dock mindre skarpt och mer utsmetat, och stjärnorna blir utdragna. Är det fullmåne så har jag kortare slutartid och är det istället helt mörkt så har jag längre.

ISO:
Helst vill man ha så lågt ISO som möjligt, då högre ISO-tal genererar mer brus i bilden. Ju lägre ISO du har, desto längre slutartid måste du kompensera med, så man får testa sig fram vad som passar vid varje tillfälle. Men oftast brukar man ligga någonstans mellan ISO 800-3200.


Bländare:

Bländaren reglerar hur mycket ljus som släpps in, och anges i (f-tal) i kameran. Man vill ha så lågt f-tal som möjligt för mesta möjliga ljusinsläpp, så har man ett objektiv som kan gå ned till 1.8 eller 2.8 så är det superbra. Annars får man bara köra på så lågt som möjligt. På mitt standardobjektiv som jag använder absolut mest (24-70 mm) så är lägsta f-talet 3.5 så då använder jag det.

Objektiv:
Man kan förstås använda de flesta objektiven för att fotografera norrsken, men har man ett vidvinkelobjektiv så är det absolut att föredra eftersom man då får med så mycket som möjligt av norrskenet. Jag har inte det än så länge, så jag fotar med mitt vanliga och det fungerar absolut, men när norrskenet rör sig över hela himlen så går det inte att få med hela i bilden. Då brukar jag ta bilder i lite olika vinklar för att få med så mycket som möjligt av norrskenet.

RAW eller jpeg?
Jag fotar numera alla mina foton i RAW format eftersom detta ger mig full kontroll över hur bilden ska se ut i slutänden. Fotar du i jpeg så behöver du inte redigera bilden (om man inte vill) eftersom kameran då gör en egen redigering, så som den tror att allt ser ut gällande ljus, färger osv. Fotar du i RAW så är bilden alltså “rå” och all information finns kvar.
Tar du t.ex. en väldigt underexponerad (mörk) bild i RAW så kan du ljusa upp bilden ordentligt i ett redigeringsprogram efteråt utan att förstöra kvalitén. Fotar du istället en underexponerad bild i jpeg och sedan ljusar upp den mycket så kommer det inte se bra ut, eftersom lika mycket information inte finns kvar i bilden då kameran redan “redigerat” bilden.
Dock om du fotar i RAW så måste du redigera alla bilder som du ska använda då RAW filer är väldigt bleka och färglösa, samt att du måste konvertera RAW filen till en jpeg fil för att t.ex. kunna lägga upp den på Facebook eller bloggen.

Efterarbete/redigering:
Jag redigerar som sagt alla mina bilder eftersom jag fotar i RAW, men det skiljer sig mycket åt hur mycket tid man behöver lägga på efterarbete. Jag använder nästan bara Adobe Lightroom, men ska jag göra mer avancerade saker så använder jag Adobe Photoshop. Det vanligaste jag gör är att ljusa upp delar jag tycker är för mörka, dra ned highlights och öka mättnad i färgerna. När jag redigerar norrskensbilder så brukar jag inte vilja ljusa upp skuggorna så mycket eftersom det oftast är siluetter av träden, så de får vara ganska mörka medan jag istället drar upp whites och highlights för att få stjärnorna och norrskenet att framträda mer. Ökar man mättnaden så blir norrskenets färger mer mättade (starka). Man kan också ändra i temperaturen, om man vill ha ett varmare eller kallare ljus i bilden. I norrskensbilder vill jag oftast ha lite kallare temperatur, medan i mina dimbilder vill jag ha ett varmare ljus.
Det kan också vara bra att brusreducera litegrann, men helst vill man inte dra för mycket i den spaken eftersom det gör att detaljer “smetas” ut.

Det var mina bästa tips för att fånga norrsken på bild! Jag fotade norrsken för första gången vintern 2017 så jag har inte alls hållit på länge men jag tycker ändå jag har lärt mig otroligt mycket på den tiden. Det är inte så svårt som det kan låta, utan det handlar mest om att ha rätt utrustning, ha lite koll på kamerans inställningar och ha en gnutta tur! Är det något annat ni funderar på så skriv gärna en kommentar. Och våga testa er fram, det har gjort att jag har lärt mig otroligt mycket då man kan se direkt vad det blir för skillnad i bilderna med olika inställningar.

Ge er ut på norrskensjakt nu, så kanske ni får några fina bilder och häftiga upplevelser på köpet! <30