Stannar upp i oändlighetstrappan




Det är den 12:e juni och jag har inte hunnit eller orkat med att skriva ett enda inlägg sedan juni började. Det händer så mycket hela tiden att jag halkar efter med uppdateringar, sedan blir det mer och mer som jag vill berätta om. Plötsligt känns det oöverstigligt att “börja” igen och det skjuts upp gång på gång. Jag tänker hela tiden vad jag “borde” göra, även om det inte finns någon som lägger några måsten på mig, förutom mig själv. Alla projekt jag borde ta tag i, allt arbete jag borde göra. 

Bor man på en gård så finns det alltid mer att fixa och speciellt när man bor på en så gammal gård som vi gör, där mycket tillåtits förfalla under lång tid. Blir stressad över det ibland och känner att jag måste göra mer. Mer än vad jag hinner med och orkar. Mer än vad det finns timmar på dagen. En annan gång tänker jag att det är lugnt, bara att ta en sak i taget och njuta där emellan. Men det är svårt att faktiskt sätta sig ned och bara andas. Utan att ta upp telefonen, utan att tänka på vilket arbete jag ska ta tag i härnäst eller utan att se alla skavanker som borde fixas. 



Men jag känner att det är dags att ta ett litet steg tillbaka, njuta mer av sommaren som jag längtat efter så länge och göra de sakerna jag vill göra också, inte bara de jag borde göra.
Jag och Daniel hade en lång konversation om detta för några dagar sedan. Att man kan jämföra alla måsten med en oändlighetstrappa, de tar aldrig slut. Även om du gör klart ett projekt så kommer nya, det bara fortsätter och fortsätter. Så om man först ska göra klart alla “borde” innan man gör sina “jag vill”, så kommer man aldrig nå till de sakerna man vill göra. 



Därför tyckte han att man borde prioritera sina “vill” framför sina “borde” för de finns kvar där ändå, efteråt. Och det tyckte jag var en sådan fin tanke, för det är ju precis så det är. Vi lever här och nu, vi bestämmer vad vi gör med den tiden. När jag är gammal så vill jag se tillbaka på alla fina minnen av timmar under äppelträdet i trädgården, alla härliga dopp i sjöar, all den tid jag spenderade i naturen med lugn i sinnet, alla minnen och upplevelser med min familj och mina vänner. Känslan av att klappa på en mjuk hästmule och höra ljudet av deras förnöjda tuggande i gräset. Minnet av hundarnas glädje när de rusar fram i full fart över blomstrande ängar.

Inte se tillbaka och bara minnas hårt slit, evigt stressande över att inte vara “klar” och en känsla av att inte räcka till, hur hårt jag än arbetade. 



Att omsätta den tanken i handling är svårare än vad det kan låta som, men jag ska verkligen ge det ett ärligt försök.

Vi köpte en hängmatta för säkert en och en halv månad sedan, som vi hängde upp i trädgården mellan lönnarna på ett supermysigt ställe. Och jag har suttit i den en gång, för att provsitta den. Inte en sekund har jag legat där och bara slappnat av, följt molnen med blicken och njutit av sommaren. Och det är så fel, för jag har längtat efter det så länge. Nu ska jag banne mig börja använda den där hängmattan lite mer flitigt.

Ta hand om er vänner, jag hoppas ni ger er tid att slappna av och bara njuta. 
Kram på er ♥


4

Månadens bild – Maj

Hej vänner!

Jag ber om ursäkt för den dåliga uppdateringen på sistone, men som ni nog förstår så har det varit mycket att ordna med inför hästarnas flytt hit, och även efter att vi fått hit dem så har jag haft minst sagt fullt upp. Bara att ta hand om alla hästgrejer, göra i ordning sadelkammaren, hänga upp krokar, rensa ut trasiga saker, rengöra, putsa och allt annat som behövt göras har tagit otaliga timmar. Men så har grejerna legat i princip oanvända i typ tio år också, så det är inte så konstigt. Jag har även gått promenader med hästarna, borstat på dem i timmar, byggt hagar, fixat stallet, mockat hagar, trasslat ut eltråd och tusen grejer till hela dagarna. Men det är så roligt att jag inte tänker på hur tiden går och så plötsligt är maj slut.

Det blev verkligen en helt annan vår än förra året, då flyttade vi till gården i mitten på maj och det var så vansinnigt varmt. Det kändes som sommar redan då, solen gassade vareviga dag och vi badade i tjärnen. I år fick vi en kort period av värme i april, men sedan vi kom in i maj har det snöat, regnat, blåst och varit kyligt om vart annat. Då och då har solen kikat fram, men det har varit mycket kallare än förra året. Jag är bara glad för regnet som gör att allt i naturen växer så himla fint nu och för att det minskar risken för skogsbränder, så jag är nöjd ändå! Även fast vi inte kunnat bada i maj i år. 😇

Steg upp klockan sex imorse för att hinna ta månadens bild innan jag skulle åka till jobbet. Jag borstade av Kristall som sovit i stallet och var full av spån, sedan promenerade vi ned till vattnet tillsammans. Jag med fickorna fulla av hästgodis och han nyfiket spejandes omkring sig.
Det kändes rätt självklart att månadens bild var tvungen att innehålla en häst, så det fick bli Kristall som ställde upp den här månaden! Han var så himla snäll och stod lugnt medan jag bytte skor, tog av mig jackan och fixade med kameran. Men så fick han också belöning för att han var så duktig. 🤗

Visst är han söt vår lilla ponny? ♥

Han är lite väl rund, men vi har börjat motionera dem båda, genom att ta korta promenader till en början och jag har även hunnit med att longera honom en gång, vilket han verkade gilla! Han var så himla duktig och lyssnade fint till alla röstkommandon. Stjärna är istället för tunn och behöver få upp sitt hull ordentligt, men det är i och för sig inte så väldigt konstigt med en så gammal häst. Hon äter ordentligt i alla fall och är väldigt pigg på våra promenader! Om hon fick bestämma skulle vi helst trava hela tiden. 😆

Nej nu måste jag verkligen gå och sova, är helt slut efter en lång dag. Men jag hoppas ni gillar maj månads bild! Nu börjar min favoritmånad på året: juni. ♥

Kram på er!6

En tur till barndomens rike

Hej på er!

Det händer så mycket här just nu att jag knappt fått ro att sätta mig vid datorn. De har nämligen satt igång med renoveringen av badrummet nu (!!) och vi har ägnat så himla mycket tid till att titta på inredning, kakel, klinkers, våtrumsvägg, handfat, osv. osv. i all oändlighet. Vi har bestämt oss, ändrat oss, hittat nya alternativ och velat fram och tillbaka till det yttersta, men till slut verkar vi ha bestämt oss!
Jag ska berätta mer om allt kring renoveringen, men det får bli i ett eget inlägg. Då ska jag också visa lite bilder!

Men nu tänkte jag prata om den senaste videon jag gjort. Ni som följer mig på instagram/youtube har kanske redan sett den, men för er som inte sett den så lägger jag upp den här med.


Så här skrev jag om den på instagram:

Detta är filmat på platsen som för alltid kommer ta upp en stor del av mitt hjärta. Platsen där jag är född (på riktigt född där alltså, mamma födde hälften av oss barn hemma!) och uppvuxen.

Platsen jag alltid kommer att förknippa med skratt, lek i snön och kärlek. Jag minns hur vi utforskade skogen och tomma ödehus, hur vi klättrade i de höga granarna så mamma blev helt svettig av ängslan.

Jag minns alla äventyr vi haft med hästarna, alla stora kalas med hela familjen samlad, allt fint vi fått uppleva av att växa upp i en stor, bullrig och kärleksfull familj.

Jag är tacksam över att jag alltid längtat dit, även när jag flyttade hemifrån som tonåring och hade en period då jag bara längtade bort, ut i världen. Men när jag väl befann mig någon annanstans så tänkte jag alltid på hemmet med glädje och saknad.
Det är fantastiskt att ha bott på samma ställe under hela min uppväxt, att mina föräldrar fortfarande bor där så vi kan samlas till jul och ha en mysig tid tillsammans. ❤️

Titta gärna i HD och fullscreen!

Mitt barndomshem har alltid betytt mycket för mig och det känns så roligt att få dela med mig av de här videoklippen till er. Så fler kan få njuta av skönheten i de oändliga skogarna, av solnedgångens fantastiska ljus och allt det vackra som finns på denna plats. Jag hoppas ni kommer tycka om den.♥

Tänkte att jag också skulle visa lite bilder därifrån som jag tagit under åren, och det visade sig snabbt bli ett mycket större projekt än jag hade tänkt mig haha. Eftersom jag har fotat med systemkamera ända sedan 2010 så har jag ett antal bilder att välja mellan och det visade sig vara rätt svårt.

Hur kortar man ned nio års fotande till ett enda blogginlägg liksom? Det är inte det lättaste. Försökte dock välja ut de bilder som jag tycker ger en känsla som representerar mitt barndomshem. Naturen, husen, djuren, stugorna och vattendragen. Allt det där som jag förknippar med hemma. <3

Våra fina hästar Hera och Stjärna. Hera var född bara några veckor efter jag föddes, så vi växte upp tillsammans. Hon var en envis häst med mycket egen vilja, det var sällan lätt att få henne att göra som man ville. Men vi hade mycket roligt tillsammans och hon lärde mig mycket. Tyvärr lever hon inte längre. 💔
Stjärna har jag nämnt tidigare i bloggen, hon fyller 39 år nu i mars. Hon är född och uppvuxen i friheten på Island och flyttade till Sverige när hon var fem år. Vi har haft henne sedan hon var cirka 6 1/2 år. Hon är världens snällaste häst, hon har botat mångas hästrädsla och skulle inte göra en fluga förnär. Alltid pigg och glad och vänlig. Älskade häst. ❤️

Det här var en vanlig syn när jag bodde hemma, mamma på promenad med alla sina vovvar. Hon fick ju en stroke 2017, och jag hoppas verkligen att hon kommer kunna gå ut och gå med sina hundar igen. Jag vet att det är något som hon uppskattar otroligt mycket och saknar just nu. <3

Hela den här vägen och en bit till gick vi fram och tillbaka varje skoldag, för att ta oss till bussen. 1 1/2 km till bussen, 4 mil till skolan enkel väg. Man blev härdad ända sedan man var liten. 😉

Älgar såg jag otaliga gånger, men lyckades inte fota dem lika ofta. De är snabba och skygga djur, förutom en älgko som flera somrar i rad kom till gården och stod och käkade på träden på baksidan av huset, bara några meter från fönstren. Man kunde öppna fönstret och prata med henne och hon brydde sig knappt. Ibland kom hon med en älgkalv på släp och betade på ängarna. <3

Jag fotade den här typen av bilder redan då, men har väl utvecklats lite sen dess! 😂


Det finns otaliga åar, bäckar och mindre vattendrag i området, men det är dåligt om bra badplatser. Så ville vi bada fick vi oftast åka cirka en mil till närmaste badplats.


Det här är en närliggande by som tyvärr är rätt ödelagd. När jag bodde hemma tror jag det fanns någon som bodde där men nu tror jag det oftast används som sommarställe. Tycker det är så trist när så här vackra platser överges och husen förfaller.

Jag och Robin sommaren 2013, när vi passade gården medan mamma och pappa var iväg på en liten resa västkusten. Vi hade en trevlig vecka där vi tog hand om djuren, var iväg på små äventyr i området och jag fotade en massa.

Jag åkte upp och spenderade nästan en månad hemma under augusti 2013 för att läka efter ett avslutat förhållande. Jag mådde väldigt bra av att vara hemma, spendera mycket tid i naturen, umgås med familjen och ha lugn och ro för eftertanke. Jag vandrade i skogarna, badade i sjöar, upptäckte nya skogsvägar på cykeln och hade kameran som ständig följeslagare.

Det syns inte på dessa bilder men herregud så mycket mygg det var den här kvällen. Jag och Robin var ute och strövade omkring i skogar vi inte varit i förut och upptäckte en massa nytt. Vi såg en älg, hittade vattendrag mitt ute i skogen och vandrade genom en dimmig skog samtidigt som vi slogs mot myggen och försökte att inte bli uppätna.


Sådana här möten kunde man få när man gick på promenad genom närmaste by! 😀 På bilden är min syster Lina och pappa i traktorn, samt hunden Lina hade då, Sigge.


Jag har gått i dessa skogar så otroligt många gånger, men slutar aldrig att förundras över hur vackert det är. Varje årstid bjuder på något nytt och det finns alltid mer att upptäcka, eller nya vinklar att se allting från.

Vintrarna präglades av stora mängder snö, kyla och magiskt ljus. Hjärtknipande vackra solupp-och nedgångar, fantastiska färger över hela himlen och sprakande norrsken.

Mammas och pappas hus ligger så att man hör när tågen passerar på järnvägen, men de är utom synhåll. Ljudet från tågen är också något som jag starkt förknippar med hemma.

Här har vi Heras förstfödda och enda föl. Vonar Neisti från Morliden, men han kallades hemmavid mest för Palten eftersom han var så fluffig och rund när han var liten. <3
Jag hade turen att vara med när han föddes och det var en otroligt häftig upplevelse. Efter det har jag varit med på flera fölningar, men den här första är något som jag alltid kommer minnas.

Han var lite seg och slapp när han föddes, han orkade inte själv sparka sig ur fosterhinnan och Hera gjorde ingen ansats att hjälpa till, då hon var helt slut efter fölningen så det var tur att jag och mamma var där, annars hade han kanske inte klarat sig. Vi fick dra bort fosterhinnan och gnugga honom torr, ta bort slem ur näsborrarna och hjälpa honom att börja dia.
Men efter det var han ett väldigt energiskt föl, full av bus och upptåg. När vi tog med hästarna på promenad så fick han springa lös bredvid och han älskade att hoppa omkring bland blåbärsriset i skogen eller sträcka ut i galopp på fälten. Nu bor han i Örebro-trakten och har ett lugnt och fint liv. <3

Det var några bilder från mitt barndomshem, jag hoppas ni tyckte det var roligt att få hänga med dit en sväng. Det är en sådan underbar plats på jorden. <3

Önskar er en fin helg! Stor kram ♥1

Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥1

Minnen från Irland, femte dagen på ön

Här kommer äntligen nästa inlägg från vår resa till Irland förra sommaren.  Äntligen säger jag, eftersom jag själv tycker det är så himla mysigt att få blicka tillbaka på alla fina minnen vi skapade under den här resan. Men hur känner ni? Börjar ni tröttna på bilder och berättelser från Irland?
Jag hoppas inte det, för det finns så mycket kvar som jag vill visa er!


Vår femte dag på den gröna ön startade vi med att leta upp ett slott som vi sett bilder på och som vi ville besöka. Efter lite letande hittade vi till slut slottet, men det visade sig att det är bebott av en familj och därför avstängt för offentligheten. Vi blev lite ledsna över att inte få se det på nära håll, för det såg så vackert ut, men vi hittade en liten utkiksplats på andra sidan vattnet som vi kunde få en fin vy över slottet och dess ägor.

Nedanför utkikspunkten låg den här lilla gömda viken, med en strand av runda stenar som polerats av tusentals vågor genom tidens gång. Vi klättrade ned dit och tog oss fram mellan stenarna, kände doften av tång och salt hav medan vinden blåste i håret.

Jag ställde som vanligt upp stativet och tog några bilder och filmade en stund. Efter ett tag kom en kille fram och frågade om jag filmade och vad jag filmade till. Berättade om min lilla blogg och han skrev upp min bloggadress för att kunna kolla in sedan när han hade internet. Han var också fotograf och sprang runt med en kamera och han berättade att han reste runt helt själv för att se landet. Vi pratade en stund innan han gick vidare och det var väldigt trevligt. Vet dock inte om han kikade in här någon gång? Om du gjorde det så får du gärna säga hej! 😄

Tycker det är roligt när folk kommer fram och pratar om de märker att man har något gemensamt (t.ex. som fotograferande, hundar, etc.), men jag själv skulle aldrig göra samma sak eftersom jag är både introvert och ganska tillbakadragen bland folk jag inte känner. Men det är som sagt härligt när någon annan tar initiativet, så länge de gör det utan att göra någon obekväm. För mig var det bara trevligt att få prata lite om fotograferande och film, samt att höra någon annans upplevelse av att resa runt på Irland.

The Castle was built almost entirely of stone brought by sea from Donegal, the stonemasons being paid a penny half-penny an hour. Lord Palmerston died in the year 1865, before the Castle was completed. The Irish Estate was left to his stepson the first Lord Mount Temple (William Cowper Temple) who only completed the building of the Castle in 1874.

Läs mer här om ni är nyfikna på slottet och dess historia.

Det var så himla vackra omgivningar, med en öppen hed utan något som hindrade ögats väg, det dånande havet som var så klart att man kunde se ned på botten och med det sagolika slottet i bakgrunden.
Daniel ville att jag skulle flyga med drönaren för att få en bättre bild över slottet, men jag var fortfarande inte så van vid att flyga den då, så jag var supernojig att jag skulle råka krascha den i havet då det blåste en del. Det blev inga drönarbilder från den här platsen alltså, även om jag kanske ångrar det lite nu i efterhand. 😉

Vi stannade en bra stund på den här platsen och njöt av att vara utomhus i solen, på en sån här vacker plats. Det var så lätt att bara stanna upp och verkligen vara i stunden, njuta av allting runt omkring oss och uppskatta det vi hade där och då. Inga tankar framåt eller bakåt, ingen oro eller stress någonstans. Vi kunde stanna precis var vi ville och vara där den tid vi kände att vi behövde. Ett underbart sätt att resa på.

Så småningom åkte vi vidare och jag har för mig att vi körde längs en väg och spontant såg en skylt in till den här platsen, som vi blev nyfikna på. Vi kunde inte bara stanna där eftersom vi såg den för sent, men vi körde en bit till tills vi hittade en plats att vända på och så körde vi tillbaka hit.

Inte en annan själ i sikte, bara det här vackra gravröset och stillheten. Vi vandrade runt, läste på skylten och sträckte på benen. Det blev mycket stillasittande under de långa körsträckorna så det var skönt att hitta spontana ställen att pausa på.

Sedan åkte vi vidare till ett annat slott, det första (tror jag?) som vi gick in i under resans gång. Det kostade ju i princip alltid pengar att gå in och vi gjorde endast det ett fåtal gånger. Allting kostade pengar. Så det gällde att välja ut vad man tyckte var värt att lägga slantarna på. Men det slottet vi kom till efter de här platserna fick vi gå in i gratis eftersom de höll på att renovera och allting därför inte gick att se.
Men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg så detta inte blir alldeles för långt… 😄

Hoppas ni har en fin dag, kram på er! ♥1