Stannar upp i oändlighetstrappan




Det är den 12:e juni och jag har inte hunnit eller orkat med att skriva ett enda inlägg sedan juni började. Det händer så mycket hela tiden att jag halkar efter med uppdateringar, sedan blir det mer och mer som jag vill berätta om. Plötsligt känns det oöverstigligt att “börja” igen och det skjuts upp gång på gång. Jag tänker hela tiden vad jag “borde” göra, även om det inte finns någon som lägger några måsten på mig, förutom mig själv. Alla projekt jag borde ta tag i, allt arbete jag borde göra. 

Bor man på en gård så finns det alltid mer att fixa och speciellt när man bor på en så gammal gård som vi gör, där mycket tillåtits förfalla under lång tid. Blir stressad över det ibland och känner att jag måste göra mer. Mer än vad jag hinner med och orkar. Mer än vad det finns timmar på dagen. En annan gång tänker jag att det är lugnt, bara att ta en sak i taget och njuta där emellan. Men det är svårt att faktiskt sätta sig ned och bara andas. Utan att ta upp telefonen, utan att tänka på vilket arbete jag ska ta tag i härnäst eller utan att se alla skavanker som borde fixas. 



Men jag känner att det är dags att ta ett litet steg tillbaka, njuta mer av sommaren som jag längtat efter så länge och göra de sakerna jag vill göra också, inte bara de jag borde göra.
Jag och Daniel hade en lång konversation om detta för några dagar sedan. Att man kan jämföra alla måsten med en oändlighetstrappa, de tar aldrig slut. Även om du gör klart ett projekt så kommer nya, det bara fortsätter och fortsätter. Så om man först ska göra klart alla “borde” innan man gör sina “jag vill”, så kommer man aldrig nå till de sakerna man vill göra. 



Därför tyckte han att man borde prioritera sina “vill” framför sina “borde” för de finns kvar där ändå, efteråt. Och det tyckte jag var en sådan fin tanke, för det är ju precis så det är. Vi lever här och nu, vi bestämmer vad vi gör med den tiden. När jag är gammal så vill jag se tillbaka på alla fina minnen av timmar under äppelträdet i trädgården, alla härliga dopp i sjöar, all den tid jag spenderade i naturen med lugn i sinnet, alla minnen och upplevelser med min familj och mina vänner. Känslan av att klappa på en mjuk hästmule och höra ljudet av deras förnöjda tuggande i gräset. Minnet av hundarnas glädje när de rusar fram i full fart över blomstrande ängar.

Inte se tillbaka och bara minnas hårt slit, evigt stressande över att inte vara “klar” och en känsla av att inte räcka till, hur hårt jag än arbetade. 



Att omsätta den tanken i handling är svårare än vad det kan låta som, men jag ska verkligen ge det ett ärligt försök.

Vi köpte en hängmatta för säkert en och en halv månad sedan, som vi hängde upp i trädgården mellan lönnarna på ett supermysigt ställe. Och jag har suttit i den en gång, för att provsitta den. Inte en sekund har jag legat där och bara slappnat av, följt molnen med blicken och njutit av sommaren. Och det är så fel, för jag har längtat efter det så länge. Nu ska jag banne mig börja använda den där hängmattan lite mer flitigt.

Ta hand om er vänner, jag hoppas ni ger er tid att slappna av och bara njuta. 
Kram på er ♥


4

En tur till barndomens rike

Hej på er!

Det händer så mycket här just nu att jag knappt fått ro att sätta mig vid datorn. De har nämligen satt igång med renoveringen av badrummet nu (!!) och vi har ägnat så himla mycket tid till att titta på inredning, kakel, klinkers, våtrumsvägg, handfat, osv. osv. i all oändlighet. Vi har bestämt oss, ändrat oss, hittat nya alternativ och velat fram och tillbaka till det yttersta, men till slut verkar vi ha bestämt oss!
Jag ska berätta mer om allt kring renoveringen, men det får bli i ett eget inlägg. Då ska jag också visa lite bilder!

Men nu tänkte jag prata om den senaste videon jag gjort. Ni som följer mig på instagram/youtube har kanske redan sett den, men för er som inte sett den så lägger jag upp den här med.


Så här skrev jag om den på instagram:

Detta är filmat på platsen som för alltid kommer ta upp en stor del av mitt hjärta. Platsen där jag är född (på riktigt född där alltså, mamma födde hälften av oss barn hemma!) och uppvuxen.

Platsen jag alltid kommer att förknippa med skratt, lek i snön och kärlek. Jag minns hur vi utforskade skogen och tomma ödehus, hur vi klättrade i de höga granarna så mamma blev helt svettig av ängslan.

Jag minns alla äventyr vi haft med hästarna, alla stora kalas med hela familjen samlad, allt fint vi fått uppleva av att växa upp i en stor, bullrig och kärleksfull familj.

Jag är tacksam över att jag alltid längtat dit, även när jag flyttade hemifrån som tonåring och hade en period då jag bara längtade bort, ut i världen. Men när jag väl befann mig någon annanstans så tänkte jag alltid på hemmet med glädje och saknad.
Det är fantastiskt att ha bott på samma ställe under hela min uppväxt, att mina föräldrar fortfarande bor där så vi kan samlas till jul och ha en mysig tid tillsammans. ❤️

Titta gärna i HD och fullscreen!

Mitt barndomshem har alltid betytt mycket för mig och det känns så roligt att få dela med mig av de här videoklippen till er. Så fler kan få njuta av skönheten i de oändliga skogarna, av solnedgångens fantastiska ljus och allt det vackra som finns på denna plats. Jag hoppas ni kommer tycka om den.♥

Tänkte att jag också skulle visa lite bilder därifrån som jag tagit under åren, och det visade sig snabbt bli ett mycket större projekt än jag hade tänkt mig haha. Eftersom jag har fotat med systemkamera ända sedan 2010 så har jag ett antal bilder att välja mellan och det visade sig vara rätt svårt.

Hur kortar man ned nio års fotande till ett enda blogginlägg liksom? Det är inte det lättaste. Försökte dock välja ut de bilder som jag tycker ger en känsla som representerar mitt barndomshem. Naturen, husen, djuren, stugorna och vattendragen. Allt det där som jag förknippar med hemma. <3

Våra fina hästar Hera och Stjärna. Hera var född bara några veckor efter jag föddes, så vi växte upp tillsammans. Hon var en envis häst med mycket egen vilja, det var sällan lätt att få henne att göra som man ville. Men vi hade mycket roligt tillsammans och hon lärde mig mycket. Tyvärr lever hon inte längre. 💔
Stjärna har jag nämnt tidigare i bloggen, hon fyller 39 år nu i mars. Hon är född och uppvuxen i friheten på Island och flyttade till Sverige när hon var fem år. Vi har haft henne sedan hon var cirka 6 1/2 år. Hon är världens snällaste häst, hon har botat mångas hästrädsla och skulle inte göra en fluga förnär. Alltid pigg och glad och vänlig. Älskade häst. ❤️

Det här var en vanlig syn när jag bodde hemma, mamma på promenad med alla sina vovvar. Hon fick ju en stroke 2017, och jag hoppas verkligen att hon kommer kunna gå ut och gå med sina hundar igen. Jag vet att det är något som hon uppskattar otroligt mycket och saknar just nu. <3

Hela den här vägen och en bit till gick vi fram och tillbaka varje skoldag, för att ta oss till bussen. 1 1/2 km till bussen, 4 mil till skolan enkel väg. Man blev härdad ända sedan man var liten. 😉

Älgar såg jag otaliga gånger, men lyckades inte fota dem lika ofta. De är snabba och skygga djur, förutom en älgko som flera somrar i rad kom till gården och stod och käkade på träden på baksidan av huset, bara några meter från fönstren. Man kunde öppna fönstret och prata med henne och hon brydde sig knappt. Ibland kom hon med en älgkalv på släp och betade på ängarna. <3

Jag fotade den här typen av bilder redan då, men har väl utvecklats lite sen dess! 😂


Det finns otaliga åar, bäckar och mindre vattendrag i området, men det är dåligt om bra badplatser. Så ville vi bada fick vi oftast åka cirka en mil till närmaste badplats.


Det här är en närliggande by som tyvärr är rätt ödelagd. När jag bodde hemma tror jag det fanns någon som bodde där men nu tror jag det oftast används som sommarställe. Tycker det är så trist när så här vackra platser överges och husen förfaller.

Jag och Robin sommaren 2013, när vi passade gården medan mamma och pappa var iväg på en liten resa västkusten. Vi hade en trevlig vecka där vi tog hand om djuren, var iväg på små äventyr i området och jag fotade en massa.

Jag åkte upp och spenderade nästan en månad hemma under augusti 2013 för att läka efter ett avslutat förhållande. Jag mådde väldigt bra av att vara hemma, spendera mycket tid i naturen, umgås med familjen och ha lugn och ro för eftertanke. Jag vandrade i skogarna, badade i sjöar, upptäckte nya skogsvägar på cykeln och hade kameran som ständig följeslagare.

Det syns inte på dessa bilder men herregud så mycket mygg det var den här kvällen. Jag och Robin var ute och strövade omkring i skogar vi inte varit i förut och upptäckte en massa nytt. Vi såg en älg, hittade vattendrag mitt ute i skogen och vandrade genom en dimmig skog samtidigt som vi slogs mot myggen och försökte att inte bli uppätna.


Sådana här möten kunde man få när man gick på promenad genom närmaste by! 😀 På bilden är min syster Lina och pappa i traktorn, samt hunden Lina hade då, Sigge.


Jag har gått i dessa skogar så otroligt många gånger, men slutar aldrig att förundras över hur vackert det är. Varje årstid bjuder på något nytt och det finns alltid mer att upptäcka, eller nya vinklar att se allting från.

Vintrarna präglades av stora mängder snö, kyla och magiskt ljus. Hjärtknipande vackra solupp-och nedgångar, fantastiska färger över hela himlen och sprakande norrsken.

Mammas och pappas hus ligger så att man hör när tågen passerar på järnvägen, men de är utom synhåll. Ljudet från tågen är också något som jag starkt förknippar med hemma.

Här har vi Heras förstfödda och enda föl. Vonar Neisti från Morliden, men han kallades hemmavid mest för Palten eftersom han var så fluffig och rund när han var liten. <3
Jag hade turen att vara med när han föddes och det var en otroligt häftig upplevelse. Efter det har jag varit med på flera fölningar, men den här första är något som jag alltid kommer minnas.

Han var lite seg och slapp när han föddes, han orkade inte själv sparka sig ur fosterhinnan och Hera gjorde ingen ansats att hjälpa till, då hon var helt slut efter fölningen så det var tur att jag och mamma var där, annars hade han kanske inte klarat sig. Vi fick dra bort fosterhinnan och gnugga honom torr, ta bort slem ur näsborrarna och hjälpa honom att börja dia.
Men efter det var han ett väldigt energiskt föl, full av bus och upptåg. När vi tog med hästarna på promenad så fick han springa lös bredvid och han älskade att hoppa omkring bland blåbärsriset i skogen eller sträcka ut i galopp på fälten. Nu bor han i Örebro-trakten och har ett lugnt och fint liv. <3

Det var några bilder från mitt barndomshem, jag hoppas ni tyckte det var roligt att få hänga med dit en sväng. Det är en sådan underbar plats på jorden. <3

Önskar er en fin helg! Stor kram ♥1

En händelserik helg

Hej på er!

Det blev en liten oplanerad paus några dagar, vi fick nämligen besök av min lillebror Robin under helgen! Han kom fredag morgon och stannade till måndag kväll så vi hann med en hel del saker under hans besök och det var verkligen supermysigt.

Vi har gått hundpromenader, varit en sväng på Erikshjälpen, varit vid Sveriges näst, näst längsta träbro, fastnat med bilen i den isiga backen, tittat på film, bakat, ätit god mat, pratat, spelat sällskapsspel och sista kvällen när jag skjutsade honom till tåget så passade vi på att äta vegansk pizza på Biteline inne i stan. Det var så roligt att få ha honom på besök och jag blir alltid så glad när någon kommer hit och hälsar på!

Sedan har jag ägnat mycket tid åt att skriva på mitt manus, lyssnat på podcasts och ljudböcker, vi har börjat röja i ladan och jag har varit ute mycket i solen. Det föll en hel del snö igen under helgen och sedan blev det kallt igen så det har varit väldigt vackert ute igen. Vi fick tillbaka vinterlandskapet en stund till.

Igår kollade jag upp hur många sidor jag skrivit i mitt manus än så länge, eftersom jag skriver på A4-sidor så är det svårt att översätta det till boksidor i huvudet, men hittade en hemsida som omvandlar antal ord till sidantal. Och jag är uppe i nästan 35 sidor redan, så det känns fantastiskt! Och jag blir bara mer och mer peppad att skriva ned den här berättelsen och att få lära känna mina karaktärer djupare.

Vad gör ni den här veckan?

Stor kram på er!♥0

The earth has music for those who listen

Hej vänner!

Hoppas ni mår bra och får en fin vecka! Har tänkt på det här med musik och hur viktigt det är för många. Jag älskar att lyssna på musik när jag skriver, redigerar bilder eller bara gör något tråkigt typ diskar, för det blir genast roligare med lite peppig, glad musik!

När jag sitter vid datorn vill jag dock ha helt andra känslor, då vill jag lyssna på låtar som får mig att bli lugn, fokuserad, inspirerad eller få den där härliga sago-feelingen som man får när t.ex. Sagan om Ringen-musiken kommer igång. Jag älskar när bloggare/youtubers som gör videos med otroligt vacker musik delar med sig av deras favoritmusik eller sin mest spelade Spotify-lista.

Jag älskar att hitta nya favoriter och sitter gärna länge och pysslar med att skapa spellistor på Spotify som kan fylla olika syften, med skapar-låtar, glädje-låtar eller musik som är lugn och stillsam som jag kan lyssna på när jag sover.

Tänkte jag skulle dela med mig av min absoluta favoritlista som jag skapat på Spotify, fylld med lugna, glada, action-fyllda och magiska låtar som får mig att direkt komma in i rätt stämning när jag sätter mig vid datorn för att skriva eller redigera bilder/videos.

Kanske hittar ni några nya favoritartister där?

Ni får väldigt gärna dela med er av era favoritlåtar/spellistor i kommentarerna också!

Stor kram!♥

0

Månadens bild & skrivandets svåra konst

Hej vänner!

Oj vad dagarna sprungit iväg både igår och idag. Jag har haft så fullt upp att timmarna bara försvunnit och så helt plötsligt har det gått två dagar utan bloggande. Igår satte jag mig nämligen ned för att ta tag i mitt skrivande. Har fått en massa pepp från både familj och andra att bara börja och huvudsakligen bara skriva. För att få in vanan och tanken på det.
Som jag nämnt tidigare så har jag alltid älskat att skriva och läsa, men jag har aldrig gjort någonting av det. Jag har massvis med påbörjade historier som jag entusiastiskt startat på när jag fått inspiration, där jag skrivit i frenesi för att få ur mig orden innan de försvinner och så har det bara… tagit stopp.

Varför, kan man ju undra då. Och det har jag insett nu på “äldre” dagar.
Jag har aldrig haft ett planerat slut, en mittendel eller någon struktur överhuvudtaget när det kommer till skrivande. Jag har fått en fantastisk idé som jag startat historien med och skrivit tills jag inte fick ur mig mer.

För om jag inte vet vart historien ska, hur ska jag då veta vad som borde hända härnäst? Jag har läst otaliga böcker om att skriva böcker. Stephen King, Bodil Malmsten och Elizabeth George är bara några av dem som skrivit böcker om att skriva böcker som jag läst. Jag har lyssnat på podcasts om skrivande, läst om skrivande, hittat bloggar om skrivande och pratat med folk om hur tusan man går tillväga. Men inget har hjälpt mig så mycket som det här blogginlägget har gjort och jag hittade det igår. Igår.

På 24 timmar har det hjälpt mig mer än något annat jag hittills prövat, för det har en riktig struktur jag kan följa, exempel på hur hon har skrivit själv och en modell som tar mig igenom alla viktiga punkter i en bok, i 17 steg.
(Hon har för övrigt en guldgruva av tips på sin blogg för dig som gillar att skriva, det finns hur mycket som helst, så kika in om du är intresserad av sådant.)

Jag har länge haft en idé, eller snarare en karaktär, som har dykt upp i flera av mina berättelser och som jag tycker verkar väldigt intressant. Jag vill skriva hennes historia, men jag har inte vetat hur historien slutar och hur ska jag då veta vad jag ska jobba mot? Vad som är viktigt att ta med? Eller vilka karaktärer som behövs?

Jag vet att en hel del författare skriver sin bok utan att veta slutet först och det fungerar säkert för många, men för egen del har jag insett att jag måste veta vart jag ska för att kunna skriva något som har ett meningsfullt innehåll. Om varje dialog ska föra handlingen framåt, hur ska den kunna göra det när jag inte vet vart de ska ta vägen härnäst? Mina karaktärer vet det definitivt inte! 🙈

Men jag fick som sagt lite jävlar anamma igår när jag hittade den här strukturen. Tog penna och papper och skrev helt enkelt ned en synopsis baserat på den modellen, fast med mina egna idéer och karaktärer förstås. Efter ett par timmars intensivt tänkande och skrivande så satt jag där med en övergripande handling till en hel bok. Väldigt förenklat förstås, men de stora dragen var med.

Vilka som är huvudkaraktärer, vem som är antagonisten, större konflikter och plot twists. Sedan finns det förstås otroligt mycket som behöver fyllas i däremellan, som säkert kommer behöva justeras eller ändras, och slutet kanske inte alls blir som jag bestämt nu. Efter jag skrivit hälften kanske jag ångrar mig och väljer ett annat slut.

Men det är okej. För nu har jag en ryggrad att utgå ifrån, en stomme som säger mig vart jag ska gå, vilka stora händelser som ska in. Jag har redan en del material jag skrivit sedan innan som passar in bara jag skriver om det en del, vilket känns skönt. Att inte börja på en vit sida. Det finns redan lite utfyllnad, jag behöver bara forma om den så den passar min nya historia.

Idag skrev jag bland annat en ny öppningsscen, och blev väldigt tillfreds med hur den utvecklade sig. Det är en känsla som inte brukar infinna sig särskilt ofta hos mig, speciellt inte när det gäller skrivande. Så jag är så himla peppad att köra på med det här nu, och faktiskt få den här berättelsen i pränt. Min huvudkaraktär har nog väntat rätt otåligt på den här stunden.
Så kanske jag också når ett av mina mål under 2019, som jag ska berätta mer om imorgon!

Jag hade inte planerat att skriva om mitt skrivande just idag, utan om en helt annan sak men jag anar att det behövde komma ut. Jag behövde nog få ur mig alla dessa tankar så jag kan släppa dem och bara köra vidare sedan.

Det jag egentligen hade tänkt berätta om är ett litet projekt som jag tänkt ha under året. Jag blev nämligen väldigt inspirerad av Elin Kero aka Nevnarien, att göra ett årstidsprojekt eller månadens bild, vad man nu vill kalla det. Hon har de senaste månaderna fotat en bild i månaden vid samma ställe, nere vid en sjö i närheten av där hon bor och jag tyckte det var en underbar idé. Att kunna följa tidens snabba växlingar genom att föreviga en bild i månaden på exakt samma ställe, och bara se skillnaden i naturens skiftningar.
Så här är min första bild av månadens bild/årstidsprojektet:

Jag tänkte att jag hakar på den grejen nu under 2019 och tar en bild varje månad nere vid vår lilla brygga vid tjärnen. Är extra roligt att ta sådana bilder vid vatten tycker jag, för det visar upp skillnaderna i de olika årstiderna så tydligt. Om vattnet är fruset om hösten, glittrande i sommarvärmen eller täckt av drivor av snö på vintern.

Som sagt, imorgon tänkte jag skriva ett inlägg med mina mål inför året och mina tankar kring varför jag valt de målen som jag gjort och varför de behövs. Hoppas ni vill kika in imorgon och läsa om det! 😊

Vilket superlångt inlägg detta blev, hoppas någon orkar läsa hela vägen hit. 🙈

Godnatt och stor kram till er! ♥0