Dimhöljda skogar & en vy från ovan

Igår åkte jag in till stan en sväng för att göra en synundersökning, då jag har börjat märka att mina glasögon inte riktigt räcker till när det börjar bli mörkt ute och jag ska köra bil. Så jag gick till Synsam och fick träffa en supertrevlig och pedagogisk optiker som kollade min syn och den hade blivit lite sämre sedan sist. Så nu har jag startat upp ett abonnemang där man får (minst) tre glasögon för ett fast pris varje månad. Då ingår en ny synundersökning varje år, de byter glas i alla glasögonen efter synundersökningen om ens syn förändrats, försäkring, att man kan byta ett par varje år om man tröttnat på dom osv.
Alla i personalen var så himla trevliga och lätta att prata med. De hjälpte mig att välja och hittade faktiskt flera stycken som jag tyckte var fina, jämfört med förra gången då jag testade i princip alla i butiken och det sista paret var det enda jag tyckte var okej, haha!

Så jag valde två vanliga och ett par solglasögon med styrka och de skulle vara klara om cirka tio dagar. Sedan betalar jag 307 kr/månad och jag tror att det var ett år som man har bundit sig till detta. Tycker det är en superbra grej det här, istället för att varje gång man behöver nya glas köpa nya glasögon för kanske två, tretusen och sedan ha en massa glasögon hemma som inte passar. Nu har jag dessa tre och ändras min syn byter de bara glasen, går de sönder så är de försäkrade så jag får nya. Så bra! Ska också skaffa linser så småningom, men då behöver jag göra en undersökning för just linser, och det hade vi inte bokat tid för igår. Jag har fortfarande såpass ”bra” syn att jag inte behöver glasögon/linser i vanliga fall utan bara när jag kör bil eller kollar på film men det lär väl ändras, och knappast åt det bättre hållet. 🙂

Jag lastade bilen full med grovsopor innan jag åkte in, sedan åkte jag och Daniel och slängde det tillsammans på vägen hem. Vi har en stor hög med skräp som vi har samlat ihop i ladan, och försöker passa på att ta med en del varje gång vi åker in till stan och har tid att slänga det på vägen hem. Den krymper sakta men säkert, men det känns som att vi hela tiden hittar mera. Bakom ladan ligger det slängt en massa grejer, plastdunkar, metallgrejer, plåt, tunnor och allt möjligt… Jag tar ett ryck då och då och släpar in en del till högen, men det är så mycket att det tar tid innan det märks någon skillnad.

Det är väl så på en såpass gammal gård som den här, att det har hunnit samlas ihop en hel del grejer genom åren. Men jag och Daniel dras mer och mer åt en minimalistisk stil och rensar hela tiden ut grejer. Vi kommer nog aldrig ha det helt cleant och tomt som vissa har det, jag vill gärna ha det lite mysigt och ombonat men utan att ha så mycket saker överallt.

Jag brukar tänka att allting som vi har framme ska ha ett syfte. Därför har jag lite svårt för saker som bara är till prydnad, (även om jag har en del sådana grejer, framförallt som jag fått som barn) utan jag vill gärna att de har flera användningsområden. T.ex. en fin ljusstake blir ju både en prydnad och en ljushållare. Eller en jordglob är både något man kan använda men som ändå är en inredningsdetalj. Hur tänker ni kring sådant? Gillar ni att ha prydnadssaker bara för prydnadens skull?

Ville dela dessa drönarbilder med er, tycker det är så magiskt med all dimman som sveper in husen så de knappt syns. När jag tog dessa bilder så syntes knappt något genom dimman, vart jag än riktade kameran så var det bara helt vitt, men när den riktades nedåt så skymtade man huset mellan dimslöjorna. Som att dimman drev undan i precis rätt tid så jag fick en skymt av gården. <3

Hoppas ni har en fin dag. En stor kram till er! <3

 

 

Tillbaka igen

Hej på er!

Ni kanske undrat vart jag tagit vägen? Det var många dagar sedan jag skrev ett inlägg sist. Jag har haft fullt upp med ommöblerande i huset, jobb och ett efterlängtat besök!

Vi bestämde oss nämligen spontant förra veckan att flytta sovrummet till övervåningen istället. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det, men vi började prata om hur man skulle kunna flytta runt grejer för att optimera användningen av alla rum. Innan använde vi bara rummet på övervåningen som ett förrådsrum åt lite krukor, kartonger och diverse som inte fått någon annan plats än. Vi har ju också badrummet på övervåningen, men eftersom vi inte hade någon annan användning för rummet bredvid så blev det att vi i princip bara utnyttjade ytan på nedervåningen.

Sovrummet här nere var inte heller optimalt, då det är både två fönster och två dörrar i rummet, vilket ledde till att sängen alltid stod för något fönster eftersom den är så stor. Att ha sovrummet intill köket är väl inte heller den bästa lösningen, om man får besök så kändes det lite konstigt att ha sovrummet mellan köket och vardagsrummet, som ett genomgångsrum i princip.

En annan sak som spelade in var också att efter vi lagt i iläggsskivan till matbordet så blev det rätt trångt i köket, man fick åla sig in mellan bänkar och stolar för att kunna sätta sig och kunde inte dra ut lådor om inte stolarna var helt inskjutna.
Så en kväll fick vi för oss att vi borde flytta sovrummet till rummet på övervåningen och göra om vårt dåvarande sovrum till matrum. Jag blev eld och lågor förstås och ville börja med en gång, men eftersom klockan var närmare elva på kvällen så fick det vänta till nästa dag.

Sedan ägnade jag två dagar åt att röja rummet där uppe på grejer, bära upp allting från sovrummet, montera ned sängen och garderoben, bära upp alla delar och sedan montera ihop allting där uppe. Garderoben hjälptes vi åt med att sätta ihop igen då den var fasligt krånglig, med massa olika sorters skruvar, träplugg OCH spikar haha. Ikea såklart… 😀 Samtidigt kom frosten på allvar och nästan varje morgon vaknade vi upp till ett vitt landskap utanför, helt täckt av frostens kalla andetag.

Sedan behövde vi komplettera lite och köpa en till gardinstång, nya gardiner till matrummet, lampor och lite smått och gott. Vi tog en sväng förbi Erikshjälpen och lämnade in en hel del grejer som jag rensat ut och köpte lite nya lampor. Hittade dock inga bra gardiner till matrummet men jag får fortsätta leta.

Det bestämdes också lite hastigt förra veckan att mamma och pappa skulle komma ned på besök! De hade inte varit hos oss än, då det är lite meckigt för dem att ta sig iväg. De behöver någon som är hemma och passar hundar och hästar och sedan mamma fick sin stroke så har det tagit tid innan hon börjat kunna gå igen. Ända sedan vi flyttade hit har jag längtat efter att de ska komma hit så jag fick visa upp vårt hem för dem, och nu kunde de alltså äntligen komma ned! Tack vare min lillebror som bodde hos dem och tog hand om alla djuren. 😀
Vi kikade på den gamla fallfärdiga ladan i skogen för att se om det fanns någon möjlighet att rusta upp den, men då två av de bärande bjälkarna har knäckts så lär det inte gå. Så nu ska vi se till att tömma den på grejer om den skulle rasa ihop under vintern. Det finns en massa gamla jordbruksmaskiner, slädar och annat där inne som vi inte vill att de ska gå sönder.

Det blev ett härligt besök, det var så roligt att få träffas och visa dem runt. Vi käkade god mat, bakade, pratade, skrattade, såg på film och hade många diskussioner om allt möjligt. Det var väldigt givande dagar och jag är SÅ glad att de hade möjlighet att komma ned nu, för det hade nog blivit svårt att åka ifrån när snön väl har lagt sig. Annars hade vi säkerligen fått vänta tills nästa sommar. Nu längtar jag tills vi får besök av min storasyster och hennes lilla dotter, som bor på Nya Zeeland men som kommer hem på besök över julen! <3

Jag har också hunnit med att jobba en sväng på Life, redigera på min Irlandsfilm och haft ett fotouppdrag, så nu har jag cirka 1600 bilder att gå igenom… haha! Jag håller mig sannerligen sysselsatt. 😀

Hur är det med er? Jag hoppas ni alla mår bra och får en fin start på veckan. <3

Stor kram!

Augustiminnen från arkivet

Satt för ett par dagar sedan och redigerade en del bilder jag tagit under året men som jag glömt av att redigera då. Hittade då bland annat dessa bilder från augusti så tänkte dela dem med er. Idag är det en typisk novemberdag, det regnar från gråsjaskiga moln, golven är kalla under mina fötter och hundarna vill inte röra sig från soffan ens för att rastas. Så jag drar på mig tjocksockar, bäddar in hundarna i filtar och väljer att titta tillbaka på dessa fina stunder från en underbar sommar.

Vi plockade stora mängder äpplen som jag kokade äppelsaft, äppelmos och äppelmust av, bakade flera äppelpajer och hade ändå massvis kvar. De äpplen som föll till marken åt hundarna gärna upp. Vi sprang runt i shorts dygnet runt och svettades ändå, och Bagheera badade massor för att svalka ned sig. Leia var väl den som njöt allra mest av värmen, liggande mitt i solen och kunde inte vara lyckligare.

Vi hade fantastiska kvällar med rosa-lila-guldiga moln som täckte himlen och flera uppfriskande skyfall som skänkte livet åter till naturen. Gräset började sakta växa och täckte fälten med sin spirande gröna färg. Det kändes som att hela moder jord drog ett djupt, friskt andetag för första gången på flera månader.


Vi behövde återigen klippa gräset nästan varje vecka eftersom det helt plötsligt började växa i snabb takt. Jag älskade vårt hem mer och mer för varje dag och önskade att sommaren aldrig skulle ta slut.

Månen vandrade sin bana över bergen och började så sakteligen synas när nätterna återigen blev mörkare.

En kväll när jag kom hem efter jobbet så fick jag uppleva den här overkligt vackra solnedgången. Det såg ut som om vinden blivit satt i brand och svepte fram över bergen, förvandlande allting i sin väg till guld.

Bagheera var förstås med mig när jag klättrade omkring på stenblock och kämpade mig fram genom busksnår och träd för att få bästa vyn över solnedgången bortom kalhygget. Balanserande med kameran i handen och halkande på mossiga stenar. Han skuttade efter med lite bättre balans och utan att bekymras över kläder som fastnade i spretiga grenar.

Nu har jag massvis med saker att fixa för idag, jag passar på att göra mycket innesysslor dagar som denna när det ändå är lite tråkigt väder ute. Vad hittar ni på idag?

Stor kram till er! <3

Första drönarbilderna över gården

Hej på er!

Här är de allra första drönarbilderna som jag tog när vi flyttade till gården, jag har äntligen tagit tag i att skicka in dem och fått dem godkända. Det tog bara ett halvår ungefär haha. 😀

Så dessa bilder är tagna i mitten på maj, då vi flyttade till gården. Då hade löven just börjat slå ut och det var en fantastiskt vacker vår.

Här kan ni se hur det såg ut kring huset då. Det var en massa grejer kvar då som vi nu har monterat ned och plockat bort till en stor hög med grovsopor. Tog ett ryck igår och lastade bilen full med skräp som vi åkte och slängde på återvinningscentralen. Men det finns fortfarande mycket kvar, egentligen hade det varit smidigast att ha ett släp men eftersom vi inte haft möjlighet att köpa något än så får vi ta det i mindre omgångar när man ändå åker förbi.

Tycker det är så häftigt att kunna se allting från det här perspektivet, att få uppleva det vi ser varje dag på ett helt nytt sätt. Att få utsikten över gårdarna, vägen och bergen som vi annars knappt skymtar mellan träden.

Här är vår lilla tjärn, innan näckrosorna hade börjat slå ut och sprida sig mer mot mitten. Det är så rent och friskt vatten här, som blev ordentligt uppvärmt under den varma sommaren. När man hoppade i och hamnade ett par meter ned så kände man dock det iskalla vattnet som förmodligen kommer från underjordiska källor och jag kan tänka mig att det är därför det hålls så fräscht. Det fanns inte tillstymmelse till alger eller liknande som lätt blommar ut i stillastående sjöar.

Här kan ni verkligen se hur rallarrosorna brer ut sig på kalhyggena. På det bortre kalhygget uppe till höger i bilden är var jag tog dessa bilder.

De här bilderna tog jag i juli och här kan ni se att det hänt lite sedan i maj. Många grejer har blivit bortplockade och vi har försökt rensa upp så mycket skräp som möjligt. Tyvärr var gräset helt gult eftersom det knappt regnat något alls på cirka 2 1/2 månad i kombination med extrem värme.

Den lilla ladan som skymtar i skogen hör också till gården, men den är tyvärr i väldigt dåligt skick och lutar väldigt mycket. Kan tänka mig att den inte kommer orka en vinter till om det blir lika mycket snö som förra året.

 

De två sista bilderna tog jag när vi fick det första regnet på flera månader, samtidigt som det brann på två berg bara ett par kilometer från oss. Brandkåren var snabba med att släcka bränderna där dock, som uppstod på grund av blixtnedslag. Vi var såklart oroliga att det skulle hända hos oss med men vi hade tur den gången. Det var samtidigt en otrolig lättnad att regnet kom just då och det vräkte sedan ned i en och en halv dag, vilket var fruktansvärt välbehövligt.

Nu ska jag verkligen försöka bli snabbare med att skicka in filer för godkännande så jag kan publicera drönarfoton och videos lite mer frekvent.

Vad tycker ni om drönarfoton/videos? Är det något ni uppskattar?

Önskar er en fin kväll! Kram på er <3

November lever inte upp till förväntningarna

Var bara tvungen att visa er dessa bilder. Vem har inte någon gång påstått att november är den mest färglösa och tråkigaste månaden på året? Jag har många gånger känt likadant. Det har oftast inte fallit någon snö, löven har lämnat träden för att förena sig med jorden i en brungrå massa. Det regnar, snöar och haglar om vartannat, marken fryser till livsfarlig blankis och nästa dag igen har allt blivit till en blöt modd.  De isande vindarna blåser genom märg och ben, näsan droppar och det känns ibland som att man aldrig ska bli varm igen.

Men inte här tydligen?!

Vi har haft flera helt fantastiska dagar med tjocka sjok av dimma som driver förbi medan solens strålar leker i dess kölvatten. Frostiga morgnar med klar, kall luft. Fåglar som varje morgon möter mig med ett kvittrande när jag går ut för att fylla på deras mat. Sprakande norrsken på nätterna och en stjärnhimmel som är bortom denna värld.

Jag tror på riktigt att det vilar något magiskt över denna plats. Till och med de absolut gråaste dagarna, när molnen tynger ned över oss och naturens färger har falnat, så finns det så mycket vackert. Dimman som oftast täcker tjärnen på morgonen, ett rytmiskt droppande från regnet på plåttaket, de mörkt gröna grantopparna som sticker fram och skänker en färgklick till utsikten. Älskar den sista bilden här nedanför, hur dimman som är upplyst av solljuset vävs ihop med dimman som ligger i skugga och bildar magi.

Så hittills har november varit en precis lika fin månad som alla de andra, fast på ett nytt sätt. Det känns fint att kunna njuta av årets alla månader, även om man gör det av olika orsaker. Det har till exempel blivit mörkt mycket tidigare nu i och med omställningen till vintertid, men det gör det också så mycket mysigare att tända ljus, elda i kaminen och dra på sig raggsockorna.
I mitten på november har vi bott på den här platsen i sex månader. Det känns som att tiden verkligen har rusat förbi, som att det var i förrgår vi flyttade in och samtidigt som att vi alltid har bott här. Det kändes snabbt som ett riktigt hem, som att vi verkligen hör hemma på den här biten av jorden. Det är här min själ kan andas, jag kan fokusera och få utlopp för min kreativitet. Det är magiskt att vi fann den här gården så tidigt i våra liv, att vi förhoppningsvis kommer att få spendera många, lyckliga år tillsammans här. <3

Hur har er november varit hittills?

Stor kram <3

När rädslan släpper taget

Mörkrädsla. Det är något så vanligt, men samtidigt inte något vi pratar mycket om när det gäller vuxna människor.
Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd och min livliga fantasi gjorde det knappast lättare. De konstigt formade skuggorna blev till skräckfigurer som bara väntade på att jag skulle komma nära nog för att de skulle gripa tag i mig. Ögon som reflekterades i ficklampan blev till monster, även om det förmodligen bara var en harmlös liten räv. När jag befann mig utomhus i mörkret så kände jag mig otrygg och hade hela tiden känslan av att någon eller något fanns bakom mig, runt mig, över mig och förföljde mig med tysta steg.

Att då bo ute på landet, omgiven av skogar och med närmaste gatlyktor över en kilometer bort som jag gjorde som barn var kanske inte det roligaste alla gånger. Hade jag någon med mig var det inga problem, men så fort jag var ensam så började hjärtat slå snabbare och kroppen gjorde sig beredd på flykt. Att ha en ficklampa eller pannlampa med sig gjorde inte något bättre, eftersom de skapar så hårda skuggor i utkanten av ljusskenet. Vem vet vad som kunde dölja sig där?
Samtidigt tänkte jag också att med en ficklampa så blir jag blind för allt utanför ljuskretsen, medan alla runt omkring mig ser precis vart jag befinner mig. Det var ju egentligen helt vansinniga tankar, jag visste förstås, rent logiskt, att det inte fanns någon där. Men när rädslan kom krypande så försvann alla logiska tankar helt.
Av just den här anledningen så har jag väldigt sällan tittat på skräckfilmer, och gör det aldrig idag. För de scenerna som kanske inte känns så läskiga när man sitter inomhus och har sällskap framför filmen, känns alltid en miljon gånger värre när jag befinner mig ensam i mörkret. Och de har en tendens att dyka upp i mina tankar vid de absolut sämsta tillfällena.

Jag kommer speciellt ihåg alla gånger jag gick ut för att ge hästarna kvällsmat och var tvungen att gå in i ladan som var beckmörk, utan någon lampa installerad, för att hämta höet. Att öppna de där knarrande dörrarna och snabbt som attan springa in och rycka åt sig hösäcken för att inte behöva befinna sig där inne längre än nödvändigt. Man visste ju inte vad som kunde lura i de långa skuggorna i hörnen. När hästarna då gnäggade och frustade, ivriga efter maten, så kändes det lite bättre och hjärtat kunde sakta ned. Sedan kastade jag in säcken och smällde igen dörrarna, lättad som om jag precis sluppit ur klorna på en vidrig varelse.

Jag älskade alltid när det var fullmåne, eftersom den lyste så starkt att det blev nästan lika ljust som under dagen. Den skapade inte heller de hårda, svarta skuggorna utan de blev mer grå. Då gick jag alltid utan pannlampa, eftersom ögonen vande sig vid det svaga månskenet och helt plötsligt kunde jag se allting. Då höll sig rädslan borta för stunden.
Det här var inte en rädsla som styrde mitt liv, jag var ändå ute mörka vinterkvällar, gick hem drygt en kilometer från bussen varje vardag längs en väg som saknade gatlyktor, var ute och red på hästarna i skogen och rastade hundarna under stjärnorna. Men det var en rädsla som gjorde att jag inte kunde njuta av dessa stunder om jag var ensam. Hade jag en vän eller någon i familjen med mig så tänkte jag knappt på mörkret, vilket var väldigt skönt. När jag sedan flyttade till Stockholm så var jag i princip aldrig mörkrädd eftersom det alltid fanns gatlyktor där man gick. Kanske borde jag varit rädd då, med tanke på allt som kan hända när man befinner sig bland mycket människor, men mitt sinne böjde sig inte heller där för logiken.

När vi då flyttade norrut för drygt ett år sedan och hamnade i ett hus utanför Härnösand omgivet av skogar, så kände jag återigen hur rädslan för mörkret kom krypande tillbaka. Det var otäckt att rasta hundarna själv på kvällarna, fast det fanns gatlyktor på vissa ställen och jag rös av bara tanken på att gå in i skogen under mörkrets inbrott. Men sedan jag började intressera mig för att fotografera norrsken så bestämde jag mig för att aktivt arbeta mot min rädsla. Jag ville inte längre styras av mina oförnuftiga känslor och hjärnspöken. Jag ville kunna springa ut och fota norrskenet utan att behöva snegla in i skogens mörker och funder över vad för hemskt som kunde finnas där. Jag ville slippa svettiga handflator, ett hjärta som betedde sig som att jag vore jagad och den där krypande känslan av olust över ryggen.

Jag utsatte mig själv för mörkret, men började när det t.ex. var norrsken eller fullmåne för att göra det lite lättare. Jag tog med mig kameran och jagade norrskenet för då blev jag så uppslukad av det jag höll på med att jag glömde bort att fundera över mörkret. Ibland spelade jag musik på min telefon eller lyssnade på en ljudbok för att inte känna mig så ensam. Jag började vända blicken mer uppåt än in i skogen och insåg att det väldigt sällan är så mörkt som man tänker sig. Är det inte molnigt så lyser massvis av stjärnor upp himlen, norrskenet visar sig sporadiskt och en gång varje månad får jag sällskap av fullmånen i mörkret.

Jag började stanna upp mer, lyssna på nattens ljud och analysera vad jag hörde. Var det en älg som knäckte grenen i skogen? Bruset kom från en liten bäck bredvid och susandet var bara vinden i trädkronorna. Jag tittade på skuggornas former och försökte lista ut vad som skapade dem istället för att skrämmas av dem. Sakta började mina känslor förändras och jag började kunna uppskatta mörkret som en stillsam vän, istället för en skräckinjagande fiende.

Jag kan fortfarande få en ångestkänsla i kroppen om jag är ensam och hör något skarpt ljud eller om hundarna reagerar väldigt mycket mot något i mörkret, men jag försöker verkligen att tänka logiska tankar. (Det är bara en älg, älgar håller sig undan från människor, älgen vill mig inget ont, osv.) Jag tittar upp mot stjärnhimlen och inser att det inte är så mörkt som jag tror.

Igår kväll var jag ute för att fota norrskenet, Daniel var med en sväng men sedan var han tvungen att gå in och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt. Förut skulle min hjärna då direkt ha börjat spinna igång fantasier och läskiga scener, men nu kunde jag fokusera på det jag ville göra – fånga norrskenet och stjärnorna på bild. Och det blev en magisk stund, där jag verkligen kunde njuta av att få ta del av allt det här vackra istället för att känna mig jagad av rädsla eller ångesttankar. Det röda norrskenet syntes knappt för ögat, men kameran fångade det desto bättre. Jag är så glad att jag kunde stanna kvar där ute och få uppleva den här vackra natten.

Jag stannade tills det mesta av norrskenet hade klingat av och passade på att fotografera vår magiska stjärnhimmel, som syns så väl här, långt bort från ljusföroreningar och gatlyktor. Helt plötsligt har jag börjat uppskatta mörkret, att få ta del av en värld som är densamma som under dagen, men samtidigt så annorlunda. Att få uppleva en annan sorts skådespel av naturen och känna mig liten under den enorma stjärnhimlen som sträcker sig åt alla håll.

Låta tankarna vandra och tiden vara något som inte existerar. Bara vara just där, just då, utan några funderingar över framtiden eller det som varit. Släppa allt som drar mig ned och låta tankarna expandera. Jag brukar också fundera över vilka djur det kan vara som rör sig i skogarna på nätterna, och se dem framför mig när de tar sig runt i mörkret för att äta, dricka eller leta upp en sovplats. Låta djuren göra skogen mindre främmande och mer normal. Den är deras hem, även i mörkret. Det är en tanke som ger mig tröst och glädje, att det inte är något konstigt som händer när det blir mörkt. Allt är precis som tidigare, bara att vi inte kan se det lika tydligt.

Jag är så glad att jag har funnit ett sätt att klättra ur hålet av mörkrädsla. Det är ju så fruktansvärt onödigt att gå omkring och vara rädd när jag vet helt logiskt att det inte finns något farligt där ute. Jag stirrade helt enkelt rädslan i ansiktet och fann ut att det inte fanns något skrämmande där.

Är eller har du varit mörkrädd? Hindrar det dig i livet på något sätt?

Nu är det dags att ta sig ut och hinna njuta av solen en stund också, för hur vackert det än kan vara på natten så får jag aldrig nog av att känna solstrålarna mot mitt ansikte. De är mina lyckopiller.

Stor kram till er alla. <3

Glimpses of magic

(Titta gärna i HD för bästa kvalité)

Här kommer en ny liten video med några magiska glimtar jag filmat under sensommaren och hösten. Jag tycker det är så himla roligt att redigera film, att få arbeta både visuellt och med fin musik. Tycker ni det är roligt med videos?
Jag hoppas att ni gör det, och att ni gillar att ta del av den fantastiska naturen häromkring genom mina små filmklipp.

Idag har jag jobbat och sedan varit iväg och satt på vinterdäcken på bilen. Vi fick snö i tisdags, när min vän Sandra kom hit på besök, men sedan smälte det mesta bort igår. Antar att det kan komma mer när som helst dock, så det är bäst att vara redo!

Det var verkligen supermysigt att få besök, speciellt eftersom det var så länge sedan vi träffades då hon numera bor i Nederländerna. Men det kändes som att vi setts alldeles nyss, och det bara var att ta upp tråden där vi lämnade den sist. Sådan vänskap är fin. <3

Önskar er en fin fredag och en trevlig helg. Stor kram <3

Glimtar av oktober

Hej på er!

Idag tänkte jag dela med mig av lite glimtar från oktober, som har bjudit på mycket dimma och sprakande färger. Vi har eldat i vedspisen och jag har i princip bott i mina tjocksockar och långkalsonger. Det börjar bli riktigt kyligt och idag hade vi -8 grader imorse. Det är det kallaste vi haft hittills, den här hösten.

I början av oktober så hade många löv redan lämnat träden, men fruktträdens löv höll sig kvar extra länge. De skiftade i vackra färger och spreds av vinden så de snart täckte hela gräsmattan.

Det har varit mycket dimma under den här månaden, och jag har fått njuta av både morgon och kvällsdimma flera gånger. Luften har blivit kallare och plötsligt kan man inte gå ut utan mössa och vantar utan att frysa ordentligt. Det har också märkts på hundarna, som ju är korthåriga och ganska frusna av sig, att det börjar bli kallt ute. Så de har fått ett varsitt nytt täcke som förhoppningsvis ska hålla dem varma i vinter. Leia verkar dock helst vilja spendera vintern i ide nedkrupen i sitt soffhörn under ett berg av filtar.

Vi stannade till i Stöde en eftermiddag och kollade in hantverksboden. Jag har sett den varenda gång jag åker till jobbet och varit sugen på att kika in, men det har aldrig varit läge när de väl hade öppet. Men den dagen så bestämde vi spontant att vi skulle stanna där och kolla runt. Det var mycket större än någon av oss hade förväntat sig och det fanns en massa fina grejer! Jag handlade ett te och en fin lavendeltvål som luktar supergott. De hade märkt ut så bra vilka ingredienser de innehöll, vilka som var veganska och att de inte var testade på djur. De två kvinnorna som jobbade var supertrevliga också så det blev ett roligt besök. En bonus var att man fick varorna i en tygkasse, som de syr själva och som man fick på köpet. Så himla fint tycker jag.

Det har blivit många fina promenader i skogen med hundarna, många koppar te, en del jobb framför datorn och lite secondhand shopping den här månaden. Många fina stunder att titta tillbaka på.

Vi fick också den första snön för säsongen! En morgon när vi vaknade så tittade jag ut genom fönstret och såg att tjärnen var helt vit. Isen hade lagt sig under natten och så hade ett tunt, tunt lager snö lagt sig över. Det snöade fortfarande så smått men ingenting som blev kvar på marken. Bara på tjärnen höll de små flingorna sig envist kvar.

Jag har jobbat ganska mycket i stan och plockat skräp på mina skogspromenader. Vi har haft bilkrångel som till slut löste sig, testat nya veganska quorn produkter och varit med i Sundsvalls tidning.

Har ätit pannkakor flera gånger, haft mängder av fåglar på besök som är otroligt hungriga så jag får fylla på med frön varje dag och så har vi börjat röja upp en ny stig åt oss, som vi kan gå med hundarna.
Det är nämligen något som det är lite dåligt om här hos oss, det finns en del vägar att gå men nästan inga rundor utan man får gå fram och tillbaka, vilket inte är det roligaste i längden. Så nu har vi börjat plocka undan pinnar och skräp så vi kan gå runt tjärnen med hundarna på deras dagliga promenader.

Ser ni fåglarna? 🙂

Det är en hel del jobb då det har fallit mängder av träd/pinnar/småträd och det är tätvuxet i dessa skogar. Men vi tar en bit i taget så blir vi nog klara snart. Det är så fint att kunna gå runt tjärnen, med bergväggen på ena sidan och vårt hus på andra sidan. Att se gården från nya vinklar.

Nä, nu är det nog dags att fixa lunch, min mage kurrar högljutt efter lite mat. Jag önskar er en fin måndag. <3

Innan löven föll

Hej! Hur mår ni?

Jag jobbar en hel del den här veckan, men är ledig imorgon så då ska jag passa på att vara ute i skogen och förhoppningsvis få  ta del av lite solsken. Har gått morgonpromenad med hundarna både igår och idag och det är härligt att komma ut tidigt, men ofta har solen inte ens hunnit upp över trädtopparna då.

Det känns märkligt att vi snart går in i november, jag tycker veckorna går så himla snabbt och jag har knappt hunnit vänja mig vid att det är oktober. Förra hösten gick också väldigt snabbt, men vintern blev en av de långsammaste jag upplevt på många år. Det var otroligt vackert med all snön, men det var också jobbigt med allt skottande, kylan och snön som la sig nästan två meter djup så vi inte kunde gå i skogen på flera månader.

Jag hoppas att den här vintern inte blir lika extrem. Nu har vi haft både en extremvinter och en otroligt varm sommar, jag hoppas att det inte är så här årstiderna kommer fortsätta se ut i framtiden. Jag älskar både snö och värmen under sommaren men det får vara någon måtta på det hela. För mycket av något brukar sällan bli bra. De här höstbilderna fotade jag i slutet på september när de flesta träden fortfarande hade de flesta löven kvar. Det har varit några blåsiga dagar sedan dess och nu är de flesta lövträden helt kala.

Jag har hängt upp två stycken fågelmatare och det har lockat hit stora mängder småfåglar, skator och nötskrikor. Även en och annan ekorre har tacksamt ätit frön som fåglarna spillt på marken. Så trots att träden är tomma på löv så är de istället fulla av fåglar som flaxar omkring hela dagarna. Tycker det är så mysigt att ha lite liv och rörelse här på gården! Längtar tills vi har råd/tid att bygga hagar, ligghallar och stall så vi kan ta hand om lite fler djur. Hästar, får, getter eller vad det nu blir för djur som behöver ett livslångt hem.

Har kollat en hel del på olika alternativ men det är onekligen dyrt att bygga hagar, oavsett hur man väljer att göra. Vi har ganska mycket mark att hägna in också och då drar kostnaderna iväg snabbt. Men förhoppningsvis finns det möjlighet att ordna det om inte alltför lång tid.

Tänkte visa er vår lilla skogsväg som går längs med kanten av ena fältet. När vi flyttade in var den helt igenvuxen av träd och buskar plus att det låg flera stora högar med ris slängt i kanterna så det var väldigt igenvuxet och rörigt.

Nu under hösten har jag då och då röjt där, klippt ned buskar och sågat ned småträd, samlat ihop allt ris i ett par högar och krattat enorma mängder barr, småpinnar och skräp. Sakta men säkert börjar det bli lite mer öppet och helt plötsligt har man en fin utsikt mot fältet och berget, samtidigt som skogsvägen blir mycket trevligare och mer lättframkomlig.

Vi har nu samlat ihop skräp i fem olika högar runt om på gården och det är ändå massvis kvar att dra ihop haha. Vi kommer kunna elda brasor hela vintern om vi har lust, med tanke på hur mycket ris det ligger överallt.

Här mellan träden låg det förut en stor rishög och ett stort, dött träd som vi har kapat ned i bitar och släpat till en brashög. Vi har fortfarande inte köpt någon motorsåg så vi har sågat allt för hand. Man får sannerligen en hel del träning när man håller på med gårdsarbete. 😀
Den lilla träställningen till höger ligger det en massa jord innanför, vet inte om det varit kompost eller något liknande tidigare. Jag har i alla fall tagit jord därifrån för att fylla igen hål i gräsmattan och när jag tömt all jord därifrån så ska jag riva ned de där plankorna. Dom håller nästan på att rasa bara man nyser på dom så det finns ingen mening med att spara på det. Sakta men säkert blir det lite öppnare och ser bättre ut.

Den här högen har jag inte hunnit börja med ännu, men jag hoppas hinna släpa bort allting innan snön kommer. Vore skönt att ha det här klart innan vintern, då vi nästa vår redan har flera andra projekt att ta tag i då. T.ex. bygga en gärdsgård, måla om huset/verandan/uthusen, byta dörrar i lagården och ja… det finns tusen saker att göra!

Så här är det fortfarande en del röjningsarbete kvar att göra, men jag har redan gjort den absolut längsta biten. Vi går längs den här vägen om vi ska ut i skogen så det är trevligt om den är lite fin och lättframkomlig, och inte helt övervuxen av sly.

September bjöd verkligen på en färgsprakande skala bland löven och jag uppskattade det varenda dag. Nu har de flesta löven fallit och det är kalt bland träden. Det är tur att vi har så mycket barrträd som glimmar grönt året runt, även när de andra träden gått i vila inför vintern.

Nu ska jag plocka i ordning mina grejer och åka in till staden för att jobba. Vad gör ni idag? Har ni något roligt på gång?

Önskar er en fin tisdag. Kram <3

En stund av tystnad

De här bilderna tog jag förra månaden, samma dag som reportern från Sundsvalls tidning varit här. Vi var alla ganska trötta efter en lång, händelserik morgon så Daniel och hundarna somnade i soffan, men jag passade på att smita ut ensam i skogen en stund. För att bara vara och få andas in den friska luften i skogen, plocka lite lingon och bara ha sällskap av mina egna tankar.

Ute i skogen i närheten av gården så finns den här nedrasade timmerladan/huset eller vad det nu har varit. Gissar på att det har varit någon sorts lada en gång i tiden. Kanske hade dom hö där? Vore roligt att få reda på historien bakom dessa nedrasade timmerstockar som nu sakta tas över av naturen igen.

Jag tycker det är väldigt roligt att få besök, men efteråt brukar jag bli väldigt trött. Inte trött så att jag behöver sova, utan snarare så att jag känner att energidepåerna har blivit uttömda. Då behöver jag lite tid för mig själv i lugn och ro, helst ute i naturen eller kanske uppkrupen i soffan med en bok, för att återfå energin. Sedan är jag återigen redo för umgänge och äventyr.

Det var fortfarande väldigt grönt i skogen då, trots att vi gått in i september. Men här och där hittade jag några träd som lyste mellan stammarna i rött, gult och orange.

Jag fann lite lingon, med betoning på lite. Antar att det är på grund av den långa torra sommaren. Eller så kanske det bara var ett dåligt ställe för lingon. Det var hursomhelst väldigt rofyllt att sitta ned i blåbärsriset och leta efter de små bären. Som en skattjakt i litet format.

När jag inte hittade fler bär så satte jag mig på en mossig sten och lyssnade på de få fåglarna som hördes i skogen. Drog in doften av fuktig jord och mossa. Det var en underbar stund, att bara sitta där utan några krav, utan att behöva prata eller hålla koll på hundarna. Jag kunde bara andas och låta tankarna flyga fritt åt vilket håll de än ville. När jag blev för kall så vandrade jag sakta hemåt.

Och blev så varm i hjärtat när skogen tog slut och vyn över vårt hem öppnade sig för mig. Att få bo här är en glädje som är svår att förstå att den är vår. Att vi lyckades hitta så rätt, så snabbt. Att den här platsen känns mer som hemma, än någon annan plats har känt som, efter att jag flyttade från mitt barndomshem.

Kram på er! <3