The earth has music for those who listen

Hej vänner!

Hoppas ni mår bra och får en fin vecka! Har tänkt på det här med musik och hur viktigt det är för många. Jag älskar att lyssna på musik när jag skriver, redigerar bilder eller bara gör något tråkigt typ diskar, för det blir genast roligare med lite peppig, glad musik!

När jag sitter vid datorn vill jag dock ha helt andra känslor, då vill jag lyssna på låtar som får mig att bli lugn, fokuserad, inspirerad eller få den där härliga sago-feelingen som man får när t.ex. Sagan om Ringen-musiken kommer igång. Jag älskar när bloggare/youtubers som gör videos med otroligt vacker musik delar med sig av deras favoritmusik eller sin mest spelade Spotify-lista.

Jag älskar att hitta nya favoriter och sitter gärna länge och pysslar med att skapa spellistor på Spotify som kan fylla olika syften, med skapar-låtar, glädje-låtar eller musik som är lugn och stillsam som jag kan lyssna på när jag sover.

Tänkte jag skulle dela med mig av min absoluta favoritlista som jag skapat på Spotify, fylld med lugna, glada, action-fyllda och magiska låtar som får mig att direkt komma in i rätt stämning när jag sätter mig vid datorn för att skriva eller redigera bilder/videos.

Kanske hittar ni några nya favoritartister där?

Ni får väldigt gärna dela med er av era favoritlåtar/spellistor i kommentarerna också!

Stor kram!♥

Månadens bild & skrivandets svåra konst

Hej vänner!

Oj vad dagarna sprungit iväg både igår och idag. Jag har haft så fullt upp att timmarna bara försvunnit och så helt plötsligt har det gått två dagar utan bloggande. Igår satte jag mig nämligen ned för att ta tag i mitt skrivande. Har fått en massa pepp från både familj och andra att bara börja och huvudsakligen bara skriva. För att få in vanan och tanken på det.
Som jag nämnt tidigare så har jag alltid älskat att skriva och läsa, men jag har aldrig gjort någonting av det. Jag har massvis med påbörjade historier som jag entusiastiskt startat på när jag fått inspiration, där jag skrivit i frenesi för att få ur mig orden innan de försvinner och så har det bara… tagit stopp.

Varför, kan man ju undra då. Och det har jag insett nu på ”äldre” dagar.
Jag har aldrig haft ett planerat slut, en mittendel eller någon struktur överhuvudtaget när det kommer till skrivande. Jag har fått en fantastisk idé som jag startat historien med och skrivit tills jag inte fick ur mig mer.

För om jag inte vet vart historien ska, hur ska jag då veta vad som borde hända härnäst? Jag har läst otaliga böcker om att skriva böcker. Stephen King, Bodil Malmsten och Elizabeth George är bara några av dem som skrivit böcker om att skriva böcker som jag läst. Jag har lyssnat på podcasts om skrivande, läst om skrivande, hittat bloggar om skrivande och pratat med folk om hur tusan man går tillväga. Men inget har hjälpt mig så mycket som det här blogginlägget har gjort och jag hittade det igår. Igår.

På 24 timmar har det hjälpt mig mer än något annat jag hittills prövat, för det har en riktig struktur jag kan följa, exempel på hur hon har skrivit själv och en modell som tar mig igenom alla viktiga punkter i en bok, i 17 steg.
(Hon har för övrigt en guldgruva av tips på sin blogg för dig som gillar att skriva, det finns hur mycket som helst, så kika in om du är intresserad av sådant.)

Jag har länge haft en idé, eller snarare en karaktär, som har dykt upp i flera av mina berättelser och som jag tycker verkar väldigt intressant. Jag vill skriva hennes historia, men jag har inte vetat hur historien slutar och hur ska jag då veta vad jag ska jobba mot? Vad som är viktigt att ta med? Eller vilka karaktärer som behövs?

Jag vet att en hel del författare skriver sin bok utan att veta slutet först och det fungerar säkert för många, men för egen del har jag insett att jag måste veta vart jag ska för att kunna skriva något som har ett meningsfullt innehåll. Om varje dialog ska föra handlingen framåt, hur ska den kunna göra det när jag inte vet vart de ska ta vägen härnäst? Mina karaktärer vet det definitivt inte! 🙈

Men jag fick som sagt lite jävlar anamma igår när jag hittade den här strukturen. Tog penna och papper och skrev helt enkelt ned en synopsis baserat på den modellen, fast med mina egna idéer och karaktärer förstås. Efter ett par timmars intensivt tänkande och skrivande så satt jag där med en övergripande handling till en hel bok. Väldigt förenklat förstås, men de stora dragen var med.

Vilka som är huvudkaraktärer, vem som är antagonisten, större konflikter och plot twists. Sedan finns det förstås otroligt mycket som behöver fyllas i däremellan, som säkert kommer behöva justeras eller ändras, och slutet kanske inte alls blir som jag bestämt nu. Efter jag skrivit hälften kanske jag ångrar mig och väljer ett annat slut.

Men det är okej. För nu har jag en ryggrad att utgå ifrån, en stomme som säger mig vart jag ska gå, vilka stora händelser som ska in. Jag har redan en del material jag skrivit sedan innan som passar in bara jag skriver om det en del, vilket känns skönt. Att inte börja på en vit sida. Det finns redan lite utfyllnad, jag behöver bara forma om den så den passar min nya historia.

Idag skrev jag bland annat en ny öppningsscen, och blev väldigt tillfreds med hur den utvecklade sig. Det är en känsla som inte brukar infinna sig särskilt ofta hos mig, speciellt inte när det gäller skrivande. Så jag är så himla peppad att köra på med det här nu, och faktiskt få den här berättelsen i pränt. Min huvudkaraktär har nog väntat rätt otåligt på den här stunden.
Så kanske jag också når ett av mina mål under 2019, som jag ska berätta mer om imorgon!

Jag hade inte planerat att skriva om mitt skrivande just idag, utan om en helt annan sak men jag anar att det behövde komma ut. Jag behövde nog få ur mig alla dessa tankar så jag kan släppa dem och bara köra vidare sedan.

Det jag egentligen hade tänkt berätta om är ett litet projekt som jag tänkt ha under året. Jag blev nämligen väldigt inspirerad av Elin Kero aka Nevnarien, att göra ett årstidsprojekt eller månadens bild, vad man nu vill kalla det. Hon har de senaste månaderna fotat en bild i månaden vid samma ställe, nere vid en sjö i närheten av där hon bor och jag tyckte det var en underbar idé. Att kunna följa tidens snabba växlingar genom att föreviga en bild i månaden på exakt samma ställe, och bara se skillnaden i naturens skiftningar.
Så här är min första bild av månadens bild/årstidsprojektet:

Jag tänkte att jag hakar på den grejen nu under 2019 och tar en bild varje månad nere vid vår lilla brygga vid tjärnen. Är extra roligt att ta sådana bilder vid vatten tycker jag, för det visar upp skillnaderna i de olika årstiderna så tydligt. Om vattnet är fruset om hösten, glittrande i sommarvärmen eller täckt av drivor av snö på vintern.

Som sagt, imorgon tänkte jag skriva ett inlägg med mina mål inför året och mina tankar kring varför jag valt de målen som jag gjort och varför de behövs. Hoppas ni vill kika in imorgon och läsa om det! 😊

Vilket superlångt inlägg detta blev, hoppas någon orkar läsa hela vägen hit. 🙈

Godnatt och stor kram till er! ♥

Min nya arbetsplats

Hej!

Jag har länge tänkt på att fixa så jag kan sitta ute i gula huset och jobba på dagarna, med bloggen, skrivande och fotoredigering. Har hittills suttit på flera olika platser i huset, biblioteket, kontoret, soffan i vardagsrummet eller i köket. Men jag tycker det är svårt att komma in i rätt arbetsflow när jag befinner mig på samma ställe som jag gör när jag inte jobbar. Att jag jobbar på samma ställe som jag också ska slappna av på är en dålig kombination. Det är som att jag aldrig är helt ledig och när jag jobbar så har jag inte heller fullt fokus på det.

Så nu har jag gjort i ordning ett rum i gula huset som är mitt nya arbetsrum! Det är egentligen vardagsrummet, men eftersom det är så stort så finns det gott om plats för både arbetsplats och soffa. Hittills har vi bara använt gula huset som gästhus när folk hälsat på, vilket är en sjukt bra grej att ha. Så behöver man inte störa varandra om man går upp/går och lägger sig olika tider. Det gula huset är ju ett fullt utrustat bostadshus, med kök, badrum, två sovrum och ett vardagsrum. Men nu kommer jag alltså att få lite användning av det också!

Det är förövrigt en magisk utsikt från min arbetsplats, med berget och tjärnen precis utanför. Det känns så himla bra att ha ordnat det så här, så jag har en plats dit jag kan gå för mitt arbete och bara släppa allting som kanske behöver fixas i huset. Här behöver jag inte bli stressad över diskberget eller bli distraherad av olika projekt vi håller på med. Jag kan bara ta med min laptop, en kopp kaffe och hundarna och gå ut hit. Arbetsbordet är tomt på grejer och inget behöver städas, jag kan bara sätta mig direkt ned och skriva/redigera eller vad jag nu vill göra. Helt underbart! 

Jag tar förstås med mig hundarna hit eftersom de inte gillar att vara själva mer än nödvändigt och min tanke är att de ska vänja sig vid att om vi är i gula huset så är det lika med vilostund. Inne håller de på och busar mycket och då har jag alltid svårt att koncentrera mig på mitt (de låter, mycket!). Bagheera verkar tycka det är helt okej att vara här när han blir inbäddad i en filt och Leia valde bädden som är precis nedanför elementet. Det märks att de gillar värme. 😀 <3

Här har jag också mina torkade örter, oljor, och olika fetter som jag ska använda till hudvårdsprodukter. Tycker det är så fint att ha allt här, på samma ställe. Så blir det också enkelt när jag ska testa mig fram med olika hudvårdsprodukter eller göra egna teblandningar, att allt finns samlat.

Så vi går ut hit på morgonen, jobbar fram tills lunch då vi går in och äter. Sedan går vi en promenad så jag får röra på mig och hundarna blir nöjda, innan vi går ut hit och jobbar några timmar till innan Daniel kommer hem. Så är i alla fall planen nu, så får vi se om det blir ett bra sätt att få in lite rutiner. Jag älskar ju att jobba hemifrån, men det som jag verkligen kan känna är bristen med det är just att man inte har några tydliga rutiner och då blir det så svårt att planera och få saker gjorda. Så jag hoppas verkligen detta leder till ett bra arbetsflöde för mig.

När jag pratar om att arbeta hemifrån så är det förresten inte största delen betalt arbete jag pratar om, eftersom jag gör det jag gör bara för att jag tycker det är roligt, jag får ju inte betalt för att blogga eller skriva. Däremot har jag då och då ett fotouppdrag som är betalt och även dessa jobbar jag med hemifrån. Men för mig är det arbete även om jag inte får betalt. Jag lägger cirka 2-6 timmar på varje blogginlägg, inräknat att ta foton, rensa, redigera, ladda upp och skriva text. Nu ska jag dessutom försöka bli bättre på att planera en del inlägg också för att förhoppningsvis höja kvalitén på blogginläggen.

Skrivandet jag nämner då och då är också något jag gör för min egen skull, än så länge i alla fall. Jag drömmer, precis som många andra, om att skriva böcker och få dem utgivna. Men jag vet också hur otroligt mycket arbete man måste lägga för att det ska kunna hända. Så nu har jag börjat ta mina egna drömmar på allvar och om jag ska kunna skriva en (eller flera) böcker så behöver jag lägga den tiden det kräver. Förhoppningsvis kommer den här nya arbetsplatsen ge mig den ro jag behöver för att komma igång ordentligt.

Hur ser det ut för er som jobbar hemifrån? Jobbar ni i samma rum som ni sedan också är lediga i? Hur funkar det i så fall för er?

Ikväll åker vi ned till Stockholm för att gå på begravning imorgon bitti. Det är Daniels morfar som tyvärr har gått bort, så det känns väldigt tråkigt. Men jag är säker på att han kommer få en fin begravning. <3

Önskar er en fin torsdag. Kram på er!

Där hjärtat hör hemma

Hej på er!

Jösses vad dagarna springer iväg, känns som att jag knappt hinner med någonting, fast egentligen så gör jag saker hela tiden. Häromkvällen var jag ute på en upptäcktsfärd i markerna häromkring, jag vandrade runt både här och där, var vid foten av berget, på andra sidan tjärnen och upptäckte alla möjliga fina platser. Jag lyckades också drulla till det och ramlade nästan ned i ett vattenfyllt dike, rände foten i ett djupt hål i mossan så jag sjönk ned ända till låret och lyckades ramla när jag nästan var hemma igen då jag fastnade med foten i en massa gammalt ris. Kameran klarade sig dock och jag blev mest smutsig, men är ändå glad att jag oftast är själv på mina turer i skogarna haha! Måste varit en syn med mig trillande omkring bland mossa och stenar.

Jag tog mig efter mycket kavande genom skogen till slut fram till foten av berget och det var faktiskt lite skrämmande att vistas där helt ensam när solen var på väg ned och skogen stod så tyst omkring mig. Stora stenblock låg kringströdda som av en jättes hand och bildade underliga formationer och små grottor, där det kändes som att både vargar och björnar kunde gömma sig. Jag är nästan aldrig rädd när jag är själv ute i skogen, då jag aldrig upplever den som läskig eller hotfull utan snarare brukar jag känna mig ganska trygg när jag är omgärdad av trädens stammar. Men det var verkligen en underlig stämning den där kvällen, allting var så tyst så varje steg jag tog ekade lång väg och jag inbillade mig hela tiden att jag såg saker i ögonvrårna. Sådär som att man skymtar något men när man vänder på huvudet är det ingenting där.

Jag tog ändå en del bilder, och det var när jag var på väg tillbaka till kameran som min fot helt plötsligt försvann ned i ett helt galet djupt hål i marken. Fick väldiga associationer till Ronja Rövardotter när hon fastnar med foten i ett hål i marken som visar sig vara taket i rumpnissarnas boning. Tänk om jag dråsade ned i några rumpnissars hus med mitt ben? 😀


Sedan drog jag mig närmare tjärnen, men på andra sidan mot vart jag brukar vara för att kunna fota från en annan vinkel. Och jösses om jag råkade hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt! Solen var precis på väg ned över trädtopparna och svepte in allt i sitt gyllene ljus och jag sprang begeistrat omkring och fotade som en galning för att hinna fånga ljuset innan det försvann. Det var ett magiskt vackert ögonblick och min tidigare rädsla var helt bortblåst. Jag sprang överlycklig omkring, ställde upp kameran, fotade, var framför kameran, flyttade allting vartefter solen förflyttade sig, slogs med myggen och försökte att inte drulla i tjärnen. Det var värt allt när jag fick såna magiska bilder. Är så himla kär i den här platsen. Den är inte perfekt på något sätt och det finns mycket jobb som behöver göras både på gården och i huset, men jag älskar redan allting här.

De lysande gula blommorna i dikena, svanarna som då och då landar i tjärnen, när månen vandrar över berget, vår utsikt från köksbordet där vi kan se solen gå ned bakom vedboden. Barfota fötter på gammalt trägolv, doften av gräs på kvällarna, att se äppelträdet i full blom och lyssna på svischandet från svalorna när dom flyger in och ut ur ladan. Efter bara två veckor så finns det redan så mycket att glädjas över och vara tacksam för. Varje morgon när jag går en morgonpromenad med hundarna så stannar jag upp och betraktar berget, tjärnen, skogen, fåglarna, vårt hus. Och jag känner mig verkligen hemma.