Vindlande vatten genom skogarna

Hej på er!

Tänkte visa några bilder jag tog när vi åkte iväg en sväng häromveckan. Vi behövde åka förbi en byggbutik som finns här i närheten och köpa ett par grejer till badrummet. Jag hade aldrig varit där förut så det var roligt att åka en ny väg och upptäcka nya, spännande platser. På vägen därifrån så körde vi över den här praktfulla bron och jag kunde knappt koncentrera mig på körningen eftersom det var så vackert utanför.

Parkerade bilen och sprang ut med kameran, så ivrig att jag glömde nyckeln i bilen haha! Daniel fick gå tillbaka och låsa bilen. 🙊
Tog några bilder från utkikspunkten men det var lite tråkigt att endast fota där uppifrån så vi klev över räcket och klättrade ned till vattnet.

Det är något med vatten som är så himla fascinerande. Jag har alltid dragits till vatten i naturen. Bäckar, tjärn, forsar, sjöar och hav. Vattenfall och vattenpölar. Ända sedan jag var liten har jag förundrats över vatten, över ljudet det skapar, rörelserna och kraften. Hur gott det kan vara att dricka kristallklart vatten direkt från en iskall bäck i fjällen, eller hur härligt det är att känna sig viktlös när man simmar i en blank sjö.

Där jag växte upp fanns det mycket små bäckar och en sjö några kilometer bort, men inga bra badställen eller vatten i närheten av gården så det var något jag tyckte var väldigt viktigt när vi letade gård.
Jag ville allra helst ha ett hus i närheten av en sjö, men problemet med det är att då går huspriserna upp väldigt mycket och det blir i princip “omöjligt” att hitta något ställe som inte har en massa grannar. Är så himla glad att vi hittade den här gården, med vår alldeles egna tjärn som man kan bada i och utan grannar precis intill. Det känns som om gården bara stod här och väntade på oss. ♥
Ett stort plus är att det även finns väldigt mycket vatten i området häromkring, så vi hittar hela tiden sådana här vackra platser som man kan stanna upp vid och bara vara en stund.

Vi har haft en ovanligt varm och torr vår hittills och vissa dagar har det varit rena rama sommarvärmen ute. Igår var det dock rätt kyligt och det började regna litegrann på kvällen. Idag har det regnat och snöat (!😂) hela morgonen, men jag har inte något emot det. Tar hellre regn och snö i maj än rädslan som vi hade hela förra sommaren att det ska börja brinna. Det var fruktansvärt att leva med stressen över alla bränder som blossade upp förra sommaren, rädslan att det skulle sprida sig hitåt. Nej då får det hellre snöa!

Hur har ni det hos er idag? Snöar/regnar det eller lyser solen? Hoppas ni har en fin dag oavsett.

Kram! ♥

5

Vadande genom Connemara

Hej på er! ♥

Här är nästa inlägg om vår sjätte dag på Irland. Här kan ni läsa det tidigare inlägget.

Som jag visade på ett par bilder i det tidigare inlägget så stannade vi på en vacker plats och åt lunch, efter det åkte vi för att kika på slottet Kylemore Abbey. När vi var klara där återvände vi till den här förtrollande platsen vid vattnet och bestämde oss för att försöka nå en strand som det inte fanns någon väg till. Den låg inbäddad mellan berg och en skog, och vi försökte först följa vägen för att hitta någon stig in, men eftersom hela Irland typ är inhägnat så var det svårt att komma fram någonstans.

Vi bestämde oss helt enkelt för att vada genom vattnet för att komma till den “hemliga” stranden, så vi tog av oss skor och strumpor och vadade sedan igenom det knädjupa vattnet. Det var kallt men uppfriskande, det värsta var gruset som var rätt vasst att gå på, på en del ställen. Men vi nådde fram till den långsträckta, öde stranden! Sanden var supervarm, nästan så man brände fötterna så vi drog snabbt på oss skor när vi kommit förbi allt vatten.

Vi var helt själva där, trodde vi. Tills ett huvud dök upp bakom en buske haha! En tacka och hennes lamm stirrade förvånat på oss innan de travade iväg. Men jag hann knäppa några kort på dem innan de försvann iväg. Så himla söta. ♥

De travade iväg längs med stranden och långt därborta stod en svan alldeles intill strandkanten. De brydde sig inte alls om varandra, utan följdes åt en bit innan svanen simmade iväg ut i vattnet och fåren försvann utom synhåll. Det var fint att se hur de kunde vara i symbios med varandra, få finnas på samma plats utan att störa varandra på något sätt.

Daniel packade upp sina målargrejer som han tagit med från bilen och började måla på en tavla, medan jag passade på att dra på mig en klänning och springa iväg för att ta lite bilder. Det var verkligen så passande att han kunde stå och måla medan jag fotade, så slapp vi vänta på varandra och båda hade hela tiden något att göra.

Det var verkligen en fantastiskt vacker plats vi hittade och jag kunde inte få nog av  utsikten. Jag tog massor av bilder, filmade lite och var allmänt lycklig just där och då. (Även om det gjorde väldigt ont att springa barfota på allt grus 😅)

Det var en varm dag och solen sken, när jag var klar med fotandet så la jag mig i gräset och solade en stund medan Daniel målade klart. När han var färdig så bytte vi om till badkläder och tog vårt första (och enda) dopp på Irland. Där mellan bergen, med den klarblå himlen ovanför och naturen som enda sällskap tog vi ett snabbt, iskallt dopp. Lagom till att vi doppat oss drog moln fram över himlen och det blev snabbt kyligare. Då packade vi ihop våra grejer, utan att lämna något annat efter oss än fotspår, och vadade tillbaka till bilen.

Det tycker jag är en fruktansvärt viktigt sak med att vistas i naturen. Det gäller både hemma och borta, att man inte lämnar några spår efter sig. Inget skräp, matrester eller saker. Jag skulle aldrig komma på tanken att slänga engångsmuggar, plast eller annat skräp omkring mig, men tyvärr verkar väldigt många inte bry sig alls om sådant. Vart man än går så hittar man skräp och jag plockar upp det jag kan, men det skulle inte ens behövas om folk bara tog med sig sitt skräp!
Förstår verkligen inte hur man kan vara så obrydd om djuren och naturen. Det är tragiskt och ledsamt, för det är knappast de individer som gör så som blir påverkade. Nej, det är oskyldiga djur som sätter i sig saker som är farligt för dem, som fastnar, skadar sig och kvävs på grund av människors lathet.

Och länder som har mycket turism, som t.ex. Irland och Island är väldigt utsatta för turister som struntar fullkomligt i att plocka upp efter sig. Har sett så mycket bilder på hur olika ställen blivit förstörda på grund av överturism, vilket är så tråkigt. Tycker det känns som en självklarhet att hålla ordning omkring sig även när man är ute och reser. Jag hoppas att detta är något som fler kommer lyfta i framtiden och prata mer om.

Dagen gick mot kväll och när vi packat in alla saker i bilen så satte vi kurs mot sovstället för kvällen och på vägen dit passerade vi en helt magisk plats. Jag blev eld och lågor och stannade bilen så snabbt jag kunde och hoppade ut med kameran i högsta hugg. Solen var på väg ned, fälten var fyllda av får och vattnet porlade fram under den gamla stenbron.

Dessa sötnosar tittade intresserat på oss medan jag sprang omkring och fotade och tjoade av glädje. Önskar att vi hade kunnat klappa dem (Älskar får! De är helt underbara djur ♥), men de var alla väldigt skygga och höll sig på avstånd. Kanske lika bra det, så får de vara ifred.

Det här blev en av mina favoritbilder från dagen. Älskar precis allt med den här bilden, den gamla bron i sten, alla rosa blommor, vattnet som forsar fram mellan alla stenar och gräsets starkt gröna färg. Allt ser så himla idylliskt ut, och det var verkligen precis lika vackert i verkligheten. Det blev en fin avslutning på dagen och sedan sov vi gott efter en lång dag med flera äventyr och mycket körande.

Hoppas ni fortfarande tycker det är mysigt med dessa inlägg från vår Irlandsresa. Jag älskar att skriva dem, det känns som att få uppleva allting en gång till. ♥

Stor kram!

7

Creevelea Abbey

Hej finaste ni ♥

Här är fortsättningen och den sista delen av foton från vår femte dag på Irland. Tror ni jag kommer vara klar med reseinläggen lagomt tills det var ett år sedan vi var där? 😂 Är nog stor risk för det, haha. Men just nu känns det bara underbart att få titta igenom lite vackra sommarbilder, då det är världens tråkigaste väder ute.

Sitter i kökssoffan nu och skriver detta och min vy utanför fönstret består av ihopsjunken, slaskig snö, en isig och smutsgrå väg och kala träd nedanför en blygrå himmel. Inte så inspirerande med andra ord! Så låt oss titta tillbaka på en vacker sommardag som vi spenderade i en övergiven gammal kyrka.

Senaste inlägget var detta, då vi vandrade runt i Parkes Castle, om ni inte har läst det ännu. Efter att vi lämnat slottet så åkte vi till en halvt raserad, övergiven kyrka som heter Creevelea Abbey. När vi hittade dit så stod en annan bil parkerad där men de människorna gick i samma veva som vi kom, och förutom dem och en gammal man som gick förbi så var vi helt ensamma på den här platsen.

Det vilade ett fantastiskt lugn över hela platsen, man hörde ingen trafik, inga människor. Bara vindens viskande i gräset, fåglar som kvittrade och ett par kor som mumsade i sig gräs. Det var en stor byggnad helt i sten, med vackra fönster och många väggar som fortfarande var helt intakta, men taket fanns inte kvar så solen lyste in överallt.

Man gick in på egen risk!

Det låg i en fantastisk omgivning, med de typiska, irländska gröna kullarna och en lummig grönska som ramade in hela platsen. Jag gick omkring helt lyrisk över den vackra naturen och kyrkans alla hemliga vinklar och vrår. Jag kände mig helt lugn och så avslappnad, det fanns ingen stress eller tankar på något annat än nuet.

Byggnaden är ursprungligen byggd 1508 av Eóghan O’Rourke och hans fru Margaret O’Brian, men brann ned av en olyckshändelse 1536 och byggdes då återigen upp av Brian Ballach O’Rourke. Kyrkan var i bruk ända tills år 1837. Tänk så häftigt att den här byggnaden har stått på denna plats i så många hundra år! Och vem vet hur länge till den kommer finnas kvar? Vad häftigt det hade varit om byggnader kunde tala. Så mycket historia som sitter inpräntat i dessa väggar.

Hade så gärna velat gå upp i det där tornet för att se utsikten därifrån, tror den är fantastisk. Men det var avstängt dit upp, förmodligen är det farligt att vistas där med tanke på att stenar kan rasa ned, så det förstår man ju.

Blir alltid så fascinerad över hur naturen kan ta sig fram och växa på platser som känns så otillgängliga. Alla buskar och blommor som växte rätt upp ur stenarna och hängande på väggarna. Det är som när man ser en maskros som växer upp ur en spricka i asfalten, vi människor försöker alltid gå in och ändra i naturen. Klippa, beskära, rätta till och flytta, men så småningom tar naturen tillbaka det som vi försökt göra oss herrar över. Tycker det är rätt mäktigt, naturen går liksom inte att stoppa hur mycket vi än försöker. Så vi kanske bör försöka leva lite mer i symbios med den istället för att motarbeta den. Det är ju faktiskt tack vare den vi kan leva på den här planeten. ♥


Vi spenderade en lång stund på den här platsen men pratade inte mycket, det var som att platsen inspirerade till tystnad och eftertanke. Jag gick runt och tittade på gravarna som fanns kvar där och funderade över vilken sorts liv de människorna levt. Och tycker det är fint att sådana här platser får finnas kvar, inte bara jämnas med marken för att någon “behöver” marken till ett eller annat projekt.

Blommorna vajade i vinden, molnen rörde sig makligt över himlen och solen värmde oss där i tystnaden. Jag älskar ju gamla slott och kyrkor och här fick vi verkligen den bästa blandningen av en gammal byggnad och magisk natur.

Här är busken som växte rakt ut på en lodrätt vägg. Hur häftigt ser det inte ut? Ville såklart bara hem sedan och bygga små gulliga hus i sten och täcka dem med klängväxter… 😀

Mitt hjärta! ♥

Jag filmade ju också en hel del under vår resa på irland, som resulterade i tre små filmer med klipp från olika platser vi besökte. Har ni inte sett dem så får ni gärna gå in på min youtube-kanal och kika! Där ligger också alla andra videos som jag gjort om det är någon ni inte sett. Vill ni se till att inte missa kommande videos så borde ni prenumerera på youtube-kanalen också!

Dessa fönster är så otroligt stora, det är svårt att se på bilden kanske men gravstenarna som står nedanför var nästan lika långa som mig, (jag är ca 174 cm lång) så då förstår ni hur enormt det här fönstret är.

Utsikten från ett annat fönster. Undrar hur mycket den har ändrat sig sedan 1500-talet? Det vore så roligt att få veta. Tycker det är rysligt spännande med historia när man närmar sig den på det här sättet. Att läsa historia i skolan tyckte jag alltid var urtråkigt för där var det viktigaste årtalen och vem som var kung då eller då. Man fick sällan ta del av de “vanliga” människornas liv utan det var framförallt adel (och män) man fick läsa om. Då skulle man råplugga för att klara provet men nästa vecka hade man glömt allting eftersom det inte presenterades på ett engagerande sätt.

Men att själv få uppleva dessa gamla byggnader ger en närhet till det förgångna som gör att jag blir intresserad och vill veta mer. På samma sätt väver vissa författare in historia i sina skönlitterära böcker som gör det väldigt fängslande att ta del av. T.ex Margit Sandemo var ju väldigt duktig på det och Anna Laestadius Larssons trilogi om Barnbruden är också väldigt underhållande “trots” att den är baserad på verkligheten och mycket fakta är invävt i texten.

Här var de två kossorna som var de enda andra levande varelserna i närheten förutom oss. De låg där i solen och tuggade makligt i sig av gräset och jag ville bara sätta mig ned och gosa med dem. Längtar verkligen tills vi har möjlighet att ta emot lite djur på vår gård.

Det var allt för den dagen! Nästa inlägg från Irland kommer förhoppningsvis om inte alltför länge.

Måste förresten tipsa om att gå in och kika på fina Alicias blogg, då hon idag lagt upp ett inlägg med två vackra målningar som hon gjort, inspirerad av två av mina foton! Hon är så himla duktig och jag blev så rörd över att hon målat av vår fina Stjärna som bott hos mamma och pappa nästan hela sitt liv. ♥

Det var alltför idag från mig! Hoppas ni får en fin vecka, stor kram till er. ♥

1

Vackerland, rävbesök & ett avsked

Hej på er!

Måndag och en ny vecka brer ut sig framför oss, men jag tänkte sammanfatta vad vi hållit på med de senaste dagarna.
Berättade senast för er om min nya arbetsplats, och har suttit här och jobbat flera dagar förra veckan samt idag. I torsdags satt jag här vid arbetsbordet och jobbade, när jag slängde en blick ut genom fönstret. Såg då en rörelse nere på åkern och hajade till. Det var en räv!

Det var första gången som jag sett en räv här på gården så jag blev förstås eld och lågor, och tackade mig själv för att jag hade tagit med mig kameran när jag gick till gula huset. Daniels föräldrar såg en räv nere vid tjärnen i somras, när vi var på Irland, Undrar om det var samma?

Fotade förstås en massa och filmade även några klipp. Räven uppehöll sig en lång stund på åkern och vandrade runt, grävde och nosade. Kan tänka mig att den letade efter sork i åkern. Tyvärr har jag inget ordentligt zoomobjektiv så fick inga närbilder på den. Det är något som jag verkligen vill köpa så småningom, men det är väldigt dyrt om man vill ha ett riktigt bra så det får bli en senare fråga.

Tidigare på morgonen tog jag dessa bilder. Tycker det är så magiskt vackert när frosten glittrar och vill alltid lyckas fånga det bättre än jag gör. Speciellt på nätterna när månen gör så frosten lyser som diamanter önskar jag att jag kunde fånga på bild.

Efter att räven traskat iväg in i skogen så gick jag tillbaka till huset och började packa, eftersom vi skulle åka ned till Stockholm lite senare. Så jag och hundarna åkte in till Sundsvall och hämtade upp Daniel efter jobbet sedan åkte vi direkt ned. Vi kom fram sent på kvällen och umgicks lite med hans familj innan det var sovdags. Dagen efter skulle nämligen vi upp i god tid eftersom det var begravning.

Det var en mycket vacker begravning med många fina ord och minnen, massor av blommor och folk som var klädda i rosa för att hedra Daniels morfar som hade älskat just den färgen. Efteråt var det en fin mottagning där de hade ordnat med vacker dukning, god mat och efterrätt. Vi fick bra vegansk mat och en riktigt god efterrätt.

Efter allt det var vi helt slut och tog det väldigt lugnt resten av dagen, tills vi på kvällen gick på bio och såg Grindelwalds brott. Daniel, jag och Patrik (Daniels bror) åkte medan deras föräldrar var kvar hemma och passade hundarna. Det var skönt att få tänka på något annat efter den känslosamma morgonen.

Så mycket vackra blommor. <3

Dagen efter passade vi på att uträtta några ärenden innan vi på eftermiddagen åkte hemåt igen. Det var så skönt att komma hem och få pusta ut lite, efter dessa långa bilresor och alla sorgliga känslor som blandades med att det var roligt att få träffa Daniels familj igen.

Igår hade vi en riktig fixar dag och satte upp en gardinstång, hyllor, tvättade, dammsög, skurade golv och städade upp rent allmänt i hela huset som var rätt rörigt. Vi gick hundpromenad, eldade i kaminen och på kvällen lagade jag en spenat och svamppaj som faktiskt blev riktigt god.

Imorse blev jag välkomnad av den här magiska utsikten. Först en underbar soluppgång och när jag vände mig om så lyste en regnbåge upp, tvärs över husen. Stod kvar och beundrade den i flera minuter och när jag väl gick hemåt så försvann den snabbt. Ibland lyckas man verkligen vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. <3

Såg först när jag redigerade bilderna att det faktiskt var TVÅ regnbågar! Så vackert. I somras var det också en gång två regnbågar som uppenbarade sig över gården.

Idag ska jag åka in till stan för att handla lite mat, då vi har slut på i princip allt. Daniel skulle göra lunch igår och tittade igenom kyl, frys och skafferi och bara “eh, ja vi har typ linser?” haha! 😀
Ska fylla bilen med skräp och grovsopor också och slänga på vägen hem, så minskar vi på den högen en bit i taget.

Vad ska ni hitta på i veckan?

Stor kram, önskar er en fin måndagskväll! <3

0

Besök hos mina föräldrar

Ja vi var ju upp en sväng och hälsade på mina föräldrar i några dagar. Det var första gången vi var där sedan i julas, eftersom vi haft så himla fullt upp hela det här året. Förstår knappt vart tiden har tagit vägen, speciellt sedan vi flyttade till Tallänget så har tiden bara flugit fram. Antar att det är för att vi hela tiden har tusen olika grejer att fixa. Man behöver i alla fall aldrig ha långtråkigt! 😃

Så nu kände vi att det äntligen var dags. Vi packade bilen full av hundar, grejer och människor och sedan åkte vi norrut. Det är så himla fint när man börjar närma sig mitt barndomshem, alla oändliga skogar, små sjöar som glimtar fram mellan träden och den stora stillheten. Inte en själ så långt ögat kan nå. Här uppe är man verkligen långt ute i ödemarken.

Jag var förstås tvungen att stanna för att fota. Det var så oändligt vackert.

Här är badplatsen som var närmast när vi växte upp. En mil från mina föräldrars hem ligger den, så man var inte där så ofta. Men det var alltid så himla härligt och roligt när vi väl åkte dit. Nu känns det ofantligt lyxigt att bo på ett ställe som har vatten bara 150 meter från huset!

Jag fotade inte så mycket när vi väl var där, jag var alltför upptagen med att umgås, klippa klor på hundarna, gosa med hästarna, laga pumpapaj, äta god mat, kela med katten och prata, prata, prata. När jag och mamma väl sätter igång så finns det inget stopp nästan. Vi kan prata flera timmar i sträck och ändå känns det aldrig som att vi blir klara. ❤️

Men en kväll när jag var ute och rastade hundarna så var det dimmigt ute, samtidigt som fullmånen lyste fram mellan träden. Det var så vansinnigt vackert att jag sprang in efter kamera och stativ och begav mig ut igen. Tyvärr var det svårt att få med dimman på bild, då det var så mörkt att jag var tvungen att ha ganska lång slutartid. Men fick i alla fall ihop några bilder som jag blev väldigt nöjd med.

Daniel var bara kvar över helgen, sedan var han tvungen att åka hem för att kunna jobba på måndagen. Men eftersom jag inte hade något jobb inplanerat så stannade jag och hundarna ett par dagar till. Det var verkligen ett mysigt och roligt besök, som tur är blir det inte lika lång väntan till nästa besök, eftersom vi ska fira jul hos dom. Min syster och hennes lilla dotter som bor på nya Zeeland kommer hem över julen och ska vara där, så då passar många av oss syskon på att vara hemma den här julen!

Som ni kanske vet så har ju Leia väldigt svårt för andra hundar, så vi var väldigt spända hur det skulle gå att bo i ett hus med fem andra hundar. De fick såklart inte träffas (känns så dumt att riskera något när man bara är där några dagar, det finns liksom ingen anledning att ens testa ha dom tillsammans) utan de hölls åtskilda med kompostgaller och dörrar. Men hon både såg och hörde de andra flera gånger. Hon låter ju otroligt mycket, skäller, gnäller och ylar när hon hör dom andra, men de sista dagarna var hon faktiskt lite lugnare. Men de var båda ändå helt slut när vi kom hem och sov gott den natten… 😊

På onsdagen åkte jag och vovvarna hemåt och det var en sån himla tjock dimma när vi passerat Härnösand. Var tvungen att stanna till och fota lite, och bara fem minuter efter jag gjort det så kom vi ut ur dimman.

När vi rullade in på gårdsplanen här hemma så kände jag mig så otroligt lycklig och privilegierad som har ett så fantastiskt hem att komma hem till. Att ha en plats som är min, där vi kan ändra och fixa precis så som vi vill ha det. Där vi har skogar, berg och en tjärn precis utanför dörren. Där vi bor granne med endast skogens alla djur och väsen. Där man kan springa barfota över gräset och dra in luften av höst. Det är sann lycka.

0