När rädslan släpper taget

Mörkrädsla. Det är något så vanligt, men samtidigt inte något vi pratar mycket om när det gäller vuxna människor.
Så länge jag kan minnas har jag varit mörkrädd och min livliga fantasi gjorde det knappast lättare. De konstigt formade skuggorna blev till skräckfigurer som bara väntade på att jag skulle komma nära nog för att de skulle gripa tag i mig. Ögon som reflekterades i ficklampan blev till monster, även om det förmodligen bara var en harmlös liten räv. När jag befann mig utomhus i mörkret så kände jag mig otrygg och hade hela tiden känslan av att någon eller något fanns bakom mig, runt mig, över mig och förföljde mig med tysta steg.

Att då bo ute på landet, omgiven av skogar och med närmaste gatlyktor över en kilometer bort som jag gjorde som barn var kanske inte det roligaste alla gånger. Hade jag någon med mig var det inga problem, men så fort jag var ensam så började hjärtat slå snabbare och kroppen gjorde sig beredd på flykt. Att ha en ficklampa eller pannlampa med sig gjorde inte något bättre, eftersom de skapar så hårda skuggor i utkanten av ljusskenet. Vem vet vad som kunde dölja sig där?
Samtidigt tänkte jag också att med en ficklampa så blir jag blind för allt utanför ljuskretsen, medan alla runt omkring mig ser precis vart jag befinner mig. Det var ju egentligen helt vansinniga tankar, jag visste förstås, rent logiskt, att det inte fanns någon där. Men när rädslan kom krypande så försvann alla logiska tankar helt.
Av just den här anledningen så har jag väldigt sällan tittat på skräckfilmer, och gör det aldrig idag. För de scenerna som kanske inte känns så läskiga när man sitter inomhus och har sällskap framför filmen, känns alltid en miljon gånger värre när jag befinner mig ensam i mörkret. Och de har en tendens att dyka upp i mina tankar vid de absolut sämsta tillfällena.

Jag kommer speciellt ihåg alla gånger jag gick ut för att ge hästarna kvällsmat och var tvungen att gå in i ladan som var beckmörk, utan någon lampa installerad, för att hämta höet. Att öppna de där knarrande dörrarna och snabbt som attan springa in och rycka åt sig hösäcken för att inte behöva befinna sig där inne längre än nödvändigt. Man visste ju inte vad som kunde lura i de långa skuggorna i hörnen. När hästarna då gnäggade och frustade, ivriga efter maten, så kändes det lite bättre och hjärtat kunde sakta ned. Sedan kastade jag in säcken och smällde igen dörrarna, lättad som om jag precis sluppit ur klorna på en vidrig varelse.

Jag älskade alltid när det var fullmåne, eftersom den lyste så starkt att det blev nästan lika ljust som under dagen. Den skapade inte heller de hårda, svarta skuggorna utan de blev mer grå. Då gick jag alltid utan pannlampa, eftersom ögonen vande sig vid det svaga månskenet och helt plötsligt kunde jag se allting. Då höll sig rädslan borta för stunden.
Det här var inte en rädsla som styrde mitt liv, jag var ändå ute mörka vinterkvällar, gick hem drygt en kilometer från bussen varje vardag längs en väg som saknade gatlyktor, var ute och red på hästarna i skogen och rastade hundarna under stjärnorna. Men det var en rädsla som gjorde att jag inte kunde njuta av dessa stunder om jag var ensam. Hade jag en vän eller någon i familjen med mig så tänkte jag knappt på mörkret, vilket var väldigt skönt. När jag sedan flyttade till Stockholm så var jag i princip aldrig mörkrädd eftersom det alltid fanns gatlyktor där man gick. Kanske borde jag varit rädd då, med tanke på allt som kan hända när man befinner sig bland mycket människor, men mitt sinne böjde sig inte heller där för logiken.

När vi då flyttade norrut för drygt ett år sedan och hamnade i ett hus utanför Härnösand omgivet av skogar, så kände jag återigen hur rädslan för mörkret kom krypande tillbaka. Det var otäckt att rasta hundarna själv på kvällarna, fast det fanns gatlyktor på vissa ställen och jag rös av bara tanken på att gå in i skogen under mörkrets inbrott. Men sedan jag började intressera mig för att fotografera norrsken så bestämde jag mig för att aktivt arbeta mot min rädsla. Jag ville inte längre styras av mina oförnuftiga känslor och hjärnspöken. Jag ville kunna springa ut och fota norrskenet utan att behöva snegla in i skogens mörker och funder över vad för hemskt som kunde finnas där. Jag ville slippa svettiga handflator, ett hjärta som betedde sig som att jag vore jagad och den där krypande känslan av olust över ryggen.

Jag utsatte mig själv för mörkret, men började när det t.ex. var norrsken eller fullmåne för att göra det lite lättare. Jag tog med mig kameran och jagade norrskenet för då blev jag så uppslukad av det jag höll på med att jag glömde bort att fundera över mörkret. Ibland spelade jag musik på min telefon eller lyssnade på en ljudbok för att inte känna mig så ensam. Jag började vända blicken mer uppåt än in i skogen och insåg att det väldigt sällan är så mörkt som man tänker sig. Är det inte molnigt så lyser massvis av stjärnor upp himlen, norrskenet visar sig sporadiskt och en gång varje månad får jag sällskap av fullmånen i mörkret.

Jag började stanna upp mer, lyssna på nattens ljud och analysera vad jag hörde. Var det en älg som knäckte grenen i skogen? Bruset kom från en liten bäck bredvid och susandet var bara vinden i trädkronorna. Jag tittade på skuggornas former och försökte lista ut vad som skapade dem istället för att skrämmas av dem. Sakta började mina känslor förändras och jag började kunna uppskatta mörkret som en stillsam vän, istället för en skräckinjagande fiende.

Jag kan fortfarande få en ångestkänsla i kroppen om jag är ensam och hör något skarpt ljud eller om hundarna reagerar väldigt mycket mot något i mörkret, men jag försöker verkligen att tänka logiska tankar. (Det är bara en älg, älgar håller sig undan från människor, älgen vill mig inget ont, osv.) Jag tittar upp mot stjärnhimlen och inser att det inte är så mörkt som jag tror.

Igår kväll var jag ute för att fota norrskenet, Daniel var med en sväng men sedan var han tvungen att gå in och lägga sig eftersom han skulle upp tidigt. Förut skulle min hjärna då direkt ha börjat spinna igång fantasier och läskiga scener, men nu kunde jag fokusera på det jag ville göra – fånga norrskenet och stjärnorna på bild. Och det blev en magisk stund, där jag verkligen kunde njuta av att få ta del av allt det här vackra istället för att känna mig jagad av rädsla eller ångesttankar. Det röda norrskenet syntes knappt för ögat, men kameran fångade det desto bättre. Jag är så glad att jag kunde stanna kvar där ute och få uppleva den här vackra natten.

Jag stannade tills det mesta av norrskenet hade klingat av och passade på att fotografera vår magiska stjärnhimmel, som syns så väl här, långt bort från ljusföroreningar och gatlyktor. Helt plötsligt har jag börjat uppskatta mörkret, att få ta del av en värld som är densamma som under dagen, men samtidigt så annorlunda. Att få uppleva en annan sorts skådespel av naturen och känna mig liten under den enorma stjärnhimlen som sträcker sig åt alla håll.

Låta tankarna vandra och tiden vara något som inte existerar. Bara vara just där, just då, utan några funderingar över framtiden eller det som varit. Släppa allt som drar mig ned och låta tankarna expandera. Jag brukar också fundera över vilka djur det kan vara som rör sig i skogarna på nätterna, och se dem framför mig när de tar sig runt i mörkret för att äta, dricka eller leta upp en sovplats. Låta djuren göra skogen mindre främmande och mer normal. Den är deras hem, även i mörkret. Det är en tanke som ger mig tröst och glädje, att det inte är något konstigt som händer när det blir mörkt. Allt är precis som tidigare, bara att vi inte kan se det lika tydligt.

Jag är så glad att jag har funnit ett sätt att klättra ur hålet av mörkrädsla. Det är ju så fruktansvärt onödigt att gå omkring och vara rädd när jag vet helt logiskt att det inte finns något farligt där ute. Jag stirrade helt enkelt rädslan i ansiktet och fann ut att det inte fanns något skrämmande där.

Är eller har du varit mörkrädd? Hindrar det dig i livet på något sätt?

Nu är det dags att ta sig ut och hinna njuta av solen en stund också, för hur vackert det än kan vara på natten så får jag aldrig nog av att känna solstrålarna mot mitt ansikte. De är mina lyckopiller.

Stor kram till er alla. <3

1

Första norrskenet på Tallänget

Igår kväll såg vi vårt första norrsken här i vårt nya hem! Vi gick ut och rastade hundarna och tyckte det såg ut att vara ett svagt norrsken över träden, men det var knappt så man kunde se det. Jag tänkte i alla fall att jag skulle ta med mig kameran ut en sväng för att se om det kunde bli något, och när jag gick ut igen så lös helt plötsligt hela himlen upp av det dansande, gröna skenet.

Jag ringde Daniel som stod och borstade tänderna, så han skulle komma ut och se det, så han kom springande ut i foppatofflor och utan jacka haha. Men trots att han frös så tyckte han att det var värt att komma ut för att få se detta!

Det var ju ganska länge sedan som jag sist fotade norrsken, så det krävdes lite trixande med inställningar innan jag till slut fick till det. Det svåraste var att få en bra skärpa, samt att bilderna inte skulle bli för mörka. Sen är det inte det lättaste att försöka fixa med alla inställningar i kolmörkret, samtidigt som händerna darrar för att det är så kallt. Nästa gång får jag ha en pannlampa, så jag kan se något när jag måste ändra inställningar. 😀

Det kändes otroligt fint att få den här kvällen, då vi går mot mörkare tider, solen går ned bakom bergstopparna redan vid fem på eftermiddagen och det är lätt att bli lite dyster när ljuset försvinner under så stor del av dagen. Men när dagsljuset sakta blir kortare för var dag, så flammar nätterna upp desto mer.

Stjärnorna kommer återigen fram, efter att ha lyst med sin frånvaro under sommaren, då det aldrig blir tillräckligt mörkt för dem att synas. Nu blinkar de där uppe i miljontals, och lyser upp kvällarna för oss. Då och då har vi turen att få bevittna norrskenets dans över himlavalvet och en gång i månaden lyser fullmånen upp nätterna så det blir nästan lika ljust som på dagen.

Som att naturen vill ge oss hopp om att ljuset inte är borta, det har bara tagit en annan skepnad. <3

Hoppas ni haft en fin helg och att början på veckan blir rolig och intressant! Jag är fortfarande sjuk, men det går åt rätt håll, så idag ska jag bara vara inne, jobba framför datorn och dricka en massa te så hoppas jag att jag snart blir frisk. Det är mulet och ganska kallt ute den här måndagsmorgonen så jag eldar i kaminen och tänder ljus för att få lite värme och mysstämning.

Nu ska jag redigera bilder och kanske skriva ett till blogginlägg inför imorgon. Vad hittar ni på idag vänner?

Kram på er! <3

1