Under en stjärnklar himmel vandrar tankarna

Hej på er ♥

Igår kväll när vi gick ut för sista rastningen med hundarna så var det en fantastisk, stjärnklar himmel. Jag har inte fotat så mycket nattfoton den här vintern och det har helt enkelt att göra med att jag vant mig vid att gå upp tidigt om morgnarna och därför har varit så trött på kvällarna att jag inte orkat ta mig ut.

Men igår kände jag lusten kicka in när alla miljoner stjärnor blinkade mot mig från en alldeles klar himmel. När vi gick till gula huset som vi sover i just nu pga. renoveringen så såg jag också månen skymta fram mellan trädens svarta stammar. Så Daniel och hundarna gick och la sig, medan jag sprang in efter kameran och stativet.

Blev ännu gladare när jag väl riggat upp allting och tog några testbilder och fick se ett blygsamt norrsken kika fram på bilderna. Det syntes inte för blotta ögat men kameran kunde fånga de gröna stråken. Det var helt tyst omkring mig i mörkret, någonstans prasslade det till när något djur rörde på sig i sin sovplats. Att bara vara just där, just då. Få ta in nattens skönhet i stillhet, inga ljud som stör, inget som kan bryta tystnaden. Bara det låga klickandet från kameran när jag knäppte bilder.

Jag blir mer medveten om vilken rymd det finns ovanför oss när jag är ute ensam på natten. Vilken oändlig rymd som befinner sig omkring oss, och hur liten en är i det stora hela. Hur våra liv är en sådan minimal del av den tiden som vi människor existerat på jorden. Men också att det är det liv som har givits oss och att vi inte bör slösa bort det.

Vi bör inte slösa vårt liv på att älta, att stå ut med människor som tar all energi utan att ge någon tillbaka, att fokusera på hur mycket vi måste jobba för att tjäna en massa pengar så vi kan ta det lugnt. Jag vill inte leva på det sättet och jag tror att jag är på god väg åt rätt håll.

Att medvetet stanna upp och njuta av det vackra i naturen, av glädjen att kunna ta lätta steg på barmark efter månader av djup snö. Att kunna sätta sig ned med en kopp te och bara andas i några minuter, utan att ta upp telefonen och kolla notiser. Att glädjas åt bäckarna som porlar fram, fyllda till bredden av den smältande snön. Att unna sig att sätta sig ned och läsa en bok, låta det ta den tid det tar istället för att lyssna på ljudböcker i högsta hastigheten, för att läsa så effektivt som möjligt. Att få tända en brasa och lyssna på sprakandet och knäppandet från veden.

Att blir mer medveten om allt det vackra i livet, som inte behöver vara de största, dyraste eller krångligaste sakerna. Då tror jag man är på en god väg närmare sitt inre, närmare det liv man faktiskt vill leva, inte det liv som samhället säger oss att vi borde vilja leva.

Hur vill du leva ditt liv? ♥

5

Minnen från mars genom åren

Tänkte jag skulle dela med mig av lite minnen av mars månad från tidigare år. Blev inspirerad av Alicias fina inlägg med bilder från föregående års mars månad. Men eftersom jag bara haft den här bloggen sedan 2017 så tänkte jag att det kunde vara roligt att dela lite bilder från tidigare år också. 


2018

I mars 2018 bodde vi i prästgården utanför Härnösand. Det hade varit en extremt snörik vinter och det låg fortfarande enorma drivor av snö överallt men vi hade många vackra, soliga dagar.

Det var verkligen sådana enorma mängder snö! Har nästan glömt bort hur mycket det var, men blev påmind av de här bilderna. Och då har vi ändå rätt mycket snö i år också. Vi var och tittade på gården som senare skulle bli vår och hade mycket drömmar och förhoppningar. <3

Jag och Bagheera tog oss ut i skogen en liten stund trots att snön räckte mig en bra bit upp på låren på de flesta ställena. Men efter att inte ha kunnat gå i skogen på flera månader så var den lilla stunden bland trädens stammar välbehövlig.

Jag tog flera självporträtt som jag aldrig publicerade. Här kan ni kika in på alla inlägg från mars förra året.

Vi hade influensa, jag fotade norrsken och stjärnor, blickade tillbaka på 2017, uppdaterade bloggen och längtade efter våren. Mars verkar vara min allra största längta-efter-annan-årstids-månad. Kanske för att vintern har varit så länge vid det laget och smältperioderna ger en försmak av våren? Som sedan grusas när snön återigen vräker ned.

2017


Mars 2017 bodde vi fortfarande i Stockholm. Jösses det känns som en evighet sedan?!
Jag har aldrig känt mig bekväm att fotografera runt andra människor, så när vi bodde i Stockholm fotade jag inte speciellt ofta. Det blev oftast när jag var ute i skogen med Bagheera som jag tog med mig kameran för att fånga tiden.

Vi hade snö även i Stockholm i början av mars! Men det var inte tillnärmelsevis lika mycket som det är häruppe haha. Bagheera blev överlycklig varje gång det kom lite snö så vi var ofta uppe på berget bakom Lappkärrsberget och lekte i skogarna där. Där kunde han springa fritt utan att vi träffade på andra hundar eller människor.

Där fotade jag också de första vårtecknen när snön hade smält bort och njöt av solens strålar, vandrande i skogens tystnad. Jag hittade torr ljung, fallna gamla träd och trädens första knoppar.

2016


Mars 2016 bodde vi också på Lappkärrsberget. Bagheera var cirka tio månader gammal och i sin värsta ålder. Han var lättstressad, hade tonvis av energi och tog ut stressen på oss. Vi lärde oss mycket under den här perioden och började läsa på om reko hundträning.

Han fick öva på att ha munkorg för att kunna det om det skulle behövas i framtiden (vid veterinärbesök osv) och han tyckte inte så värst mycket om den i början, men efter att ha fått mycket godis och blivit belönad vid varje träningstillfälle så började den bli lite roligare.

Vi gick många promenader i naturreservatet, njöt av de bubblande vårkänslorna, fåglarnas kvittrande och barmarken som lät oss ta oss fram lätt och ledigt.

Bagheera blev motionerad med dragsele och midjebälte för att få ur sig lite av energin. Han käkade gladeligen torrt gräs och ville bada i varje pöl, medan jag njöt av promenader utan tjock vinterjacka och vantar.