Där hjärtat hör hemma

Hej på er!

Jösses vad dagarna springer iväg, känns som att jag knappt hinner med någonting, fast egentligen så gör jag saker hela tiden. Häromkvällen var jag ute på en upptäcktsfärd i markerna häromkring, jag vandrade runt både här och där, var vid foten av berget, på andra sidan tjärnen och upptäckte alla möjliga fina platser. Jag lyckades också drulla till det och ramlade nästan ned i ett vattenfyllt dike, rände foten i ett djupt hål i mossan så jag sjönk ned ända till låret och lyckades ramla när jag nästan var hemma igen då jag fastnade med foten i en massa gammalt ris. Kameran klarade sig dock och jag blev mest smutsig, men är ändå glad att jag oftast är själv på mina turer i skogarna haha! Måste varit en syn med mig trillande omkring bland mossa och stenar.

Jag tog mig efter mycket kavande genom skogen till slut fram till foten av berget och det var faktiskt lite skrämmande att vistas där helt ensam när solen var på väg ned och skogen stod så tyst omkring mig. Stora stenblock låg kringströdda som av en jättes hand och bildade underliga formationer och små grottor, där det kändes som att både vargar och björnar kunde gömma sig. Jag är nästan aldrig rädd när jag är själv ute i skogen, då jag aldrig upplever den som läskig eller hotfull utan snarare brukar jag känna mig ganska trygg när jag är omgärdad av trädens stammar. Men det var verkligen en underlig stämning den där kvällen, allting var så tyst så varje steg jag tog ekade lång väg och jag inbillade mig hela tiden att jag såg saker i ögonvrårna. Sådär som att man skymtar något men när man vänder på huvudet är det ingenting där.

Jag tog ändå en del bilder, och det var när jag var på väg tillbaka till kameran som min fot helt plötsligt försvann ned i ett helt galet djupt hål i marken. Fick väldiga associationer till Ronja Rövardotter när hon fastnar med foten i ett hål i marken som visar sig vara taket i rumpnissarnas boning. Tänk om jag dråsade ned i några rumpnissars hus med mitt ben? 😀


Sedan drog jag mig närmare tjärnen, men på andra sidan mot vart jag brukar vara för att kunna fota från en annan vinkel. Och jösses om jag råkade hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt! Solen var precis på väg ned över trädtopparna och svepte in allt i sitt gyllene ljus och jag sprang begeistrat omkring och fotade som en galning för att hinna fånga ljuset innan det försvann. Det var ett magiskt vackert ögonblick och min tidigare rädsla var helt bortblåst. Jag sprang överlycklig omkring, ställde upp kameran, fotade, var framför kameran, flyttade allting vartefter solen förflyttade sig, slogs med myggen och försökte att inte drulla i tjärnen. Det var värt allt när jag fick såna magiska bilder. Är så himla kär i den här platsen. Den är inte perfekt på något sätt och det finns mycket jobb som behöver göras både på gården och i huset, men jag älskar redan allting här.

De lysande gula blommorna i dikena, svanarna som då och då landar i tjärnen, när månen vandrar över berget, vår utsikt från köksbordet där vi kan se solen gå ned bakom vedboden. Barfota fötter på gammalt trägolv, doften av gräs på kvällarna, att se äppelträdet i full blom och lyssna på svischandet från svalorna när dom flyger in och ut ur ladan. Efter bara två veckor så finns det redan så mycket att glädjas över och vara tacksam för. Varje morgon när jag går en morgonpromenad med hundarna så stannar jag upp och betraktar berget, tjärnen, skogen, fåglarna, vårt hus. Och jag känner mig verkligen hemma. 

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *