Stannar upp i oändlighetstrappan




Det är den 12:e juni och jag har inte hunnit eller orkat med att skriva ett enda inlägg sedan juni började. Det händer så mycket hela tiden att jag halkar efter med uppdateringar, sedan blir det mer och mer som jag vill berätta om. Plötsligt känns det oöverstigligt att “börja” igen och det skjuts upp gång på gång. Jag tänker hela tiden vad jag “borde” göra, även om det inte finns någon som lägger några måsten på mig, förutom mig själv. Alla projekt jag borde ta tag i, allt arbete jag borde göra. 

Bor man på en gård så finns det alltid mer att fixa och speciellt när man bor på en så gammal gård som vi gör, där mycket tillåtits förfalla under lång tid. Blir stressad över det ibland och känner att jag måste göra mer. Mer än vad jag hinner med och orkar. Mer än vad det finns timmar på dagen. En annan gång tänker jag att det är lugnt, bara att ta en sak i taget och njuta där emellan. Men det är svårt att faktiskt sätta sig ned och bara andas. Utan att ta upp telefonen, utan att tänka på vilket arbete jag ska ta tag i härnäst eller utan att se alla skavanker som borde fixas. 



Men jag känner att det är dags att ta ett litet steg tillbaka, njuta mer av sommaren som jag längtat efter så länge och göra de sakerna jag vill göra också, inte bara de jag borde göra.
Jag och Daniel hade en lång konversation om detta för några dagar sedan. Att man kan jämföra alla måsten med en oändlighetstrappa, de tar aldrig slut. Även om du gör klart ett projekt så kommer nya, det bara fortsätter och fortsätter. Så om man först ska göra klart alla “borde” innan man gör sina “jag vill”, så kommer man aldrig nå till de sakerna man vill göra. 



Därför tyckte han att man borde prioritera sina “vill” framför sina “borde” för de finns kvar där ändå, efteråt. Och det tyckte jag var en sådan fin tanke, för det är ju precis så det är. Vi lever här och nu, vi bestämmer vad vi gör med den tiden. När jag är gammal så vill jag se tillbaka på alla fina minnen av timmar under äppelträdet i trädgården, alla härliga dopp i sjöar, all den tid jag spenderade i naturen med lugn i sinnet, alla minnen och upplevelser med min familj och mina vänner. Känslan av att klappa på en mjuk hästmule och höra ljudet av deras förnöjda tuggande i gräset. Minnet av hundarnas glädje när de rusar fram i full fart över blomstrande ängar.

Inte se tillbaka och bara minnas hårt slit, evigt stressande över att inte vara “klar” och en känsla av att inte räcka till, hur hårt jag än arbetade. 



Att omsätta den tanken i handling är svårare än vad det kan låta som, men jag ska verkligen ge det ett ärligt försök.

Vi köpte en hängmatta för säkert en och en halv månad sedan, som vi hängde upp i trädgården mellan lönnarna på ett supermysigt ställe. Och jag har suttit i den en gång, för att provsitta den. Inte en sekund har jag legat där och bara slappnat av, följt molnen med blicken och njutit av sommaren. Och det är så fel, för jag har längtat efter det så länge. Nu ska jag banne mig börja använda den där hängmattan lite mer flitigt.

Ta hand om er vänner, jag hoppas ni ger er tid att slappna av och bara njuta. 
Kram på er ♥


9

4 thoughts on “Stannar upp i oändlighetstrappan

  1. Ja visst blir det så där ibland att “måstena” upplevs ta över. Klart att ni fick mycket mer att göra i och med hästarnas ankomst och att ni nu har två hästar, samtidigt som ni vill fortsätta med allt annat ni planerat att göra. Men allt ni planerat måste nog få ta längre tid nu i och med all omsorg om de nya familjemedlemmarna. Låter skönt att ni kan prata med varann om det och att ribban kan behöva sänkas. Klokt detta med måsten vs borden! Ni har ju verkligen mycket att njuta av, bilderna talar sitt tydliga språk. Går det ännu att rida på Stjärna?

    1. Ja så är det verkligen, så det är viktigt att tidigt hitta en bra balans på det, så man inte tar på sig för mycket på en gång. Då blir man bara stressad och mår dåligt istället.
      Och som du säger så har vi så mycket att njuta av, att vi behöver stanna upp och “hinna” med det också! 🤗
      Nej hon är inte i sådan kondition, har svarat längre i en kommentar till ett tidigare inlägg 😊

  2. Sån igenkänning på allt du skriver! Jag går runt i precis samma känsla, jämt. Av att aldrig vara klar och alltid “borde” och “även om jag gjorde det där och det var bra så har jag ju inte gjort det där”. Just bloggen kan verkligen bli en sån grej i sig, för att man vill dela med sig av så mycket som växer till ett oöverstigligt berg i livets intensiva perioder. Har verkligen ingen lösning för hur man kommer ur eller ens runt det. Men att tvinga sig själv till en stunds hängmattande tycker jag låter väldigt väldigt klokt. Lycka till med nedvarvandet, Illiana, och måtte detta bli året då vi lär oss leva i lite mer rimligt tempo.

    1. Åh, blir lite ledsen att du känner igen dig i det jag skriver, för ingen borde behöva känna så. Att man aldrig blir “klar” eller nöjd över det man faktiskt gjort, utan bara ser framåt på allt som är kvar. Men jag förstår också att det säkert är väldigt vanligt. Håller med om att bloggen verkligen kan bli en sådan grej, när det händer mycket i livet så hinner man inte alltid dela med sig av det på bloggen och när man väl har tiden så är det så mycket att “ta ikapp” att det blir för jobbigt. Så har jag känt de senaste månaderna, det händer för mycket i livet så hinner inte med att uppdatera och till slut orkar jag inte försöka att ens skriva ikapp. Men kanske ska man bara släppa det och utgå från där man är just nu? Eller göra en kort sammanfattning av allt som hänt? Jag vet inte..
      Tack fina du, hoppas du också kan stanna upp och vara nöjd med det du gjort och släppa alla “borden” en stund. <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *