Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥

Vackerland, rävbesök & ett avsked

Hej på er!

Måndag och en ny vecka brer ut sig framför oss, men jag tänkte sammanfatta vad vi hållit på med de senaste dagarna.
Berättade senast för er om min nya arbetsplats, och har suttit här och jobbat flera dagar förra veckan samt idag. I torsdags satt jag här vid arbetsbordet och jobbade, när jag slängde en blick ut genom fönstret. Såg då en rörelse nere på åkern och hajade till. Det var en räv!

Det var första gången som jag sett en räv här på gården så jag blev förstås eld och lågor, och tackade mig själv för att jag hade tagit med mig kameran när jag gick till gula huset. Daniels föräldrar såg en räv nere vid tjärnen i somras, när vi var på Irland, Undrar om det var samma?

Fotade förstås en massa och filmade även några klipp. Räven uppehöll sig en lång stund på åkern och vandrade runt, grävde och nosade. Kan tänka mig att den letade efter sork i åkern. Tyvärr har jag inget ordentligt zoomobjektiv så fick inga närbilder på den. Det är något som jag verkligen vill köpa så småningom, men det är väldigt dyrt om man vill ha ett riktigt bra så det får bli en senare fråga.

Tidigare på morgonen tog jag dessa bilder. Tycker det är så magiskt vackert när frosten glittrar och vill alltid lyckas fånga det bättre än jag gör. Speciellt på nätterna när månen gör så frosten lyser som diamanter önskar jag att jag kunde fånga på bild.

Efter att räven traskat iväg in i skogen så gick jag tillbaka till huset och började packa, eftersom vi skulle åka ned till Stockholm lite senare. Så jag och hundarna åkte in till Sundsvall och hämtade upp Daniel efter jobbet sedan åkte vi direkt ned. Vi kom fram sent på kvällen och umgicks lite med hans familj innan det var sovdags. Dagen efter skulle nämligen vi upp i god tid eftersom det var begravning.

Det var en mycket vacker begravning med många fina ord och minnen, massor av blommor och folk som var klädda i rosa för att hedra Daniels morfar som hade älskat just den färgen. Efteråt var det en fin mottagning där de hade ordnat med vacker dukning, god mat och efterrätt. Vi fick bra vegansk mat och en riktigt god efterrätt.

Efter allt det var vi helt slut och tog det väldigt lugnt resten av dagen, tills vi på kvällen gick på bio och såg Grindelwalds brott. Daniel, jag och Patrik (Daniels bror) åkte medan deras föräldrar var kvar hemma och passade hundarna. Det var skönt att få tänka på något annat efter den känslosamma morgonen.

Så mycket vackra blommor. <3

Dagen efter passade vi på att uträtta några ärenden innan vi på eftermiddagen åkte hemåt igen. Det var så skönt att komma hem och få pusta ut lite, efter dessa långa bilresor och alla sorgliga känslor som blandades med att det var roligt att få träffa Daniels familj igen.

Igår hade vi en riktig fixar dag och satte upp en gardinstång, hyllor, tvättade, dammsög, skurade golv och städade upp rent allmänt i hela huset som var rätt rörigt. Vi gick hundpromenad, eldade i kaminen och på kvällen lagade jag en spenat och svamppaj som faktiskt blev riktigt god.

Imorse blev jag välkomnad av den här magiska utsikten. Först en underbar soluppgång och när jag vände mig om så lyste en regnbåge upp, tvärs över husen. Stod kvar och beundrade den i flera minuter och när jag väl gick hemåt så försvann den snabbt. Ibland lyckas man verkligen vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. <3

Såg först när jag redigerade bilderna att det faktiskt var TVÅ regnbågar! Så vackert. I somras var det också en gång två regnbågar som uppenbarade sig över gården.

Idag ska jag åka in till stan för att handla lite mat, då vi har slut på i princip allt. Daniel skulle göra lunch igår och tittade igenom kyl, frys och skafferi och bara “eh, ja vi har typ linser?” haha! 😀
Ska fylla bilen med skräp och grovsopor också och slänga på vägen hem, så minskar vi på den högen en bit i taget.

Vad ska ni hitta på i veckan?

Stor kram, önskar er en fin måndagskväll! <3

Besök hos mina föräldrar

Ja vi var ju upp en sväng och hälsade på mina föräldrar i några dagar. Det var första gången vi var där sedan i julas, eftersom vi haft så himla fullt upp hela det här året. Förstår knappt vart tiden har tagit vägen, speciellt sedan vi flyttade till Tallänget så har tiden bara flugit fram. Antar att det är för att vi hela tiden har tusen olika grejer att fixa. Man behöver i alla fall aldrig ha långtråkigt! 😃

Så nu kände vi att det äntligen var dags. Vi packade bilen full av hundar, grejer och människor och sedan åkte vi norrut. Det är så himla fint när man börjar närma sig mitt barndomshem, alla oändliga skogar, små sjöar som glimtar fram mellan träden och den stora stillheten. Inte en själ så långt ögat kan nå. Här uppe är man verkligen långt ute i ödemarken.

Jag var förstås tvungen att stanna för att fota. Det var så oändligt vackert.

Här är badplatsen som var närmast när vi växte upp. En mil från mina föräldrars hem ligger den, så man var inte där så ofta. Men det var alltid så himla härligt och roligt när vi väl åkte dit. Nu känns det ofantligt lyxigt att bo på ett ställe som har vatten bara 150 meter från huset!

Jag fotade inte så mycket när vi väl var där, jag var alltför upptagen med att umgås, klippa klor på hundarna, gosa med hästarna, laga pumpapaj, äta god mat, kela med katten och prata, prata, prata. När jag och mamma väl sätter igång så finns det inget stopp nästan. Vi kan prata flera timmar i sträck och ändå känns det aldrig som att vi blir klara. ❤️

Men en kväll när jag var ute och rastade hundarna så var det dimmigt ute, samtidigt som fullmånen lyste fram mellan träden. Det var så vansinnigt vackert att jag sprang in efter kamera och stativ och begav mig ut igen. Tyvärr var det svårt att få med dimman på bild, då det var så mörkt att jag var tvungen att ha ganska lång slutartid. Men fick i alla fall ihop några bilder som jag blev väldigt nöjd med.

Daniel var bara kvar över helgen, sedan var han tvungen att åka hem för att kunna jobba på måndagen. Men eftersom jag inte hade något jobb inplanerat så stannade jag och hundarna ett par dagar till. Det var verkligen ett mysigt och roligt besök, som tur är blir det inte lika lång väntan till nästa besök, eftersom vi ska fira jul hos dom. Min syster och hennes lilla dotter som bor på nya Zeeland kommer hem över julen och ska vara där, så då passar många av oss syskon på att vara hemma den här julen!

Som ni kanske vet så har ju Leia väldigt svårt för andra hundar, så vi var väldigt spända hur det skulle gå att bo i ett hus med fem andra hundar. De fick såklart inte träffas (känns så dumt att riskera något när man bara är där några dagar, det finns liksom ingen anledning att ens testa ha dom tillsammans) utan de hölls åtskilda med kompostgaller och dörrar. Men hon både såg och hörde de andra flera gånger. Hon låter ju otroligt mycket, skäller, gnäller och ylar när hon hör dom andra, men de sista dagarna var hon faktiskt lite lugnare. Men de var båda ändå helt slut när vi kom hem och sov gott den natten… 😊

På onsdagen åkte jag och vovvarna hemåt och det var en sån himla tjock dimma när vi passerat Härnösand. Var tvungen att stanna till och fota lite, och bara fem minuter efter jag gjort det så kom vi ut ur dimman.

När vi rullade in på gårdsplanen här hemma så kände jag mig så otroligt lycklig och privilegierad som har ett så fantastiskt hem att komma hem till. Att ha en plats som är min, där vi kan ändra och fixa precis så som vi vill ha det. Där vi har skogar, berg och en tjärn precis utanför dörren. Där vi bor granne med endast skogens alla djur och väsen. Där man kan springa barfota över gräset och dra in luften av höst. Det är sann lycka.

Sveriges mittpunkt

Hej på er!

Nu har jag inget mer jobb inplanerat på ett tag så förhoppningsvis ska jag bli lite bättre på att göra inlägg mer regelbundet. Har känt mig rätt dålig de senaste dagarna, som att en förkylning var på väg att bryta ut. Men har sovit mycket, druckit citron/ingefäravatten och bara försökt intala min kropp att inte bli sjuk. Hade verkligen ingen lust att bli sjuk precis nu när jag äntligen har lite tid för mig själv! Men idag var jag ledig och har faktiskt känt mig väldigt pigg och gjort en massa grejer.

Vi har plockat ned de sista äpplena och sen beskurit äppelträdet som växte helt vilt innan. Jag har plockat upp skräp som låg slängt i skogen och kring tjärnen, (varför slänger folk alltid skräp i naturen??!) dragit ihop en massa ris och kvistar som de förra ägarna röjt men sen bara lämnat. Det såg så skräpigt ut så idag tröttnade jag och drog ihop en stor hög med ris. Äntligen är det lite svalare i luften så man orkar åtaga sig såna här projekt utan att dö av värmeslag.

Jag har också rensat i trädgårdslandet som var helt igenvuxet och beskurit vinbärsbuskarna som hade en massa grenar som släpade i marken.

Sen tog vi oss ett dopp och jösses vad kallt det var i vattnet nu! Men efter en stund vande kroppen sig så vi simmade ändå en stund innan vi tog oss i land och gick upp. Eftermiddagen har jag spenderat med att redigera bilder från Irland och så har vi bakat en äppelkaka.

När jag satt och väntade på att bilderna jag redigerat skulle exporteras från lightroom så gick jag igenom lite andra bilder från den här sommaren och insåg att jag glömt att visa er foton från när Daniel, Filip och jag var på utflykt till Flataklocken, alltså Sveriges mittpunkt.
Vi passade på att åka dit då när vi ändå hade besök, det är ju roligare att göra såna utflykter om man är några stycken.
Det var en lång, vindlande väg som stadigt steg uppåt och tog oss till Sveriges geografiska mittpunkt. Vägen var full av hål och i dåligt skick, så man fick köra långsamt men det gjorde ingenting eftersom det var en sådan fantastisk utsikt så då fick vi gott om tid på oss att beundra den.

Det stod en skylt med information precis vid parkeringen och där kunde vi läsa att om det var klart väder så kunde man se ända till Sundsvalls kust. Men inte gjorde vi det inte! Däremot såg vi en väldigt vacker utsikt och det är ju inte så dåligt det heller.

När vi kom upp var vi de enda där och vi parkerade och insöp det vackra landskapet. Nedanför oss bredde skogar och små sjöar ut sig så långt man kunde se och i fjärran färgades bergstopparna blåa. Det var en vansinnigt varm dag så vi var glada att man kunde köra bil hela vägen upp.

Vi följde en liten väg uppåt till skylten som märkte ut mittpunkten och den lilla triangeln som visade exakt var Sveriges mitt är.

Det finns även ett café där uppe och vi gick in för att få lite skugga och frågade om de hade något veganskt. Jodå, det hade dom. Lite Oatly glass och då menar jag verkligen lite. Vi fick typ en sked var haha. Det måste varit bottenskrapet i en någon gammal förpackning. Tråkigt att de inte hade mer än så.

Här är Sveriges mittpunkt. 😀

Men vi hittade i alla fall en bok som handlade om historia från bygden däromkring. Tyvärr var inte vår lilla by med, men det var ändå intressant att få läsa så vi köpte med oss ett exemplar hem.

Killarna spanar ut över bygden. 🙂


Vi gick runt och knäppte några sista bilder innan vi åkte hem igen. Det var en mysig utflykt, det enda jag hade önskat annorlunda var att de hade haft någon ordentlig fika även till oss veganer. Men, men det kommer nog, så småningom. När företag börjar inse att vi blir fler och fler och att det är inte är så ekonomiskt att missa hela den gruppen av människor.

Ett trevligt utflyktsmål i alla fall. 🙂

Den trasiga vägen, full av hål överallt haha.

Nu ska jag gå ut med hundarna på en sista kvällsrastning innan det är dags att hoppa i säng. Hoppas ni har det fint!

Stor kram på er! <3

Uppe i gryningen

Jag jobbar som sagt mycket nu så dagarna springer bara iväg, men efter att ha jobbat en vecka i sträck hade jag en ledig dag och då ställde jag klockan på 02.00 för att gå upp och fota soluppgången. Det var segt att ta sig upp eftersom jag inte kommit i säng förrän efter elva, så det blev inte många timmars sömn. Men jag känner att jag inte vill att den här sommaren bara ska försvinna i en massa arbete, så då vill jag verkligen passa på att ta vara på den tiden jag faktiskt är ledig.

Jag älskar verkligen sommaren så himla mycket, och när jag då jobbar mycket så får jag nästan ångest över att jag kommer “missa” sommaren och att det snart kommer vara vinter igen. Så när jag är ledig försöker jag ta tillvara på sommaren och bada, fota, vara ute i solen, plocka blommor, gå barfota i gräset och verkligen njuta. Att försöka att hela tiden vara närvarande i nuet, istället för att fundera på dåtid eller framtid.

Så jag smög mig upp ur sängen trots att jag var väldigt trött, klädde på mig och tog med mig kamerautrustningen till bilen. Sen åkte jag på lite upptäcktsfärd genom byarna och försökte hitta en fin plats att fota på när solen skulle gå upp. Men jag hittade inget klockrent ställe eftersom det var mycket hus och byar överallt. Och som ni kanske vet har jag jättesvårt för att känna mig avslappnad framför kameran om jag tror att någon tittar på, så jag vill alltid vara ifred utan en massa hus i närheten.

Efter en stund vände jag tillbaka hemåt och bestämde mig för att åka upp på en liten skogsväg som går i närheten av vårt berg där jag vet att det är fin utsikt. Och oj vad fint det var där! Solen var på väg upp mellan trädtopparna och hela kalhygget var fyllt av rallarrosor. Jag klättrade runt på stenar och stubbar, fotade i olika vinklar och stod där stilla och kände solens första strålar svepa över mitt ansikte.

Att vara vaken när solen stiger över bergen och få befinna sig i det mjuka, magiska ljuset är verkligen något speciellt. Det var så tyst och stilla, knappt en själ var vaken och jag kände mig så glad över att jag tagit mig upp och fick uppleva detta.

En plats fylld av naturens egna magi. Kunde inte se mig mätt på den här fantastiska soluppgången. Är så lycklig över att bo i mitt kära Norrland igen, och få ta del av allt naturen har att erbjuda.

En fotografs bästa vän när man befinner sig i djupa norrlandsskogar.. 😀

Efter en lång stund så började jag vandra tillbaka till bilen och tänkte precis låsa upp den och köra hem när jag hörde ett märkligt skri. Jag gick över till andra sidan vägen och där, ovanför ännu ett kalhygge med berget i bakgrunden, svävade en stor rovfågel. Vingarna var utbredda och dess ödsliga skri gav mig en rysning längs ryggen. Det var så häftigt och samtidigt lite kusligt på samma gång. Den flög i vida bågar och landade till slut i toppen av ett träd. Jag försökte fota men det var svårt att få några bra bilder, då jag inte alls har rätt objektiv för att fota fåglar. Filmade lite också för att få med dess läte.

Sedan hörde jag plötsligt ett skri bakifrån och så kom en andra rovfågel flygande! Den landade i samma träd som den första och först trodde jag de skulle börja bråka, men sedan insåg jag att de var ett häckande par. De turades nämligen om att flyga stora lovar över området och landade i samma två träd hela tiden.

Helt tyst stod jag där och betraktade dem en lång stund och gladdes återigen över att jag gått upp så tidigt. Jag frågade senare i en fågelgrupp vad det var för sorts fåglar och tydligen var det fjällvråkar! Så fint att de bor här, precis omkring vårt hem. Sedan åkte jag hem och åt en macka innan jag somnade i soffan med en hund vid fötterna och en vid huvudet. <3

En helt underbar morgon! Det måste jag göra om flera gånger. det är något speciellt med att vara uppe vid soluppgången när alla andra ligger och sover. Som att gränsen mellan den här och andra världar är tunn just då, så de som råkar vara uppe då kan få en glimt av något riktigt magiskt.