Den vackraste gåvan är moder jord

Genom skogens tysta dunkel vandrar hon. På osynliga stigar som virrar fram mellan stenblock och forsar. En hare tittar upp och nosen darrar till, men hon utgör ingen fara för något levande väsen. 
Tyst vill hon bara betrakta, ta in och uppleva jorden under sina fötter. Granarnas sopande grenar som stryker hennes axel. Höra den frostiga mossan krasa under hennes steg. 
Ty naturen finns där för oss att betrakta, njuta av och frodas i. Så länge vi behandlar den och allt som lever i den med vördnad och respekt.
Att ha den möjligheten är den vackraste gåvan jag kan tänka mig.  

DSC_5542 EDITED.jpg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *