En stund av tystnad

De här bilderna tog jag förra månaden, samma dag som reportern från Sundsvalls tidning varit här. Vi var alla ganska trötta efter en lång, händelserik morgon så Daniel och hundarna somnade i soffan, men jag passade på att smita ut ensam i skogen en stund. För att bara vara och få andas in den friska luften i skogen, plocka lite lingon och bara ha sällskap av mina egna tankar.

Ute i skogen i närheten av gården så finns den här nedrasade timmerladan/huset eller vad det nu har varit. Gissar på att det har varit någon sorts lada en gång i tiden. Kanske hade dom hö där? Vore roligt att få reda på historien bakom dessa nedrasade timmerstockar som nu sakta tas över av naturen igen.

Jag tycker det är väldigt roligt att få besök, men efteråt brukar jag bli väldigt trött. Inte trött så att jag behöver sova, utan snarare så att jag känner att energidepåerna har blivit uttömda. Då behöver jag lite tid för mig själv i lugn och ro, helst ute i naturen eller kanske uppkrupen i soffan med en bok, för att återfå energin. Sedan är jag återigen redo för umgänge och äventyr.

Det var fortfarande väldigt grönt i skogen då, trots att vi gått in i september. Men här och där hittade jag några träd som lyste mellan stammarna i rött, gult och orange.

Jag fann lite lingon, med betoning på lite. Antar att det är på grund av den långa torra sommaren. Eller så kanske det bara var ett dåligt ställe för lingon. Det var hursomhelst väldigt rofyllt att sitta ned i blåbärsriset och leta efter de små bären. Som en skattjakt i litet format.

När jag inte hittade fler bär så satte jag mig på en mossig sten och lyssnade på de få fåglarna som hördes i skogen. Drog in doften av fuktig jord och mossa. Det var en underbar stund, att bara sitta där utan några krav, utan att behöva prata eller hålla koll på hundarna. Jag kunde bara andas och låta tankarna flyga fritt åt vilket håll de än ville. När jag blev för kall så vandrade jag sakta hemåt.

Och blev så varm i hjärtat när skogen tog slut och vyn över vårt hem öppnade sig för mig. Att få bo här är en glädje som är svår att förstå att den är vår. Att vi lyckades hitta så rätt, så snabbt. Att den här platsen känns mer som hemma, än någon annan plats har känt som, efter att jag flyttade från mitt barndomshem.

Kram på er! <3

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *