A seasonal crown – Jag skapade mig en grankrona

Hej på er!

Dagarna flyger iväg och jag har hunnit med en massa saker, men inget som inbegripit närvaro på sociala medier. Ibland blir det lite omedvetet att jag bara lägger bort allt sånt en stund för att fokusera på andra saker och så kan det gå flera dagar innan jag går in på bloggen eller uppdaterar Instagram. Även om jag oftast uppdaterar insta-stories ganska regelbundet. Jag har istället lagt energi på att pyssla, skriva, läsa böcker, fixa saker här hemma och ta tag i olika projekt.

Ett litet DIY-projekt jag fick för mig att jag ville testa var att göra en “seasonal crown”, alltså en säsongsbaserad krona. Skapad av sådant som finns i naturen just nu.

En tjej jag följer på Instagram har hållit på med detta rätt länge och hon gör så vackra kronor med olika blommor och växter som är aktuella just då.
Jag satt och sökte lite inspiration på nätet och pinterest, och tanken på att göra en krona av grankvistar dök upp.

De är ju i princip det enda som är grönt i naturen under vintern och som inte är täckt av snö. Men när jag försökte hitta inspiration så hittade jag inga bilder på en sådan krona. Folk kanske inte vill jobba med något som är så stickigt? 😀

Och ja, det var en utmaning att göra den utan att sticka sig, så jag fick använda handskar men annars gick det bra. Jag tycker den blev så fin. Och passande nog så vräkte det ned snö när jag sprang ut för att ta dessa bilder, så jag fick verkligen en vintrig känsla. Vad tycker ni?

Längtar tills det blir vår och jag kan göra en krona med knoppande blad och späda blommor.

Jag tog flera bilder framifrån denna gång, vilket är något jag vill bli bättre på. Jag tycker oftast inte att jag blir bra på bild, vilket är en stor anledning till att jag fastnat för att ta den typen av självporträtt som jag brukar göra. (När jag är med i bild men är vänd bortåt och kanske är långt bort från kameran.)

Jag älskar den typen av bilder och kommer inte sluta ta sådana, men vill även bli bättre på att ta bilder där mitt ansikte syns mer. Att försöka bli mer bekväm att vara med på bild helt enkelt, och då är det perfekt att öva när jag tar bilderna själv, så kan de bli hur dåliga som helst eftersom ingen annan än jag kommer se dem. Så kan jag själv välja ut de jag tycker blev bäst.
Jag tror detta är något de flesta kan relatera till, eftersom de allra flesta tycker att de inte blir bra på bild. (Även fast det verkligen inte stämmer. <3)

Jag tycker att det är trist att behöva känna så, så därför ska jag öva mer på detta. Man kan ju inte bli bättre på något utan att öva! Du kanske också ska öva om du känner på liknande sätt? Så kan vi allihopa bli bekvämare med att vara med på foton och känna stolthet över att vi är vi.
Så här ser jag ut, helt enkelt.

Hoppas ni har det fint, stor kram på er. ♥

Ps. Nej den var faktiskt inte så stickig att ha på sig! Men jag fick dock en del barr i håret. 😀

0

Månadens bild – Februari

Här har ni den, månadens bild!

Jag har väntat och väntat hela månaden, då jag gärna ville ta den här bilden medan det snöade, men eftersom vädret tydligen bestämt sig för att det är vår nu så var det bara att tänka om. Jag valde att göra den sagolik och fantasieggande för att spegla den värld som jag gärna gräver ned mig i, både vad gäller läsande och mitt eget skrivande. Jag hoppas ni gillar den. ♥

Det var inte den lättaste historien att fota den här bilden. Jag skulle hämta en fackla som vi hade liggande ute i förrådet, när jag tar ned den från hyllan högst upp så fastnar den i en stor glasvas som står på hyllan bredvid och jag ser i slowmotion hur den faller ned medan jag kastar mig fram för att fånga den, och självklart missar den helt haha. Så det var bara att sopa upp glassplitter från hela golvet innan jag kunde fortsätta.

När alla attiraljer är nedpackade i väskan så ska jag ta mig ned till tjärnen, där jag inte varit sedan senaste månadsbilden i januari så det är alltså helt igensnöat. Efter många dagars svajande mellan plus och minusgrader så har snön töat och sedan frusit på så den är hård men inte tillräckligt för att vara bärande, så varje steg sjunker jag igenom hård skare och har snö upp till knäna.
Andfådd kommer jag fram till tjärnen, ställer upp kameran och tar några testfoton och allt ser bra ut. Härligt! Då är det bara att tända facklan och köra.

Eller inte… 😂 Har doppat facklan i lampolja och försöker tända, då kommer förstås världens stormvindar så allt är på väg att ramla, det flyger hår i hela ansiktet och att tända facklan verkar bli omöjligt.
Jag får rycka upp lite torrt gräs och stoppa i facklan och huka bakom ett träd för att försöka få fjutt på den. Svär lite frustrerat men till slut funkar det!
Har lampolja över hela händerna, hackar tänder av kastvindarnas kyla och springer fram för att hinna knäppa av några bilder innan facklan slocknar av vinddraget.

Manteln blåser omkring på helt fel sätt och håret flyger framför ögonen samtidigt som jag försöker att inte sätta eld på mig själv genom att hålla undan facklan och samtidigt ska ta några snygga bilder. 😂

Till slut ger facklan upp och hela pinnen är avbränd och trillar ned i en rykande klump vid mina fötter. Jag håller tummarna att någon av bilderna blev okej och pulsar tillbaka till kameran. Förstå lyckan när jag insåg att flera bilder faktiskt blev bra!

Packade snabbt ihop mina grejer och skräpet för att sedan pulsa hela vägen tillbaka. Sedan har jag suttit och kämpat med photoshop för att få bilden som jag ville och har säkert gjort en miljard fel, men huvudsaken är att jag fick ut en bild av allt detta som jag faktiskt blev nöjd med.

Så kan det alltså gå till när man bara ska “springa ned lite snabbt och ta en bild vid vattnet”. 😀

Kram på er! ♥

0

Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥

0

Solens återkomst

Äntligen blir dagarna ljusare och ljusare, solen stiger tidigare och stannar uppe längre. Den når äntligen över bergets kam och skänker oss sitt livgivande ljus under hela dagen.

De senaste dagarna har jag röjt en hel massa i vårt hem efter att ha blivit inspirerad att läsa på mer om minimalism. Jag gillar verkligen tanken att ha mindre grejer för att få mer tid över för annat, utan att jag för den delen vill ha ett kalt, vitt hem. Jag vill ha det mysigt hemma, men bara spara på de grejer som jag verkligen tycker om. Att inget som känns “meh” ska sparas.
Har tänkt skriva lite mer om detta, men är så himla trött nu så det får sparas till en annan dag.

Så nu är jag helt färdig efter flera dagars jobb med detta, så det blir en tidig kväll här hemma. Men imorgon ska jag visa er några secondhandfynd som vi fick hem idag! På torsdag ska jag förresten ha ett fotouppdrag igen så det blir roligt!

Vad händer hos er?

Kram på er! ♥

0

Bokrecension – Högt spel av Leigh Bardugo

Hej på er!
Här kommer en bokrecension på en väldigt bra bok som jag läst alldeles nyligen.

Bokens titel: Högt spel
Författare: Leigh Bardugo
Originalets titel: Six of crows
Översättare: Carina Jansson
Förlag & år: Lilla Piratförlaget 2016
Antal sidor: 423
Läst format: Inbunden
GoodReads medelbetyg: 4.46
Förväntat betyg: 5.0
Betyg: 5 / 5

Handling:

“Sex osannolika tjuvar. En svindlande plan.

Ketterdam är en myllrande hamnstad där allt är till salu för rätt pris och ingen vet det bättre än det kriminella geniet Kaz Brekker. Han erbjuds möjligheten att genomföra en livsfarlig kupp som kan göra honom rikare än han någonsin kunnat drömma om. Men han klarar det inte ensam

En hämndlysten straffånge. En spelgalen prickskytt. En rymling född med silversked i munnen. En spion känd som Vålnaden. En hjärtskärare som använder sin magi för att överleva i slummen. En tjuv med osannolika utbrytartalanger. Kaz gäng är kanske de enda som kan rädda världen från undergång om de inte tar livet av varandra först.

Leigh Bardugo har tidigare skrivit den internationellt uppmärksammade fantasyserien Grisha-trilogin. Hon har en stor läsarkrets med hängivna fans och när Högt spel (Six of Crows) utkom i USA 2015 gick den snabbt upp som nummer 1 på New York Times Bestseller List.”



Recension:

Häromdagen läste jag ut den här boken som jag verkligen vill tipsa om. Den är skriven av Leigh Bardugo som även skrivit den fantastiska Grisha-trilogin.
Om ni gillar fantasy, spänning, äventyr och är trötta på de typiska hjältarna så kommer ni älska den här boken.

För mig tog det lite tid att ta sig in i boken, det var mycket information att förhålla sig till i början, många nya namn och platser som jag behövde lära känna, men eftersom Leigh skriver med ett målande språk så är det väldigt lätt att se allting framför sig. Hon skriver otroligt spännande, och fyller boken med komplexa karaktärer som man blir otroligt nyfiken på att lära känna mer.

Genom historien som utspelar sig så får vi lära känna karaktärerna på ett djupare plan genom tillbakablickar i deras historia. Varje kapitel ses från olika personers synvinkel och på så sätt får man lära känna alla karaktärer väldigt djupt. De är alla komplexa och har intressanta livsöden som man genom boken får nysta upp tråd för tråd.

Jag som tidigare har läst Grisha-trilogin känner igen mycket från den världen eftersom den här utspelar sig i samma universum men i ett annat land. Älskar referenserna till de tidigare böckerna, men man behöver absolut inte ha läst dem för att läsa den här boken. Det är en tjock bok men när man väl har kommit in i boken så svischar man bara förbi sidorna och eftersom det hela tiden är så spännande så vill man inte sluta läsa förrän den är slut.

Detta är en duologi, så det finns en andra del som tyvärr inte har blivit översatt till svenska än. Jag hoppas dock att den kommer översättas eftersom den slutar otroligt spännande och jag vill bara läsa nästa del nu!
Vill ni läsa båda två på en gång så kan ni läsa dem på engelska som är originalspråk.
(Ett stort plus ger jag boken för den fantastiska framsidan! Tycker den är så vacker och ger helt rätt känsla till boken.)

För bästa upplevelse så läses den i sällskap av frivilligt val av gosigt djur som håller en sällskap. ♥

Hoppas ni uppskattar ett och annat boktips här på bloggen, för det är något som jag planerar att göra lite då och då.

Kram! ♥

0