Dunluce castle & Giant’s causeway

Här kommer nästa inlägg från vår Irlandsresa! Vi är fortfarande bara på dag tre, eftersom vi var på så många ställen den dagen så har jag fått dela upp inläggen en hel del. Dag tre började vi vid The Dark Hedges, där Daniel friade till mig. <3 Efter att vi spenderat en lång stund där så åkte vi vidare till ruinerna av Dunseverick Castle. Näst på tur var ett kort stopp vid Dunluce Castle, som ni ser på bilden nedan.

Det blev inget långt besök där, eftersom de skulle stänga bara några minuter efter att vi kom fram. Som allting annat stängde de också klockan fem på eftermiddagen och eftersom hela området var inhägnat så kostade det förstås pengar om man ville gå in på området. Vi ville inte betala för att sedan behöva rusa runt och se allt på fem minuter så vi stannade bara utanför och fotade en stund. Slottet låg väldigt vackert, längst ute på en klippa med havet som bakgrund.

Slottet byggdes någon gång under 1500-talet och har tydligen en del historier och sägner om sig. Bland annat hur hela köket och kökspersonalen någon gång på 1600-talet rasade samman och föll ned i havet. Men det verkar som att den historien inte är riktigt sann eftersom de kunnat se på målningar av slottet från 1800-1900-talet att köket verkat vara intakt. Det ryktades också om en vitklädd kvinna som uppenbarat sig på klippkanten för en liten pojke som bodde i slottet och sedan bara försvunnit i vinden.

”In 1534, one of the child members of the McQuillan family claimed to have seen a woman in a white dress standing at the edge of the cliff, looking out at the ocean at sunset. He said he watched her fade into the wind. No one believed the child so he retrieved his eldest sibling out the next night to watch for the ghost, but it did not appear. 

Then in the early 1550s, many people claimed to see a woman in a white dress walking down the shore below Castle Dunluce at sunset until finally one day the McQuillan boy, now in his 30’s, walked down to the shore and tried to speak with the ghost. After that, it stopped. No reports have ever been made of seeing the woman again.”

Efter det åkte vi vidare till dagens sista stopp – nämligen Giant’s causeway! Vi parkerade bilen och gick sedan igenom visitors center, där man kunde köpa souvenirer, gå på toaletten eller bara vila sig en stund. Vi kikade runt lite snabbt men hittade ingenting som vi ville ha, så då gick vi vidare ut. Från parkeringen så var det en promenad på kanske tio minuter ned till Giant’s causeway och det gick turistbussar om man inte kunde eller ville gå hela vägen, men vi promenerade.

Det var en fin utsikt på vägen ned, med vackra vyer, klippor och gröna kullar. Jag stannade varannan sekund för att fota så för oss tog nog promenaden lite längre än normalt… 😉

Jag tyckte den här klippan liknade en bister groda eller padda som kikar ut över vidderna. Kan ni se den?

Tänk att hela bussar kör på de här smala, smala vägarna… Det är imponerande hur duktiga chaufförerna är på att manövrera fordonen.

På Irland så är det mesta byggt av sten och det är lätt att förstå varför. De har knappt några skogar, men sten har dom så det räcker och blir över.

Långt där framme ser ni kanske en massa färgglada prickar? Det är människor som klättrar runt på stenarna vid Giant’s causeway.

Imponerande av blommor och växter att kunna frodas i ett så kargt klimat som mellan alla dessa stenar.

Äntligen framme! En helt otrolig plats, som sätter igång fantasin och man började fundera på vad som egentligen skapat denna otroliga plats. En snabb googling lärde oss detta –

Giant’s Causeway är ett område på Antrimkusten i Nordirland med formationer bestående av över 40 000 svarta polygonformade, de flesta som hexagoner, basaltstenar. Fenomenet är ett resultat efter ett underjordiskt vulkanutbrott för omkring 60 miljoner år sedan. Utbrottet sträckte sig mot norr till Skottland, där liknande formationer återfinns på ön Staffa. De tusentals sexkantiga basaltpelarna är samlade i en klunga, som en jättelik vaxkaka och stenarna fortsätter från kustklipporna ner i vattnet och försvinner. Liknande strukturer finns på flera platser i världen, bland annat Panská skála i Tjeckien och Kirkjugólf på Island.”

Här har du bilden som folk skulle visa upp på sociala medier, där det ser ut som om vi var helt ensamma där och kunde utforska allt i lugn och ro. Men sanningen är en helt annan..

Så här såg det nämligen ut om man fotade från en annan vinkel. 😀 Det var fullt med folk överallt, och jag hade fullt sjå med att kunna ta några bilder utan en massa andra människor i bild. Allt handlar om vinklar. Så man ska inte tro att allt är så perfekt som det kan se ut på Instagram t.ex. Det finns mycket runt omkring som folk inte delar med sig av, och det är viktigt att inte glömma bort det.

Men vi hittade till slut en liten avskild plats och kunde fota hyfsat ostört. Det stod tre personer med reflexvästar, antar att de var någons sorts personal, en bit bort också och såg till att folk skötte sig och inte klättrade omkring där det kunde vara farligt, samt sa till när turistbussarna skulle åka uppåt igen. Vi stannade ganska sent så efter en stund försvann faktiskt många av de människor som var där när vi kom.

Det var en väldigt vacker plats, men fy vad det blåste! Kommer fortfarande ihåg hur mycket jag frös, mina händer blev helt stelfrusna så det var lite svårt att fota till slut.

Men det var värt att frysa den lilla stunden, för åh vilken häftig upplevelse att få befinna sig där, att hoppa från sten till sten och studera texturen på dom, känna havets salta lukt och blicka ut över horisonten där inte något störde ögats väg.

Det var en ganska molnig kväll men precis innan vi skulle gå därifrån och ta oss tillbaka till bilen så sprack molnen upp och solens strålar letade sig ned för att möta havsytan. Det var så vackert och jag är glad att vi stannade lite längre så vi fick uppleva den stunden.

Den kvällen sov vi på ett B&B som låg precis bredvid en strand, vi fick ett rum högst upp i huset och det var mååånga trappor att gå i, med allt bagage upp och ned. Men det var en vidunderlig utsikt över stranden och havet så det gjorde inte så mycket. Där spenderade vi vår första kväll som förlovade och åt hummus med någon färdig risblandning på påse, som hade olika smaker och grönsaker i. Det låter inte så speciellt men jösses vad gott det var efter en lång dag som vi spenderat utomhus på flera olika platser och sedan kört bil i flera timmar.

Haha en annan rolig anekdot är efter att Daniel hade friat och vi var klara vid Dark Hedges och satte oss i bilen igen, så var det dags för lunch och vi båda var superhungriga. Det fanns inga restauranger eller något just där, så vi käkade vita bönor i tomatsås, direkt ur burken haha! Så romantisk förlovningslunch 😀

Kram på er!

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *