Nästa film från Irland

Hej på er!

Jag hade tänkt lägga upp en del andra inlägg emellan filmerna, men de senaste dagarna blev inte som planerat och jag fick fullt upp med andra saker, så jag har inte hunnit förberedda de inlägg jag tänkt mig. Idag fick jag ett sms om att mina glasögon är klara så jag ska in till stan för tredje dagen i rad och vi ska även passa på att veckohandla så jag tänkte om och lägger ändå upp detta inlägg nu. Hoppas att ni inte tröttnat på mina filmklipp. 😉

Som vanligt, kolla gärna i HD och fullscreen för bästa kvalité. <3
Och om ni gillar mina videoklipp får ni gärna prenumerera på min youtube-kanal och gilla videon! En länk till min youtube ligger högst upp i bloggen om ni läser på datorn, och under ”menu” om ni läser i telefonen.
Hoppas ni gillar videon!

Kram på er vänner <3

 

Första videon från Irlandsresan

(Titta gärna i fullscreen och välj HD för bästa kvalité!)

Hej på er!

Har haft fullt upp de senaste dagarna med att få videon från Irland helt klar. Jag har ju fortfarande en massa bilder kvar att visa er från vår resa, men ville göra den här videon klart först. Jag filmade en del klipp under vår resa, och tänkte först klippa ihop allt till en enda film, men den blev lite väl lång så jag delade upp den i tre delar istället. (Haha, mitt största problem här i livet är att fatta mig kort!)

Så här är första delen, där ni säkert känner igen en del platser från de bilder jag redan har visat. Det är så roligt att få gå igenom alla klipp och bilder så här i efterhand, och få återuppleva resan och alla minnen via dem. Det är så mycket små detaljer som man glömmer så fort, men när man ser en bild eller ett videoklipp så dyker de återigen upp och känns lika tydliga som när man upplevde dem.

Det är en stor anledning till att jag älskar att fotografera och att jag även har fastnat mer och mer för att filma och redigera ihop små videoklipp. Men nu ska jag sluta skriva och låta er titta på filmen! Hoppas ni gillar. <3

Stor kram! <3

Augustiminnen från arkivet

Satt för ett par dagar sedan och redigerade en del bilder jag tagit under året men som jag glömt av att redigera då. Hittade då bland annat dessa bilder från augusti så tänkte dela dem med er. Idag är det en typisk novemberdag, det regnar från gråsjaskiga moln, golven är kalla under mina fötter och hundarna vill inte röra sig från soffan ens för att rastas. Så jag drar på mig tjocksockar, bäddar in hundarna i filtar och väljer att titta tillbaka på dessa fina stunder från en underbar sommar.

Vi plockade stora mängder äpplen som jag kokade äppelsaft, äppelmos och äppelmust av, bakade flera äppelpajer och hade ändå massvis kvar. De äpplen som föll till marken åt hundarna gärna upp. Vi sprang runt i shorts dygnet runt och svettades ändå, och Bagheera badade massor för att svalka ned sig. Leia var väl den som njöt allra mest av värmen, liggande mitt i solen och kunde inte vara lyckligare.

Vi hade fantastiska kvällar med rosa-lila-guldiga moln som täckte himlen och flera uppfriskande skyfall som skänkte livet åter till naturen. Gräset började sakta växa och täckte fälten med sin spirande gröna färg. Det kändes som att hela moder jord drog ett djupt, friskt andetag för första gången på flera månader.


Vi behövde återigen klippa gräset nästan varje vecka eftersom det helt plötsligt började växa i snabb takt. Jag älskade vårt hem mer och mer för varje dag och önskade att sommaren aldrig skulle ta slut.

Månen vandrade sin bana över bergen och började så sakteligen synas när nätterna återigen blev mörkare.

En kväll när jag kom hem efter jobbet så fick jag uppleva den här overkligt vackra solnedgången. Det såg ut som om vinden blivit satt i brand och svepte fram över bergen, förvandlande allting i sin väg till guld.

Bagheera var förstås med mig när jag klättrade omkring på stenblock och kämpade mig fram genom busksnår och träd för att få bästa vyn över solnedgången bortom kalhygget. Balanserande med kameran i handen och halkande på mossiga stenar. Han skuttade efter med lite bättre balans och utan att bekymras över kläder som fastnade i spretiga grenar.

Nu har jag massvis med saker att fixa för idag, jag passar på att göra mycket innesysslor dagar som denna när det ändå är lite tråkigt väder ute. Vad hittar ni på idag?

Stor kram till er! <3

Första drönarbilderna över gården

Hej på er!

Här är de allra första drönarbilderna som jag tog när vi flyttade till gården, jag har äntligen tagit tag i att skicka in dem och fått dem godkända. Det tog bara ett halvår ungefär haha. 😀

Så dessa bilder är tagna i mitten på maj, då vi flyttade till gården. Då hade löven just börjat slå ut och det var en fantastiskt vacker vår.

Här kan ni se hur det såg ut kring huset då. Det var en massa grejer kvar då som vi nu har monterat ned och plockat bort till en stor hög med grovsopor. Tog ett ryck igår och lastade bilen full med skräp som vi åkte och slängde på återvinningscentralen. Men det finns fortfarande mycket kvar, egentligen hade det varit smidigast att ha ett släp men eftersom vi inte haft möjlighet att köpa något än så får vi ta det i mindre omgångar när man ändå åker förbi.

Tycker det är så häftigt att kunna se allting från det här perspektivet, att få uppleva det vi ser varje dag på ett helt nytt sätt. Att få utsikten över gårdarna, vägen och bergen som vi annars knappt skymtar mellan träden.

Här är vår lilla tjärn, innan näckrosorna hade börjat slå ut och sprida sig mer mot mitten. Det är så rent och friskt vatten här, som blev ordentligt uppvärmt under den varma sommaren. När man hoppade i och hamnade ett par meter ned så kände man dock det iskalla vattnet som förmodligen kommer från underjordiska källor och jag kan tänka mig att det är därför det hålls så fräscht. Det fanns inte tillstymmelse till alger eller liknande som lätt blommar ut i stillastående sjöar.

Här kan ni verkligen se hur rallarrosorna brer ut sig på kalhyggena. På det bortre kalhygget uppe till höger i bilden är var jag tog dessa bilder.

De här bilderna tog jag i juli och här kan ni se att det hänt lite sedan i maj. Många grejer har blivit bortplockade och vi har försökt rensa upp så mycket skräp som möjligt. Tyvärr var gräset helt gult eftersom det knappt regnat något alls på cirka 2 1/2 månad i kombination med extrem värme.

Den lilla ladan som skymtar i skogen hör också till gården, men den är tyvärr i väldigt dåligt skick och lutar väldigt mycket. Kan tänka mig att den inte kommer orka en vinter till om det blir lika mycket snö som förra året.

 

De två sista bilderna tog jag när vi fick det första regnet på flera månader, samtidigt som det brann på två berg bara ett par kilometer från oss. Brandkåren var snabba med att släcka bränderna där dock, som uppstod på grund av blixtnedslag. Vi var såklart oroliga att det skulle hända hos oss med men vi hade tur den gången. Det var samtidigt en otrolig lättnad att regnet kom just då och det vräkte sedan ned i en och en halv dag, vilket var fruktansvärt välbehövligt.

Nu ska jag verkligen försöka bli snabbare med att skicka in filer för godkännande så jag kan publicera drönarfoton och videos lite mer frekvent.

Vad tycker ni om drönarfoton/videos? Är det något ni uppskattar?

Önskar er en fin kväll! Kram på er <3

Just outside Glenveagh Nationalpark

Där jag flög med drönaren första gången på Irland, utanför Glenveagh nationalpark, tog jag också de här bilderna medan Daniel målade en tavla. Eftersom man inte fick flyga drönaren inne i natonalparken (vilket verkar vara så i alla nationalparker) så stannade vi en bit utanför och parkerade bilen på en liten grusväg.

Vi lastade över allt vi ville ha med oss i en ryggsäck, bytte skorna mot gummistövlar och drog på oss regnjackor, då det var rätt mulet till en början. Sedan vandrade vi iväg, klafsade genom blöta partier, hoppade över diken och hjälpte varandra uppför branta ställen. Till slut kom vi upp på en liten höjd där det var torrt och med fin utsikt över bergen i fjärran, långt bort från andra människor och bilvägar.

Vi stannade här en lång stund, åt lunch på klipporna och njöt av tystnaden. Daniel målade på sin tavla och jag passade på att flyga drönaren. Det var inga problem att flyga här, utan ett enda träd att väja för och bara öppna vidder åt alla håll.

Det är väldigt roligt att fota och filma med drönaren, då den kan se allting från helt nya perspektiv. Helt plötsligt är jag inte bunden att kunna fota från endast de platser jag kan nå till fots. Nu kan jag fota trädtopparna, bergen, ja allting ända från 120 meters höjd. Det är en rätt mäktig känsla att se allting där uppifrån, att se världen bre ut sig miltals åt varje håll.

Jag har en DJI Mavic Air. När jag köpte den så köpte jag den med fly more combo-kitet, där man fick med extra batterier och en laddare som kan ladda upp till fyra batterier på en gång. Det var så värt den extra kostnaden eftersom varje batteri bara har cirka 21 minuter flygtid. Det är inte mycket medan man fortfarande håller på och lär sig hur den fungerar, men när kunskapen sitter hur man flyger den, så räcker 21 minuter ganska långt.

Det var så vackert på den här platsen, med en massa höga berg åt alla håll och lite vatten som skymtade där emellan. Det var en annan sak vi inte väntat oss av Irland, alla bergen. Jag har av någon anledning aldrig förknippat den gröna ön med just berg, utan sett framför mig hur den består av nästan bara gröna, böljande kullar. Vi åkte ju runt i princip hela kusten och i alla fall där var det otroligt mycket berg, vilket jag förstås älskade. Har alltid älskat kuperad natur, med dalar, berg, skogar och sjöar. Hemma hos mamma och pappa så kunde man i fjärran se bergen i nästan alla väderstreck. Långt därborta ruvade de på sina hemligheter, skimrande i en blågrå nyans och ibland dolda av dimma eller moln.

Det är också något som är genomgående i Daniels tavlor, skogar, berg och vatten. Kanske inte så märkligt att vi valde att bosätta oss där vi gjorde!
Det var i alla fall en underbar stund där på en namnlös plats på Irland. Bara vi och naturen, och långt, långt därborta en väg där det ibland svischade förbi bilar som en påminnelse om att vi fortfarande befann oss i människornas värld.

Efter det här stoppet fortsatte vi in i nationalparken och besökte Glenveaghs slott, som jag skrev om i det här inlägget. Det blir ett inlägg till från den här dagen, då blir det ett fikastopp, en solnedgång och lite stadsvandring.

Nu är det sovdags för oss och imorgon är det en ny vecka. Jag hoppas ni får en fin måndag och en bra start på veckan!
Stor kram <3

Glenveagh castle

Vår fjärde dag på Irland började vi strax utanför Glenveagh national park eftersom jag ville testflyga drönaren och det fick man inte göra i nationalparkerna. De bilderna har jag dock inte redigerat än så jag börjar med det vi gjorde efter, nämligen ett besök på Glenveagh Castle.

Från the visitor center och parkeringen så var det en promenad på flera kilometer ned till slottet men eftersom det gick bussar så tog vi en sådan istället. Vi frågade busschauffören vart man kunde köpa biljetter, men han sa att vi kunde åka med utan biljett ned och sedan köpa biljetter på slottet när vi skulle åka tillbaka upp igen. Det stämmer verkligen att de flesta irländare är så himla trevliga! När Daniel skulle köpa biljetter för att åka upp igen, så berättade han att vi inte köpt någon biljett på vägen ned och alltså skulle betala för den nu, de blev förvånade över att han var så ärlig att han ens sa något om det och gav oss rabatt bara för det haha. Så fint. <3

Slottet och dess omgivningar var verkligen helt magiska och otroligt vackert skötta, det var verkligen värt att åka ned dit och gå runt. Så lummig trädgård, färgglada blommor och ett vackert gammalt slott.

Slottet låg vackert till med vatten på ena sidan och en stor välskött trädgård på den andra. Det fanns ett café och någon liten butik med souvenirer om jag inte minns helt fel. Medan vi var där så var det inte heller speciellt mycket folk så vi kunde verkligen strosa omkring i lugn och ro.

Min fina. <3

Man kunde gå upp i ett av tornen utan att betala något, så det passade vi förstås på att göra. Ville man se slottet från insidan var man dock tvungen att betala för en rundvisning och det hade vi inte riktigt lust med. Det räckte gott och väl med de fantastiska omgivningarna.

Tycker det är SÅ fint när det växer murgröna och andra växter på husen. Synd att det inte är så bra för trähus, annars skulle jag gärna klä hela vårt hus i slingrande växter..

Det var jag och pensionärerna som sprang runt och fotade haha 😀

Älskar färgglada blommor, de lyser verkligen mitt i allt det gröna. En sak som både jag och Daniel reagerade på var hur mycket palmer det var överallt, varenda trädgård stoltserade med palmer i överflöd. Kändes som ett träd jag inte alls skulle förknippa med Irland innan vi varit här.

I den här trädgården hade de dessutom en odling av bambu som var flera meter hög. Det var som en liten gång emellan så man kunde gå in i en tunnel under bambun. Så häftigt att man kan göra kläder och allt möjligt av bambu.

Älskade det här lilla lusthuset eller vad det nu ska kallas. Så himla fint och fantasy-aktigt.

Det fanns så mycket fint att se att det kändes som att det var omöjligt att ta in allting, jag fotade himla mycket och det är jag glad för så här i efterhand då jag verkligen kan uppleva allting igen genom att titta igenom fotona. Det svåra är att välja ut vilka få bilder jag ska dela med mig av.

Det var ett väldigt mysigt besök och vi båda uppskattade verkligen den här lilla utflykten. Vi blev båda inspirerade till hur vi vill ha det i vår egna trädgård i framtiden och jag hoppas vi kan få en liten del av våra omgivningar att bli lika harmoniska.

Sedan var det dags för oss och pensionärerna att ta bussen tillbaka till parkeringen.

Ska redigera bilderna från när jag fotade med drönaren så ni får se dessa också, det kanske blir nästa inlägg! Nu är det i alla fall sovdags för oss efter en lång. dag. Hoppas ni har det fint allesammans.

En stor kram till er! <3

En sista glimt av sommaren

Hej alla nya människor som hittat in här på bloggen! Vad roligt att ni hittat till mitt lilla hörn av internet, välkomna. 😀
Jag tänkte dela med mig av dessa bilder som jag inte visat här ännu, men som jag tog i somras under några dimmiga morgnar här på gården. Jag älskar att vara ute och fotografera på morgonen, att få vakna till liv ute i naturen och starta dagen med att andas in skogens doft medan solens strålar letar sig fram mellan trädtopparna.

Här är jag och en av våra hundar, Bagheera. Han älskar att springa lös på ängarna och i skogen, så han uppskattar verkligen att bo här. <3

Han är nu 3 1/2 år gammal och har bott största delen av sitt liv i Stockholm, men varje gång vi åkte norrut för att hälsa på mina föräldrar så märkte man hur mycket han älskade att vara på landet och hur bra han trivdes med det. Att få gräva hål i åkern på jakt efter spännande dofter, käka grönt, daggfriskt gräs i morgonsolen, att få kasta sig ut i tjärnen och simma efter pinnar, få springa fritt på skogens sviktande stigar. Det är ett härligt hundliv. Så det var så underbart när vi till slut hade möjligheten att flytta hit och låta honom och Leia njuta av allt det här.

Den här fantastiska skogen, dimman, ljuset, berget. Allt det här vackra som finns precis utanför vår dörr, det är bara att kliva ut och ta in det. Andas och släppa alla spänningar eller stress som finns inom en, bruset försvinner och det är förtrollande tyst. Endast korpens kraxande bryter emellanåt stillheten. Man kan nästan tro att man klivit ut genom dörren, rakt in i sagan.

Jag kände mig lite som en sagofe den här morgonen, springande på bara fötter genom det daggvåta gräset medan dimman låg vit och ullig över världen, samtidigt som solen sakta steg på himlen och gav världen en guldig nyans.
Förresten, ser ni alla vita prickar på lagården? Det är fröer eller pollen som blåser runt i vinden, och klär våra byggnader tills de blir helt prickiga.

Tre saker ni kanske inte visste om mig: 

Jag har alltid på musik när jag sover. Någon lugn lista med avslappnande låtar som får andningen att sakta ned och ögonlocken att falla igen. Kan sova utan, men är så van vid musiken nu att det är jobbigt när det är helt tyst. Plus att Bagheera snarkar så högt haha.

Jag älskar att läsa och jag gör det snabbt. I år har jag läst (och lyssnat) på 181 böcker. Mitt mål var 150 stycken. Inte som en tävling, utan som en sporre till mig själv att välja läsningen framför att t.ex. skrolla på fb. Jag lyssnar också på ljudböcker medan jag gör saker (städar och sånt som är lite tråkigt) så då hinner man med många böcker. Har skrivit ett inlägg om min läsning här om ni vill kika.

Jag har aldrig haft hål i tänderna!

Fina Leia, som vi adopterade i december förra året. Som älskar att ligga i solen även när det är 35 grader i skuggan, som pratar, gnäller och ylar mer än någon annan hund jag har träffat. Som kan dra i kopplet jättemycket när man går bortåt, men vänder man hemåt drar hon lika friskt åt det hållet haha! Som bär iväg med sin matskål när hon tycker det är dags för mat och som helst vill sova PÅ en om hon får (under täcket). <3

Nu under sommaren har de fått sitta fast i långlinor när vi varit ute på gården och pysslat, så dom inte skulle springa iväg. Men om allt går som det ska så planerar vi att bygga en gärdsgård runt tomten nästa vår/ sommar och då kommer dom få så mycket mer frihet. Då kan dom gå in och ut som dom vill när vi är hemma, och springa löst och leka utan att vi behöver oroa oss för att dom ska springa efter vilda djur eller någon doft. Längtar efter att ge dom den friheten.

Vårt fina äppelträd som gett oss drivor av äpplen den här sommaren. Som resulterat i en massa äppelpaj, must, saft och mos. Tänkte torka äppelringar också, men de sista äpplena var det tyvärr en hel del dåligt på så jag fick skära bort för mycket för att kunna göra ringar. De bitarna blev must istället! Vi har fortfarande en massa svarta och röda vinbär samt rabarber i frysen så känner ändå att vi har så vi är nöjda. Så kan man ta fram och göra saft, sylt eller paj i vinter, på frukter och bär som vuxit i vår egna trädgård.

Jag hoppas ni som hittat hit kommer gilla att hänga här med mig, är det något ni undrar över eller vill berätta så skriv hemskt gärna en kommentar!

Stor kram till er <3

Dunluce castle & Giant’s causeway

Här kommer nästa inlägg från vår Irlandsresa! Vi är fortfarande bara på dag tre, eftersom vi var på så många ställen den dagen så har jag fått dela upp inläggen en hel del. Dag tre började vi vid The Dark Hedges, där Daniel friade till mig. <3 Efter att vi spenderat en lång stund där så åkte vi vidare till ruinerna av Dunseverick Castle. Näst på tur var ett kort stopp vid Dunluce Castle, som ni ser på bilden nedan.

Det blev inget långt besök där, eftersom de skulle stänga bara några minuter efter att vi kom fram. Som allting annat stängde de också klockan fem på eftermiddagen och eftersom hela området var inhägnat så kostade det förstås pengar om man ville gå in på området. Vi ville inte betala för att sedan behöva rusa runt och se allt på fem minuter så vi stannade bara utanför och fotade en stund. Slottet låg väldigt vackert, längst ute på en klippa med havet som bakgrund.

Slottet byggdes någon gång under 1500-talet och har tydligen en del historier och sägner om sig. Bland annat hur hela köket och kökspersonalen någon gång på 1600-talet rasade samman och föll ned i havet. Men det verkar som att den historien inte är riktigt sann eftersom de kunnat se på målningar av slottet från 1800-1900-talet att köket verkat vara intakt. Det ryktades också om en vitklädd kvinna som uppenbarat sig på klippkanten för en liten pojke som bodde i slottet och sedan bara försvunnit i vinden.

”In 1534, one of the child members of the McQuillan family claimed to have seen a woman in a white dress standing at the edge of the cliff, looking out at the ocean at sunset. He said he watched her fade into the wind. No one believed the child so he retrieved his eldest sibling out the next night to watch for the ghost, but it did not appear. 

Then in the early 1550s, many people claimed to see a woman in a white dress walking down the shore below Castle Dunluce at sunset until finally one day the McQuillan boy, now in his 30’s, walked down to the shore and tried to speak with the ghost. After that, it stopped. No reports have ever been made of seeing the woman again.”

Efter det åkte vi vidare till dagens sista stopp – nämligen Giant’s causeway! Vi parkerade bilen och gick sedan igenom visitors center, där man kunde köpa souvenirer, gå på toaletten eller bara vila sig en stund. Vi kikade runt lite snabbt men hittade ingenting som vi ville ha, så då gick vi vidare ut. Från parkeringen så var det en promenad på kanske tio minuter ned till Giant’s causeway och det gick turistbussar om man inte kunde eller ville gå hela vägen, men vi promenerade.

Det var en fin utsikt på vägen ned, med vackra vyer, klippor och gröna kullar. Jag stannade varannan sekund för att fota så för oss tog nog promenaden lite längre än normalt… 😉

Jag tyckte den här klippan liknade en bister groda eller padda som kikar ut över vidderna. Kan ni se den?

Tänk att hela bussar kör på de här smala, smala vägarna… Det är imponerande hur duktiga chaufförerna är på att manövrera fordonen.

På Irland så är det mesta byggt av sten och det är lätt att förstå varför. De har knappt några skogar, men sten har dom så det räcker och blir över.

Långt där framme ser ni kanske en massa färgglada prickar? Det är människor som klättrar runt på stenarna vid Giant’s causeway.

Imponerande av blommor och växter att kunna frodas i ett så kargt klimat som mellan alla dessa stenar.

Äntligen framme! En helt otrolig plats, som sätter igång fantasin och man började fundera på vad som egentligen skapat denna otroliga plats. En snabb googling lärde oss detta –

Giant’s Causeway är ett område på Antrimkusten i Nordirland med formationer bestående av över 40 000 svarta polygonformade, de flesta som hexagoner, basaltstenar. Fenomenet är ett resultat efter ett underjordiskt vulkanutbrott för omkring 60 miljoner år sedan. Utbrottet sträckte sig mot norr till Skottland, där liknande formationer återfinns på ön Staffa. De tusentals sexkantiga basaltpelarna är samlade i en klunga, som en jättelik vaxkaka och stenarna fortsätter från kustklipporna ner i vattnet och försvinner. Liknande strukturer finns på flera platser i världen, bland annat Panská skála i Tjeckien och Kirkjugólf på Island.”

Här har du bilden som folk skulle visa upp på sociala medier, där det ser ut som om vi var helt ensamma där och kunde utforska allt i lugn och ro. Men sanningen är en helt annan..

Så här såg det nämligen ut om man fotade från en annan vinkel. 😀 Det var fullt med folk överallt, och jag hade fullt sjå med att kunna ta några bilder utan en massa andra människor i bild. Allt handlar om vinklar. Så man ska inte tro att allt är så perfekt som det kan se ut på Instagram t.ex. Det finns mycket runt omkring som folk inte delar med sig av, och det är viktigt att inte glömma bort det.

Men vi hittade till slut en liten avskild plats och kunde fota hyfsat ostört. Det stod tre personer med reflexvästar, antar att de var någons sorts personal, en bit bort också och såg till att folk skötte sig och inte klättrade omkring där det kunde vara farligt, samt sa till när turistbussarna skulle åka uppåt igen. Vi stannade ganska sent så efter en stund försvann faktiskt många av de människor som var där när vi kom.

Det var en väldigt vacker plats, men fy vad det blåste! Kommer fortfarande ihåg hur mycket jag frös, mina händer blev helt stelfrusna så det var lite svårt att fota till slut.

Men det var värt att frysa den lilla stunden, för åh vilken häftig upplevelse att få befinna sig där, att hoppa från sten till sten och studera texturen på dom, känna havets salta lukt och blicka ut över horisonten där inte något störde ögats väg.

Det var en ganska molnig kväll men precis innan vi skulle gå därifrån och ta oss tillbaka till bilen så sprack molnen upp och solens strålar letade sig ned för att möta havsytan. Det var så vackert och jag är glad att vi stannade lite längre så vi fick uppleva den stunden.

Den kvällen sov vi på ett B&B som låg precis bredvid en strand, vi fick ett rum högst upp i huset och det var mååånga trappor att gå i, med allt bagage upp och ned. Men det var en vidunderlig utsikt över stranden och havet så det gjorde inte så mycket. Där spenderade vi vår första kväll som förlovade och åt hummus med någon färdig risblandning på påse, som hade olika smaker och grönsaker i. Det låter inte så speciellt men jösses vad gott det var efter en lång dag som vi spenderat utomhus på flera olika platser och sedan kört bil i flera timmar.

Haha en annan rolig anekdot är efter att Daniel hade friat och vi var klara vid Dark Hedges och satte oss i bilen igen, så var det dags för lunch och vi båda var superhungriga. Det fanns inga restauranger eller något just där, så vi käkade vita bönor i tomatsås, direkt ur burken haha! Så romantisk förlovningslunch 😀

Kram på er!

Dark hedges & Dunseverick castle

Här kommer en fortsättning av mina inlägg från Irlandsresan! Nu är vi på dag 3, vilken jag redan skrivit en del om tidigare eftersom det var dagen då Daniel friade. <3

Nu tänkte jag visa några fler bilder från vår förlovning och från vårt andra stopp den dagen.

Här började vi den tredje dagen, efter en ganska lång resa från stället vi sov på. Eftersom Nordirland tillhör Storbritannien så har de pund som valuta och miles/hour istället för kilometer så det var väldigt förvirrande när man skulle förstå vilken hastighet det stod på skyltarna när man körde bil. Så jag fick sitta med en hemsida uppe där man snabbt kunde omvandla hastigheten i miles till kilometer så vi visste hur snabbt vi fick köra… 😀

The Dark Hedges var verkligen en magisk plats med dessa enorma bokträd som är över 250 år gamla. Men jag blev ledsen när jag såg hur många det är som har karvat in sina namn i träden, eftersom detta skadar träden.

Tyckte det passade så fint att ta bilder på asken och ringarna i den här miljön. <3

Det är öppna gröna fält på sidorna som verkligen ger en irländsk känsla, med böljande landskap och kullar. När Game of Thrones spelade in här så tog de ned staketen på sidorna och strödde smuts och jord över hela vägen, vilket tog dem cirka 2 dagar. The Dark Hedges är i serien en del av The Kingsroad.

Det var en hel del folk där, trots att vi inte besökte Irland under den värsta turistsäsongen så man fick ha en hel del tålamod för att kunna fota utan att en hel skock av människor täckte utsikten. Det är verkligen det värsta med turistattraktioner, det finns inte en chans att man får vara där ifred och i lugn och ro ta sina bilder, utan man måste snabbt fota och sedan vänta länge tills nästa tillfälle ges. Jag är förstås väldigt glad över alla dessa platser som vi fått se och uppleva, men jag föredrar verkligen att fota ensam i våra ensliga skogar här hemma där man får vara ifred.

Efter det åkte vi vidare och stannade vid Dunseverick Castle, som inte längre är något slott utan bara några förvittrade stenar på en klippa. Men en gång i tiden låg här ett riktigt slott och ståtade högt uppe på klippans brant. Det ser inte mycket ut för världen, men platsen var fantastiskt vacker och vi stannade här mycket längre än vi hade tänkt från början.

Vi såg många turister som körde in bilen i parkeringsfickan, stannade bilen och hoppade ut utan att ens stänga av motorn, knäppte ett par bilder och sedan hoppade in i bilen och sladdade iväg… Det måste vara fruktansvärt tråkigt att turista på det sättet, som att de stannar och tar några bilder bara för att kunna säga att de varit där. Att bara stressa från den ena platsen till nästa. Nej fy vad trist. Vi kanske inte hann se lika många ställen som vissa andra, men de vi väl stannade på såg vi verkligen ordentligt och spenderade mycket tid där, med att andas, ta in atmosfären och bara strosa runt i lugn och ro. Så himla skönt. 🙂

Jag stod en lång stund där vi kanten och kände vinden blåsa och andades in den salta havsluften. Kände hur vinden blåste ren en från tankar och måsten för en stund. Det är något väldigt lugnande med en ordentlig vind, hur motsägelsefullt det än kan låta. Som att den tar tag och rensar upp en massa gamla dammtussar som ligger och skräpar i sinnet och lämnar det öppet och redo för nya tankar.

Tänk att någon en gång för länge sedan bestämde sig för att bygga ett slott här uppe på klippan. Vilket jättejobb det måste ha varit att frakta upp allt man behövde!

Vackra klippor som formats av tidens tand, av vatten och vind. Och lite växtlighet som är stark nog att kunna växa på en sådan karg plats.

Jag är där för perspektiv! Det var verkligen enorma klippor. Ser ni mig?

Daniel var så snäll och bar runt på mitt stativ när jag inte använde det. <3

Vackra vyer uppifrån klippan där man kunde se rätt ned i havet och beskåda alla fiskmåsar som flög fram och tillbaka till sina bon som de hade längs branterna. Det växte också många små, fina blommor där uppe och jag satt en bra stund vid kanten och tittade på utsikten nedanför mina fötter.

<3 <3

Ser ni den lilla grottan nedanför klippan? Man förväntade sig nästan att det skulle komma något sagoväsen smygande upp därifrån.. 😀

En vacker plats som jag är väldigt glad över att vi stannade vid, det var en mäktig natur och väldigt fridfullt eftersom vi i princip var ensamma. Det var många som fotade ruinen från vägen men bara ett annat par som faktiskt gick ned för slänten och fotade från andra vinklar. Det gav oss en helt annan upplevelse än om vi hade hållit oss till vägen eller ”riktiga” utkikspunkter dit alla andra gick. Så det är ett tips om ni reser runt och ser fina platser, nöj dig inte med det alla andra redan har tagit, utan utforska och hitta nya vägar/vinklar/ljus som kan ge dig en helt annan bild. (Utan att för den delen förstöra eller gå någonstans där det inte är tillåtet.)

Vi åkte till två platser till den här dagen men de får komma i nästa inlägg så inte det här inlägget blir ännu längre. Hoppas att ni uppskattar mina reseinlägg från Irland!

Stor kram på er! <3

Sveriges mittpunkt

Hej på er!

Nu har jag inget mer jobb inplanerat på ett tag så förhoppningsvis ska jag bli lite bättre på att göra inlägg mer regelbundet. Har känt mig rätt dålig de senaste dagarna, som att en förkylning var på väg att bryta ut. Men har sovit mycket, druckit citron/ingefäravatten och bara försökt intala min kropp att inte bli sjuk. Hade verkligen ingen lust att bli sjuk precis nu när jag äntligen har lite tid för mig själv! Men idag var jag ledig och har faktiskt känt mig väldigt pigg och gjort en massa grejer.

Vi har plockat ned de sista äpplena och sen beskurit äppelträdet som växte helt vilt innan. Jag har plockat upp skräp som låg slängt i skogen och kring tjärnen, (varför slänger folk alltid skräp i naturen??!) dragit ihop en massa ris och kvistar som de förra ägarna röjt men sen bara lämnat. Det såg så skräpigt ut så idag tröttnade jag och drog ihop en stor hög med ris. Äntligen är det lite svalare i luften så man orkar åtaga sig såna här projekt utan att dö av värmeslag.

Jag har också rensat i trädgårdslandet som var helt igenvuxet och beskurit vinbärsbuskarna som hade en massa grenar som släpade i marken.

Sen tog vi oss ett dopp och jösses vad kallt det var i vattnet nu! Men efter en stund vande kroppen sig så vi simmade ändå en stund innan vi tog oss i land och gick upp. Eftermiddagen har jag spenderat med att redigera bilder från Irland och så har vi bakat en äppelkaka.

När jag satt och väntade på att bilderna jag redigerat skulle exporteras från lightroom så gick jag igenom lite andra bilder från den här sommaren och insåg att jag glömt att visa er foton från när Daniel, Filip och jag var på utflykt till Flataklocken, alltså Sveriges mittpunkt.
Vi passade på att åka dit då när vi ändå hade besök, det är ju roligare att göra såna utflykter om man är några stycken.
Det var en lång, vindlande väg som stadigt steg uppåt och tog oss till Sveriges geografiska mittpunkt. Vägen var full av hål och i dåligt skick, så man fick köra långsamt men det gjorde ingenting eftersom det var en sådan fantastisk utsikt så då fick vi gott om tid på oss att beundra den.

Det stod en skylt med information precis vid parkeringen och där kunde vi läsa att om det var klart väder så kunde man se ända till Sundsvalls kust. Men inte gjorde vi det inte! Däremot såg vi en väldigt vacker utsikt och det är ju inte så dåligt det heller.

När vi kom upp var vi de enda där och vi parkerade och insöp det vackra landskapet. Nedanför oss bredde skogar och små sjöar ut sig så långt man kunde se och i fjärran färgades bergstopparna blåa. Det var en vansinnigt varm dag så vi var glada att man kunde köra bil hela vägen upp.

Vi följde en liten väg uppåt till skylten som märkte ut mittpunkten och den lilla triangeln som visade exakt var Sveriges mitt är.

Det finns även ett café där uppe och vi gick in för att få lite skugga och frågade om de hade något veganskt. Jodå, det hade dom. Lite Oatly glass och då menar jag verkligen lite. Vi fick typ en sked var haha. Det måste varit bottenskrapet i en någon gammal förpackning. Tråkigt att de inte hade mer än så.

Här är Sveriges mittpunkt. 😀

Men vi hittade i alla fall en bok som handlade om historia från bygden däromkring. Tyvärr var inte vår lilla by med, men det var ändå intressant att få läsa så vi köpte med oss ett exemplar hem.

Killarna spanar ut över bygden. 🙂


Vi gick runt och knäppte några sista bilder innan vi åkte hem igen. Det var en mysig utflykt, det enda jag hade önskat annorlunda var att de hade haft någon ordentlig fika även till oss veganer. Men, men det kommer nog, så småningom. När företag börjar inse att vi blir fler och fler och att det är inte är så ekonomiskt att missa hela den gruppen av människor.

Ett trevligt utflyktsmål i alla fall. 🙂

Den trasiga vägen, full av hål överallt haha.

Nu ska jag gå ut med hundarna på en sista kvällsrastning innan det är dags att hoppa i säng. Hoppas ni har det fint!

Stor kram på er! <3